DYRARE LÖRDAGSGODIS
Jag jobbar för public service bolaget (svenska) YLE, som bland annat förmedlar all slags idrott åt tittare, lyssnare och webbläsare. Det kan man kalla gedigen service, eller hur? Eller kan det – hemska tanke – vara så illa att det är en alltför bra service som erbjuds finländarna för licenspengarna?
Här i Sverige börjar det nämligen låta på det sättet i den debatt om public service som kom igång efter den borgerliga valsegern. Flera liberala (nyliberala?) röster höjs nu om att det är dags för Sveriges Television samt Sveriges Radio att se om sitt hus. Det betyder bl.a. enligt kritikerna att toppidrotten ska bort från public service kanalerna. Den kostar alldeles för mycket. Belackarna menar att stora idrottsevenemang är klockrena exempel på sådant som hör hemma i de kommersiella kanalerna, medan YLE och SVT kan ägna sig åt nyheter och kultur. En smalare och effektivare verksamhet efterlyses.
VOI ZLATAN OCKSÅ!
Christians karriär kan vara över!
Anjas knä krånglar!
Kajsas hoppchock!
Hur många av er vet vad ovanstående handlar om?
Jo, sport såklart, det avslöjar vinjetten. Men vem och vad?
I Sverige skulle ingen som bläddrat sig fram till sportsektionen ställa en dylik fråga, särskilt inte en kvällstidningsläsare och knappast ens en konsument av någon morgontidning. Ovanstående förnamn är vid det här laget allmängods i grannlandet i väster. Landet som gjorde duandet till en livsstil har helt följdriktigt förvandlat sina klarast lysande idrottsstjärnor till ett slags familjemedlemmar. Allt som oftast skriker rubrikerna ut bara ett förnamn eller ett smeknamn när de berättar om t.ex. trestegshopparen Christian Olsson, slalomässet Anja Pärsson, eller höjdhopperskan Kajsa Bergqvist.
