Fakta och fiktion
Här i Stavanger kurar vi oss under höststormarna och frågar: vad är sanningen?
Det är inte bara att man blivit filosofiskt lagd i dessa mörknande tider.
Men det är en hel del på sistone som har gett anledning till frågan. Inte minst Viksveen-saken: journalisten på Stavanger Aftenblad som misstänks för att ha spionerat för Östtysklands räkning. Liksom väl i spionageaffärer i allmänhet är det hopplöst att lista sig fram till vem som talar sanning och vem som inte gör det.
ATT FÅ IGÅNG ETT LAND: MÖTEN MED FOLK OCH TRUPPER I KOSOVO
1. Prizren: lördagskväll
När vi kör in på gränsstationen i Vrbnica skymmer det redan. Det liknar ingen gränskontroll vi varit med om: ingen tullkontroll, inga kort att fylla i, inget visum att köpa. Bara ett par stillsamma frågor av en afrikansk soldat, sedan ett ”all right” och vi kör in. Spiraler av taggtråd på båda sidor av vägen vid gränsområdet är det tydligaste tecknet på ett land i undantagstillstånd.
Landet, som heter Kosova på albanska och Kosovo på serbiska, är en stor, bördig slätt, ovanlig på Balkan som mest består av berg och karga sluttningar. Här böljar gröna åkrar av majs och vete, alla undantagstillstånd till trots. Också utan att kunna historia är det lätt att se varför området är ett föremål för tvister. För serberna var det ett hjärtland i deras rike. Albanerna påstår att de var här först. Det är ett land som är skapt för att vara rikt och välmående, bara någon klarar av att hålla det i fred.
KAMELER OCH DAMER
DEN BRITTISKA VÄNSTERNS ENFALD
KROPPEN SOM GUD OCH DJÄVUL
– Usch‚ säger hon, den där soppan smakar så vedervärdig att jag hellre inte äter någonting alls.
