KRIG SOM INFORMERANDE UNDERHÅLLNING
De flesta konflikter idag omges av någon form av mediebevakning. Den uppmärksamhet som konflikter ges kan variera från notiser till att världspressen närvarar och rapporterar. När en bred bevakning av ett krig pågår får man lätt så mycket information man vill om det via olika medier. Under ett krig är det medierna som bevisar krigets existens, förutsatt att man inte befinner sig på själva krigsskådeplatsen. Det är därför till stor del medierna som skapar den bild individen får av en konflikt, genom att endast tillhandahålla begränsad information.
De konflikter som uppmärksammas stort i media bevakas redan innan själva krigsutbrotten. Som exempel kan nämnas att man innan Irakkriget 2003 i olika nyhetstidningar kunde få information om olika militära operationer och i stora drag få en överblick av krigsplanerna. Att media reagerar innan själva utbrotten med en slags mediemobilisering är alltså ingenting ovanligt.
DÄR PER ÄR
Per Ahlmarks Irakinvasionsprofetior borde vara kända vid det här laget. Per var en av de ivrigare förespråkarna för kriget i Irak här i Sverige. Genom bl.a. DN och Timbro hetsade Per ut sina argument för ett störtande av den nu avrättade ex-diktatorn Saddam Hussein. “Ty hotet om irakiska atombomber är huvudskälet …”, “Saddam har fallit och miljoner irakier börjat jubla över sin nya frihet …” och ivrigt hets om att vi inför USA:s invasion har att välja mellan ett icke-nukleärt krig och ett “nukleärt inferno”.
Så. Vad säger man idag om detta färglösa prat helt utanför vårt kända färgspektrum? Svartvitt räcker inte. Personligen finner jag inga ord utan känner tomhet och avgrund inför detta iskalla Timbroanska hållningssätt.
Ja, Per befinner sig helt och hållet på Bushadministrationens destruktiva rättesnöre. Iran står på tur. Nu är det Irans ledare som riskerar dödsstraff. Nu är det Irans befolkning som står på tur att jubla i ett fosforregn från bomber. Nu väljer Per mellan ett nukleärt helvete eller ett Iran som faller på knä vilket Iran, som vilken suverän stat som helst, inte kommer att göra. Fast det vet Per.
INVASIONEN AV IRAK ETT BRUTALT MISSTAG
Jag minns när krigets demagoger innan invasionen av Irak 2003 försiktigt växte sig starkare och började förstå USA:s sak. Jag minns Per Ahlmarks kolumner i DN där han hävdade hur demokrati skulle införas, hur Iraks folk ville ha det.
Vi vet vad som alltid omger krig, det som är centralt för alla krig, det som utgör krigets innersta väsen – våldet. Trodde man på allvar att man skulle kunna bomba Irak till demokrati? Att man på något sätt skulle förbigå våldet? Det viktiga hos dessa krigets förespråkare är och var inte dessa risker, det är och var frihet och demokrati oavsett kostnad. Priset var redan fastställt innan invasionen inleddes, kunskapen om verkningarna fanns och gjorde sig hörda.
Min ilska bottnar i att jag dagligen får läsa om hur många barn och kvinnor som sprängs i bitar på Iraks gator, hur landet blöder som ett öppet sår samtidigt som vi i Väst tryggt går till våra jobb, kommer hem till våra barn och sover lugnt om natten. Nej, det pågår ett krig och vi ska inte sova lugnt om natten. Jag blir förbannad på all ignorans.
