Utmaningar för humanister
Det fanns en tid, berättas det, när det var möjligt att försörja sig som skriftställare och litteratör, en tid när en humanistisk högskoleutbildning inte var yrkesförberedande för renhållningsarbete och telefonförsäljning. Kort sagt: en tid när humaniora inte var överbefolkad av en överkvalificerad underklass med dunkla framtidsutsikter.
Spinoza för vänstern
Roten till våra samtida vänsterintellektuellas intresse för Spinoza finns i hans metafysik och hans förståelse av det mänskliga kollektivet, skriver Johan Gardfors.
Kroppen som stridszon
I ett tidigare stadium av Verums reklamkampanj för hälsofil ringlade kolonner av goda bakterier över helsidesannonser i dagspressen – samma trupp som i en nyare reklamfilm tränar inför ”magens försvar” vid ett militärt basläger. I den tidigare upplagan hotade andra bakterier vid sidans nedre kant. Även om perspektivet gjorde dem större så var de fåtaliga inför de goda bakteriernas rationella krigföring med slutna led. Budskapet var tydligt: din kropp är en stridszon som kan invaderas av främmande makt, vidta åtgärder.
En idealläsares dröm
Då och då får jag som de flesta författare frågan om jag har någon idealläsare. Och i likhet med de flesta brukar jag svara nekande eller svävande och i vilket fall under viss förlägenhet. Men nu vet jag. Min idealläsare heter Michel Foucault. Den Foucault som drömmer om en kritik som ”lyssnade till vinden och fångade vågskummet i flykten för att sprida det.” Den Foucault som i en anonym intervju säger: ”En dömande kritik får mig att somna; hellre en som liknade ett fantasifullt gnistregn. Den skulle varken vara suverän eller klädd i domarkåpa. Den skulle bära med sig blixtarna från potentiella åskväder.” Jag delar Foucaults drömmar om vågskum och åska men också drömmen om ”en ny era av nyfikenhet”.
