Bo Carpelan fyller 80 år och firar 60-års jubileum som författare. Kerstin Romberg skriver här om utanförskap och utsatthet i hans litterära produktion.

Författaren Bo Carpelan fyllde 80 år den 25 oktober. Det är därtill jämnt 60 år sedan hans debut 1946. Han har hittills gett ut ett tjugotal diktsamlingar och nästan lika många prosaverk. De senare omspänner såväl romaner och noveller för vuxna som berättelser för barn och unga. Carpelan har också skrivit dramatik, libretton, essäer, litteraturkritik och fungerat som översättare.Genom hela hans långa författarskap har recensenter och anmälare poängterat det genomgående lyriska språket och den existentiella tematiken – ett mångbottnat och musikaliskt tilltal som präglar såväl dikterna som prosan. Det är ett faktum att även den digraste roman lätt lämnar läsaren med en känsla av att hon tillägnat sig lång episk dikt med ett bildspråk så tätt att varje element blir betydelsebärande.
Vill man driva denna tanke långt nog kunde man säga att hela Bo Carpelans författarskap bildar en sällsamt sammanfogad helhet som består av en fortgående utveckling och ”transformering” av tankar kring livets bräcklighet, tid och avsked, utanförskap och gemenskap. Denna bärande och genomgående tematik finns de facto även i barn- och ungdomsböckerna. Huvudpersonerna i bl.a. Bågen (1968) ochParadiset (1973) samt i Julius Blom – ett huvud för sig (1982) präglas alla av ensamhet och utanförskap på olika sätt, men samtidigt äger de också stark personlig integritet. De är vad man kunde kalla ”undantagsmänniskor”, avvikande och utsatta men med en obändig inre styrka och medvetenhet om livets villkor.

Läs mera