BILD: Efter sammanbrottet — röda fångar på centraltorget i Tammerfors 1918.

Professor Heikki Ylikangas om någon vet vilka reaktioner som möter den som är beredd att ta sig an känsliga perioder i ett lands historia.

Hans egen skildring av händelserna 1918, den över femhundrasidiga Tie Tampereelle (WSOY 1993) renderade inte bara Ylikangas fjolårets Finlandiapris för bästa faktabok, utan gav också upphov till starka reaktioner, i synnerhet i författarens hemtrakter i Österbotten. Enbart i tidningen Ilkka rasade debatten i åtta månader, och knappt en dag gick utan nya tillmälen riktade mot bokens författare.

Den utdragna och stundvis hätska diskussionen ledde inte minst till att relationerna mellan landskapet och författaren inflammerades: Ylikangas avsade sig de flesta uppdrag i regionen och gav upp arbetet såväl med en sockenhistoria som med en ny pjäs för teatern i Seinäjoki.

— Så länge Ilkkas nuvarande chefredaktör sitter kvar på sin post ser jag inga möjligheter till försoning. Eftersom de tror sig vara allvetande däruppe behöver de inte mina tjänster, säger han idag utan att darra på manschetten.

— Jag klarar nog av kritik, och skulle ha gjort det även i detta fall. Men att låta mig hänga på korset i åtta månader, det var åtminstone en månad för mycket!

När Ylikangas analyserade kritiken efteråt visade den sig vara förbluffande lik den som drabbade Väinö Linna efter den andra delen av trilogin Täällä Pohjantähden alla på 50-talet. Att mothuggen kom från samma håll var inte heller det någon överraskning.

— En stor del av argumentationen från österbottniskt håll gick ut på att jag fråntagit dem hedern av att ha räddat Finland ur bolsjevikernas klor och Stalins terror. En central punkt i mottagandet var också att jag borde ha låtit det hela vara, att det är onödigt att riva upp gamla sår.

— I första hand tog kritiken fasta på detaljfel som förekom i boken; att kanonröret i verkligheten var så och så mycket större eller mindre än jag angett. När jag hävdade att en stor del av avrättningarna hemlighållits av den vita sidan, sades det att jag gick ut med anklagelser och fördömanden — något som inte anstår en historieforskare.

En finsk Poltava

Incitamentet till ”Tie Tampereelle” — aktuell nästa höst i en svensk översättning med Atlantis som förläggare — fick Ylikangas efter att ha läst den svenske historikern Peter Englunds detaljerade studie av slaget vid Poltava.

När Englunds finska kollega letade efter en motsvarighet på hemmaplan blev Tammerfors ett naturligt val. Men Ylikangas medger att han inte anade vad som väntade honom när han tog i tu med forskningen. När det började gå upp för honom vad som egentligen hade skett under vintermånaderna för mer än sjuttio år sen, förändrades också projektets natur.

— Det kom nog som en chock för mig, inte bara det att någonting dylikt hade inträffat i vårt land, utan främst för att en väsentlig del av denna information hade undanhållits.

Enligt Ylikangas ligger motstridigheten i att kriget på officiellt håll betecknats som ett frihetskrig mot en främmande makt, men att man samtidigt tog livet av så oerhört många egna medborgare.

— Om man från första början hade gått ut och sagt att det var fråga om ett inbördeskrig — en kamp om makten — så hade det varit betydligt lättare att handskas med händelserna efteråt.

En central tes i Ylikangas forskning berör regeringens moblisering i Sydösterbotten. De frivilliga vita styrkorna drog ut i krig i tron att de skulle kasta ut ryssarna. För många var det en chock att märka att man stod öga mot öga med landsmän.

— Redan Artturi Leinonen bekräftar dethär i boken Ilkan ja Poutun pojat (1918). Också K.H. Wiik, som hörde till den del av socialisterna som var emot upproret, skriver att mobiliseringen skedde med motiveringen att man skulle ut och kriga mot ryssen. Men i det senaste årets debatt har dylika argument vägt mycket lätt.

— Tesen om ’frihetskriget’ är väldigt djupt förankrad. Allting har sitt ursprung i mobliseringen av sydösterbottningarna. Då föddes den officiella sanningen som det inte gick att retirera ifrån senare. Begreppet fortsätter att spöka in i våra dagar.

Ylikangas medger att upprördheten och chocken som vederfors honom under arbetet lyser igenom i texten. Även om han förkortat den svenska versionen med ett hundratal sidor, har han inte gjort några förändringar i helheten.

— Den finska texten blev kanske en aning för vildvuxen, och boken som sådan lite väl monumental. Men om jag skrev om boken idag skulle jag inte ändra ett dyft vad själva tonfallet och stämningen beträffar.

Inga maktskiftenå

En delorsak till att de traumatiska händelserna fortfarande spökar ser Ylikangas också i det självständiga Finlands historia, där fullödiga maktskiften lyst med sin frånvaro. En möjlig sådan brytningspunkt ser han i den europeiska integrationen.

— Det är fullt möjligt att den pågående utvecklingen kommer att omforma också vår egen historieskrivning. Mitt eget jämförelseobjekt i det här fallet är Tyskland, där man genomgått totala maktskiften åtskilliga gånger. I samband med dem har man kommit åt att kritiskt granska den föregående regimens förehavanden.

— Jag har själv bott i Tyskland och med förundran lagt märke till hur fritt man där behandlar väldigt känsliga ämnen i den egna närhistorien. På TV kan man visa dokumentärer om hur tyskarna förintade byar i Grekland för att krossa motståndsrörelsen. Folk nämns vid sina namn och datum och offrens namn lyfts fram i dagsljuset. Det här är något som ännu idag vore fullständigt otänkbart hos oss, säger Ylikangas och tar uppståndelsen kring de påstådda fjärrkarelska fånglägren som ett närliggande exempel.

Ylikangas menar att reaktionerna på hans bok är det tydli- gaste beviset på att inbördeskrigets trauma fortfarande lever kvar i Finland. Om historien förklaras enligt tidigare mönster uppstår det inga problem, men om man lägger nya drag till den gamla tolkningen stiger traumat åter till ytan, anser han.

— Det traumatiska är inte händelseförloppet i sig, utan det faktum att saker och ting hemlighållits, att inbördeskriget inte analyserats och kartlagts i tillräckligt stor utsträckning. Därför är det framförallt fråga om forskarnas trauma: de får ju lön för att de ska tala om sanningen för folk.

Vita fläckar

Medan han skrev på boken fick Ylikangas upprepade gånger höra att arbetet redan utförts, t.ex. av professor Jaakko Paavolainen, vars banbrytande forskning kring fånglägeroffren publicerades på sextiotalet.

— Paavolainen utnyttjade sig av en s.k. terrorstatistik som de socialdemokratiska organisationerna gjort upp runtom i landet. I den anges vederbörande persons öde: om han skjutits, stupat, försvunnit eller flytt till Sovjet osv. Statistiken innehåller emellertid en del vita fläckar där en närmare utredning om personens öde helt saknas. Detta är bara ytterligare ett bevis på att inte ens de egna äger fullständigt klarhet i dessa frågor.

— En annan öppen fråga är antalet röda som flydde österut efter upproret.

Här borde vi ta chansen nu när de ryska arkiven öppnas. Där borde det finnas en rimlig chans att finna exakta siffror.

När jag försöker hävda att det finns ett nymornat intresse bland unga människor för landets historia, och i synnerhet för tragedin 1918, förhåller sig Yli- kangas mer avvaktande åtminstone vad forskningen beträffar.

— Intresset är fortfarande återhållsamt och greppet mycket försiktigt — åtminstone har jag svårt att skönja något uppsving. Om mina tidigare erfarenheter är något att gå efter så kommer vi inte heller att bevittna någon boom på detta område.

Ylikangas gav själv ut en bok om klubbekriget i slutet av sjuttiotalet. Även den gången blev debatten livlig, inte minst för att ämnet lätt sammanknippades med händelserna 1918. Sedan dess har inte mycket skett inom forskningen, hävdar han, och förundrar sig i samma veva över det bristande flankstöd han erhöll av kolleger under den senaste debatten.

— Ingen har vågat ta i tu med ämnet av rädsla för den negativa publicitet som då automatiskt kommer en till del. Forskning som bedrivits utomlands utgör i detta fall ett undantag.

En lösning på problemen vore en kollektiv forskning, menar Ylikangas. Det skulle omöjliggöra den form av personifierad kritik som nu varit legio.

— Det tryck som påläggs forskare i denna fråga tvingar fram ett val där man antingen brukar en term som ’förlorade’ eller ’arkebuserade’. Det är ett val man bara gör en gång, och det sker i samma stund som man första gången konfronteras med frågan. Efter det försvarar man sitt tidigare val i följande bok, och följande forskning — till slut försvarar man det under hela resten av sitt liv. Det är konstigt: man skulle tro att det finns flera valmöjligheter. Men när det kommer till kritan finns det bara detta enda.