Som regissör har Almodovar börjat likna A. Kaurismäki i den meningen, att båda har fastnat i sitt stilistiska uttryck. Positivt kan man uttrycka det så, att de renodlar sin stil. Och då tänker jag på ambiancen, scenografin, och i viss mån det igenkännliga i dramaturgin. Man kunde också fråga sig, om det står stilla, om dom inte har nåt nytt att säga. Andå är det senaste försöket ”Min hemlighets blomma” sympatisk och underhållande, en rätt lågmäld film, där allt som påbörjas, faller på plats.

I centrum står Marisa Paredes, som en författare med något skamligt att dölja- hon skriver tantporr under pseudonym. Och samtidigt som hennes äktenskap håller på att spricka, ebbar hennes romantiska inspiration ut, hennes skyddsnät är kvinnorna runtomkrin g, bästa väninnan, systern, mamman och hembiträdet.

Och Almodövar gör en trovärdig skildring av denna kvinnogemenskap. Dessutom skildrar hans filmer spanska liv och värderingar på ett sätt som intresserar alla, som duger för export. Det njutbara i filmen är det flyhänt finurliga sätt som binder ihop männis koöden, och att det går lika fort som när man talar spanska. För övrigt kännetecknas La Flor de mi Secreto av den lite absurda humorn, de alltid lika fantastiska heminredningarna, och ett bra soundtrack. Vem skulle inte vilja ha en hushållerska som dansar flamenco? Ay!

värdering: 5/7