Jägarinnor bland bönehus − en österbottnisk uppväxtskildring

“Jag sög av en av de många utbytbara killarna i ett baksäte på bönehusets parkering, och med hans hand i mitt hår kändes det som jag mottog ett nådemedel. Jesu Kristi blod, Jesu Kristi kropp, allt långt upp i gommen”. Tonen i Ellen Strömbergs debutroman Jaga vatten är alltigenom explicit och humoristisk med en känsla av uppriktighet. I centrum står relationen mellan jagberättaren Rakel och bästa vännen Hanna och den präglas av såväl kärlek som hat.

”Jag och Hanna var konstanta och killarna var utbytbara” säger Rakel, samtidigt som hon njuter av att Hannas ex kritiserar henne. Romanen är uppbyggd av tillbakablickar vars ordning inte begränsas av tidsmässig kronologi. Rakel tillbringar tid hos sina morföräldrar och cyklar omkring med Hanna, men i många av sekvenserna har cykeln blivit utbytt mot bilar och vännerna söker sig mot vatten eller möter pojkar och män i badhytter.

Gymnasietiden utgör en lätt fokuseringspunkt, samtidigt som läsaren också får följa Rakel långt upp i vuxen ålder. Morföräldrarna lever inte efter Rakels barndom och hennes mamma försvinner till Sverige, vilket utgör en jakt på vatten som går längre än till bilfärder i nejden. Även nattetid går Rakel och Hanna ner till havet, för att vara så nära Sverige och resten av världen som möjligt.

Stundvis ter sig helheten spretig och sträckläsning är därför på sin plats. Samtidigt bidrar det splittrade berättandet också till den uppriktiga tonen, då minnen sällan har en tydlig kronologi. Under ytan finns det ett hjärtskärande allvar i skildringen av Rakels och Hannas relation. Rakel är en jagberättare, men genom dialog och reaktioner får läsaren en större inblick i relationen än hon själv avslöjar.

På ett avdramatiserat sätt är det stort fokus på sex i romanen. Sex är främst ett tidsfördriv för Rakel och Hanna, liksom att köra omkring i den österbottniska bygden. Det är dynamiken i vänskapsrelationen som är i fokus och Strömberg lyckas skildra det ambivalenta förhållningssättet till en nära vän på ett nyanserat sätt.

Den österbottniska tillvaron skildras samtidigt träffsäkert med bönehus och rävfarmer i bakgrunden. Den råa beskrivningen av uppväxt starkt präglad av hemorten för tankarna till Kalmars jägarinnor (2014) av Tove Folkesson. Klassperspektivet är också närvarande, exempelvis då Rakel reflekterar över sig själv i relation till andra konststuderande som är alternativa på ”rätt sätt”. Liksom Folkesson är Strömberg även orädd inför att skapa osympatiska karaktärer, vilket i allra högsta grad bidrar till att göra Jaga vatten till en skickligt uppbyggd och högst trovärdig uppväxtskildring. Läsningen är inte alltid njutbar, men romanen är roande, hjärtskärande och rå, precis som livet och de relationer som präglar en uppväxt.

Janina Svart

Ellen Strömberg: Jaga vatten. Schildts &
Söderströms, 2018

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *