En jobbig och makalös ordshow

Stefan Hammarén, den finlandssvenska författaren som är kultförklarad i Sverige men nästan helt oläst i Finland, har nu skrivit en bok om hur det är att vara en loser när det kommer till författarskap. Loserförfattarfabriken är Hammaréns trettonde bok.

Hammarén vann för tre år sedan Längmanska kulturfondens pris i Sverige. Här verkar hans böcker inte att passa in. Man kan ju tycka att det är synd, men det är inte utan orsak som Hammarén gång på gång blivit refuserad.

Det betyder inte att den här boken, Loserförfattarfabriken, inte skulle gå att uppskatta, men jag förstår mig inte på den. Författaren har kallats för extremist och ekvilibrist. De påståendena håller jag med om. Jag har aldrig sett något liknande förut. Hammarén skriver nämligen inte som vanliga författare och använder inte punkt och komma, istället verkar det som att han spyr ut allting på pappret och inte har tid att tänka på sådana petitesser.

Boken är jobbig och i början var jag emot den. Inte bara på grund av språket utan också på grund av formen. Tänk er två normalstora pocketar, lägg den ena ovanför den andra så att de bildar en enda avlång bok. Tänk dig nu att du försöker hitta ett bekvämt sätt att hålla i den medan du läser.

Man kan kalla boken en självbiografi, mer eller mindre i alla fall. Hammarén blir anställd på Loserförfattarfabriken där ingen måste prestera något, i motsats till hur det är för andra författare. Där sitter han sedan i ett oändligt kontorslandskap med andra skribenter som röker, dricker och försöker få kvinnor i säng.

Att försöka diskutera handlingen djupare än så är både omöjligt och lönlöst. Den saknar helt den röda tråd som vi är vana vid. Boken är inte till för dem som vill ha en trevlig bok att krypa upp i soffan med.

Loserförfattarfabriken är omöjlig att hålla i för länge åt gången. Emellanåt måste man lägga den ifrån sig för att samla sina tankar, försöka få rätsida på vad man just har läst och tampas med migränen som boken frambringar.

Jag inser att jag låter negativ, samtidigt som jag vet att boken kommer att få läsaren att skratta på flera ställen och då också högt. Men inte länge för boken är inte bara svårläst, den beskriver också en väldigt mörk och dyster tillvaro. Det som kan sägas till Hammaréns försvar är att sättet på vilket han målar bilder med språket får en att falla platt till föga bland all ordknyppling.

Att avfärda boken som underlig konst som ingen kan förstå, vore ett misstag. Det är som att avfärda avantgardebandet The Residents. Man kan aldrig vara riktigt säker på vad de håller på med, men trots det blir man indragen i deras underliga och makalösa show. Det samma gäller ifråga om Loserförfattarfabriken. Även om man inte läser hela boken, utan bara då och då plockar upp den och på måfå väljer ut några sidor åt gången, är det värt det. Jag kanske inte förstår mig på boken men jag kan definitivt uppskatta den. Den ger en ny insikt i vad litteratur kan vara och hur nån kan skapa något så jävla underligt med en skrivmaskin.

Text Tony Pohjolainen
Bilden på Hammarén saxad ur Ny Tids arkiv 2006, foto: Janco Karlsson. I fonden Puutuva Purje av Seppo Arina. 

Stefan  Hammarén: Loserförfattarfabriken.
h:ström, 2017.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *