Läs mera

Läs mera

Redan då jag stiger ut ur planet från Saigon och går ner på landningsbanan på flygplatsen Pochentong i Phnom Penh och hettan slår emot mig med över 40 grader känns det som om jag är på väg att tränga in i en gåta. Något apokryfiskt, något som kanske inte går att tolka, ett okänt tecken. Det är svårt att förklara varför. Pochentong är bara en liten flygplats, närmast provinsiell, apatisk, en stark kontrast till det vilda, hektiska och extatiska Saigon som jag kommer ifrån. Det är som om det vilade en märklig skugga över landet, som om det var omgärdat av en metafysisk hemlighet. Något så fördolt att jag kanske aldrig kommer att förstå det. Att jag inte ens genom att uppbåda all min inlevelseförmåga kommer att kunna ställa de enklaste frågorna för att kunna närma mig det allra mest grundläggande av början på något som kunde vara ett svar. Jag fortsätter in i ankomsthallen, till de kambodjanska immigrationsmyndigheterna. Framför den långa raden av uniformerade, soignerade och korrekt klädda tjänstemän som i mina ögon alla ser lika ut och som låter alla dokument gå från hand till hand får jag ett nytt tillfälle att undra över den betydelse jag tillmäter stället.
Det är en ganska enkel resa från det dynamiska Vietnam till det politiskt kylslagna Kambodja. Det är bara en timme med flyg från Saigon till Phnom Penh, men det är som att komma till Dystopia, att stiga in i en gåta som kanske i långt högre grad än Vietnam är ett metafysiskt ställe som man redan drömt om, ett blottläggande av någonting i det mänskliga sinnet.

Läs mera