Drabbande naiva brev i fiktionens gränsland

Det är fint med författare som hela tiden förmår förnya sig, testa nya grepp och former, beröra nya ämnen. En sådan är Fredrik Lång som, trots att han gett ut ett trettiotal verk under sin fyrtioåriga författarbana, sällan eller aldrig placerar sig på en bekvämlighetens upptrampade stig genom att följa sina egna fotspår. Med Basim, min kära prövar Lång brevromanen som form, denna anrika genre med rötter från 1600-talet och som bland annat inhyser berömdheter som Goethes Den unge Werthers lidanden.

Men är detta verkligen ett skönlitterärt verk, en roman? Får man tro förlagets baksidestext är svaret ja: ”Basim min kära (jo, man har missat kommatecknet i titeln) är en politiskt färgad kärleks- och brevroman skriven med en sällsynt språklig glöd.”

I slutet av boken inryms emellertid ett ”Efterord”, där den som för pennan påstår att det hela handlar om verkligt existerande brev som denne fått till sitt förfogande, och sedermera översatt från engelska till svenska och härmed publicerat: ”Sally hade fotograferat alla de brev hon skrev till Basim med sin mobilkamera. Det är de kopiorna som nu befinner sig i min dator och som jag efter bästa förmåga översatt. Men jag är ingen översättare och tycker inte att jag alla gånger hittat den rätta tonen i hennes, vad ska jag kalla det, ’spontanistiska’ stil.”

Efterordet är inte undertecknat, och det är inte gott att veta om det är verklighetens Fredrik Lång som där för ordet, och huruvida boken verkligen består av reellt existerande brev, författade av en reellt existerande ”Sally”, eller om det är en fiktiv författare som berättar den fiktiva bokens fiktiva tillkomsthistoria. I så fall är det inte första gången Lång skapar ett intrikat spel mellan fiktion och verklighet; exempelvis rör sig hans autofiktiva roman Den stora historien (2014) även den i dess gränstrakter.

Men är det då så viktigt att försöka utröna vad som är fiktion, vad dokumentärt? Text som text, non? Det är ju ett evigt spörsmål som vidhängt litteraturen så längde den existerat. Redan Aristoteles lade pannan i djupa veck inför detta; i Om diktkonsten (här i Jan Stolpes översättning) slår han förvisso först fast att ”diktarens uppgift inte är att skildra det som har hänt, utan sådant som skulle kunna hända”, men garderar sig strax efteråt: ”Och även om han skulle dikta om något som faktiskt har inträffat, skulle han icke desto mindre vara diktare, ty ingenting hindrar ju att somt av det som faktiskt har hänt är av sådan art att det också är sannolikt (och därigenom också möjligt) att det skulle kunna hända.”

Okej, Lång är alltså diktare i vilket fall, och det spelar ingen större roll om brevsamlingen är verklig eller uppdiktad, varför fastnar recensenten i det här om det inte är viktigt – gå vidare och kom till saken! uppmanar vän av ordning. Jo, strax, men jag vill hävda att resonemanget är nödvändigt för att rättvist kunna bedöma verket i fråga: står jag inför att recensera en verkligt existerande brevsamling, skriven av en ung brittiska och i förstone riktad enkom till hennes försvunne pojkvän Basim, sedermera halvdant översatt (inte jag som sa det först) och utgiven av Fredrik Lång, eller en ny roman, ett konstnärligt verk av samme Lång, med oss, den litterärt intresserade allmänheten, som adressat? Det vore förmätet att ge sig i kast med att bedöma litterariteten i en stackars brevskrivares personliga brev, så jag litar alltså till baksidestexten och läser boken som ett fiktivt verk. Den går, och kommer högst antagligen också att läsas på andra sätt – till exempel jämföras med Långs näst senaste publikation, Flykten från Mosul. Omars berättelse (publicerad på YLE), vilken helt uppenbart inte är en fiktiv skapelse.

I Basim, min kära försvinner titelpersonen, en palestinsk matematiker och forskare vid Oxford, under en resa till släkt och vänner i Libanon och Jordanien. Troligen har han tillfångatagits av israeliska säkerhetsstyrkor efter att olovligen ha passerat gränsen till Israel/Palestina. Hans flickvän är utom sig av oro, och börjar skriva brev till Basim. Hon får reda på att han troligtvis (ingen vet säkert) är fängslad i Jerusalem. Hon reser dit för att försöka få reda på vad som hänt, och fortsätter skriva brev, varje dag, som hon för till polisstationen i hopp om att de ska nå Basim.

Till en början präglas breven av saknad och hopp, men ju längre tiden går utan svar och utan besked om vad som hänt och väntar Basim, uttrycker de en allt större misstro, ilska och desperation. Det är inte bara Basims situation som tynger; under sina dagliga promenader i Jerusalem upplever Sally våldet, de skriande orättvisorna, palestiniernas utsatthet och den israeliska statsmaktens brutalitet på nära håll. Tonen i breven fylls efterhand av oförsonligt hat gentemot ockupationsmakten, och en förklaring till det starka ställningstagandet kan kanske, vid sidan av vad hon bevittnar, hittas i Sallys egen bakgrund. Hon är nämligen inte engelska, som det felaktigt påstås i baksidestexten (inte många rätt där), utan irländska: ”Varje lands historia kantas av heroism och hjältedåd. För oss är James Connolly en nationalhjälte. För engelsmännen en terrorist.”

Brevromanens form fungerar väl för det författaren vill gestalta. Språket i breven är skickligt konstruerat, det är ungdomligt lidelsefullt och andas uppriktig förtvivlan, och de förekommande slarvfelen bidrar till känslan av autenticitet (för inte har man väl slarvat med korrekturläsningen?), likaså de W.G. Sebaldskt infogade fotografierna i ett brev. Inledningsvis stör jag mig förvisso på brevskrivarens smått patetiskt naiva förhållningssätt och förekommande plattityder: ”Jerusalem. Ständigt närvarande här – och i historien. Jag försöker komma på varför jag tycker så bra om den här staden, om de här människorna, och så illa om dess politik. Jag får det inte att gå ihop.” Varför då, det är väl inget konstigt med det? Jag tycker mycket om Helsingfors, men illa om den förda statspolitiken. Bara ett exempel, det kan naturligtvis mångfaldigas.

Men efterhand får jag svårare att värja mig. Jag inser att jag kanske gått och blivit cynisk, blasé. Sally är ju ung, och i den naiva hoppfullheten, i tron på att finna lösningar på till synes evigt olösbara konflikter, i det oförsonliga raseriet mot orättvisorna, i det lidelsefulla svärmeriet, ja, i all den ungdomliga, progressiva kraften bor en drabbande påminnelse om vikten av att släppa garden, att inte låta sig förstelnas.

Tomi Riitamaa

Fredrik Lång: Basim, min kära.
Förlaget, 2018.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *