HELVETET OCH HIMLEN – TVÅ HISTORIER OM KNARK
Två killar. Ena lång, andra kort. Ena tjugotre, andra bara tjugo. Båda väldigt, väldigt magra. De sätter sig ner, köper en kopp kakao, och börjar berätta.
Det går demokratiskt till, de turas om att prata och avbryter aldrig varandra. Men det är något konstigt med dem, svårt att definiera vad. Då en av dem pratar vänds ögonen ut och in på den andra. De talar monotont, lite sluddrande. Ändå löper deras tankar i knivskarpa banor, de berättar utförligt och kommer med intressanta teorier och idéer.
I två och en halv timme sitter de där och bara pratar. Om heroin, amfetamin, LSD. Om sprutor, brottslighet, psykoser. De är båda knarkare, eller ex-knarkare – det är något av en definitionsfråga. Bakom sig har de år av missbruk. Eller som Puppe, tjugoåringen kallar det – helvetet på jorden.
PÅ MARSCH UT UR GARDEROBEN
Det är superpositivt. Så mysigt och trevligt, liksom. Minna-Liisa Pakkanen, Merja Rankinen och jag sitter bekvämt tillbakalutade i några bulliga soffor på Setas (föreningen för sexuellt likaberättigande) kontor och pratar om Attityder. Attityder och homosexualitet. Fördomar. Homosexualitet har varit rykande aktuellt på senaste tiden, inte minst efter att Ecce Homo nådde Finland och utlöste indignation bland präster och nyfiken voyeurism hos oss andra. Ingenting är så trendigt som en riktig transvestit just nu. Eller en skallig lesbian.
Kvinnorna mitt emot mig är dock varken skalliga, läderklädda eller utrustade med t-skjortor som uppmanar till att bränna alla män på bål. Merja Rankinen är en söt ung kvinna, med trendiga kläder och välvårdat hår.
