Det handlar om yta och djup, om att på en gång klarsynt och teatraliskt revoltera mot den absurda tillvaron. Det handlar om dandyn.

Okey, låt mig fast börja så här.

Det finns en mild novembereftermiddag jag aldrig glömmer, som utspelade sig i New York för många, många år sen. Jag var bara femton år gammal (tillåt mig därför lite sentimentalitet & utsmyckning här i början) och barnsligt lättroad och maniskt stolt när jag glättigt flanerade omkring med min tio år äldre kusin i Central Park. Att novemberdagar i New York faktiskt kunde vara så blida och lena hade jag aldrig vetat förrän denna eftermiddag, en eftermiddag som tycktes framkalla en om möjligt ännu större jovialitet hos de sociala virtuoserna som fördriver sina dagar med att flänga kors & tvärs över vrickade Manhattan. Min kusin och jag lät oss upptrissas av munterheten i luften och plötsligt fick ett spontant infall oss att ta en droska i närheten av 5th Avenue. Droskkusken pratade på om sina hästar medan vi körde omkring i parken och jag minns att jag var så uppspelt att glassen jag åt smakade underligt. Litet senare satte vi oss ner på en parkbänk och det var då min kusin lärde mig att räkna till tio på franska. Un, deux, trois … Vi skrattade så mycket att vi bara såg stjärnor omkring oss, jag svär.

Läs mera