NU SKA DET INTEGRERAS!
Tänk dig att vara lärare för en klass med 20 vuxna elever. Över hälften av eleverna har olika modersmål. En del av eleverna har universitetsutbildning, en del yrkesutbildning och en del av dem nästan ingen officiell utbildning alls. Några är gifta med finländare och hör svenska eller finska varje dag. För andra är du den enda kontakten med det finländska samhället. Vid sidan av att undervisa svenska och samhällskunskap har du många andra uppgifter. Du skall känna till det mesta om arbetskraftsbyråernas arbetsmetoder, om stödmöjligheterna från Folkpensionsanstalten, om dagvård, skolor och hälsovård. Det är också bra om du kan berätta hur man får nytt jobb och nya vänner.
Inom ett år förväntar sig eller åtminstone hoppas din uppdragsgivare (TE-centralen) och arbetskraftsbyråerna att dina elever skall ha en fot inne i det finländska arbetslivet och dessutom kunna så mycket svenska eller finska att de klarar sig.
FEM ÅR SENARE
Valparaíso, det är fem år sedan jag var här sist. Den chilenska hamnstaden, som upplevde sin glanstid före Panamakanalen byggdes, är sig lik. Men samtidigt har mycket förändrats − det har jag också gjort. I dag är jag turist, då var jag studerande. Då gick jag i skola och hade ett chilenskt identitetskort. Jag bodde i Playa Ancha hos en gudlig tant och hade säsongkort till Marinskolan Escuela Navals simhall som låg bakom hörnet. Skolan är också känd som ett av diktaturens tortyrställen.
För fem år sedan åkte jag till Chile för att gå på Biskops-Arnös folkhögskolas kurs i dokumentärfilmning. Inspirationen fick jag av Ny Tids dåvarande kolumnist Solveig Arle. Beslutet var inte lätt men jag visste att det var något jag ville göra. Jag ville få en paus i mina studier, uppleva en annan värld och lära mig ett språk som jag nästan inte alls kunde då jag åkte.
