Gitarren säger uuuiiiiuuuiiiiiiiränkätänkätänkätänkätä. Basen går äthumbathmbatumtumtumtum. Och trummorna dånar takatakatakatakadischdidischdidisch. Sångaren vräker på så att det är totalt omöjligt att uppfatta vad det är han vrålar om. Massan framför scen böljar fram och tillbaka i den sörjiga leråkern.
Året är åttioochnånting, scenen är SÖU-rock i Molpe och juttun är finlandssvensk rock. Att kalla gänget framför scen en massa var kanske en lindrig överdrift, vi är ett tjugotal glada finlandssvenskar som dansar reven av oss till bandet på scen. Jag känner mig i vilket fall som helst som en del av ett sammanhang. Jag är en del av den finlandssvenska rockvärlden.
Fast jag vet faktiskt inte om sångaren på lavan sjöng på svenska, engelska eller något annat språk. Men det spelar egentligen ingen roll. Rock’n’ rollen har ett eget språk, ett språk som till sitt väsen mera liknar odefinierbara afrikanska dialekter, trollformier och gutturala ljud än de ”civiliserade” språk vi är vana vid här i väst.
Rocken är en urkraft.
Tio år senare, den 27 april 1995, stegar jag in på Pumpa Pås skivutgivningstillfälle. Provocera mera ser dagens ljus. Både scenen och publiken är helt förbytt. Den leriga plattlandsslätten är nu en snärtig restaurang i hjärtat av hufvudstaden, japparna är klädda i klubbrockar och brudarna är hårt sminkade och klär sig i minikjolar. Pumpa På är raptrion från Hanken et concortes i Hesa och de är idag den fin landssvenska rockens hopp: proffsiga, irriterande och provocerande (På min bobollsmajla står det sex procent!”). Och med en fot inne i Sverige.
Jag förstår allt vad sångarna sjunger på scen. Ändå känns allting främmande. Jag känner mig inte som en del av ett sammanhang på Pumpa Pås keikka. Det beror säkert på mig själv. Jag är faktiskt ganska out.
The language of rock
När rockmusiken slog igenom på femtiotalet var den engelska som användes i sångerna inte mycket mera än ovannänmda onomatopoetiska blandning av ljud. Labambolubabolabambo tutti frutti oh rudi tutti frutti oh rudi eller be-bob-po-lula she’s my baby be-bop-po-lula I don’ t mean maybe.
När sedan musiken utvecklades och texterna blev mer medvetna, mer poesi, var det helt klart att det var engelskan som var rockens språk. Vare sig det var naiv kärlekslyrik à la Beatles, pompös protestpoesi i dylansk tappning eller helt enkelt en Remu-engelska som bara lindrigt påminde om sin anfader så var rockens språk engelska. Och så skulle det alltid förbli.
Trodde man.
Men småningom började det röra på sig. I Sverige började man sjunga på svenska, i Finland på finska och hör och häpna: i Svenskfinland började man sjunga rock på finlandssvenska. I och med att punken rörde om koncepten rejält på slutet av sjuttiotalet så blev det mesta möjligt. Och början av åttiotalet såg de första finlandssvenska rockorkestrarna dagens ljus. Den finlandssvenska rockens glansperiod (om man vågar tala om en sådan i de här små sammanhangen) inföll under första hälften av åttiotalet, men när vi närmade oss nittotalet var den finlandssvenska rocken så gott som död. Ingen jävel sjöng på svenska mera. Futtiga tio år levde alltså den finlandssvenska rocken. Varför?
Den svåra början
Det var inte lätt i början. Debatten om rock på vår egen finlandssvenska sattes egentligen igång av kulturarbetare, jounalister och dylika. Inte av rockmusikerna själva.
De ställde sig till en början ganska skeptiska till hela saken. Den finlandssvenska rockgruppen Kiki Thin, som sjöng på finska, sade i en Ny Tid-intervju (5.6.80) att orsaken till deras språkval var att finlandssvenskama helt saknar en egen rockkultur. Trista Kråkan alias Trygve Söderling skrev en månad senare i samrna tidning (3.7.80) att det finns en känsla av ett glapp mellan ens verbala och ens muskaliska modersmål.
Tre år senare skrev han redan att rocken är vår negerfest, och utan parodi (Hbl 9.11.83) angående Svenska Natten på Vanha, där både Ragnar Hare och Viktor Hurmio gjort succé på svenska! Någonting hade hänt. Isen hade brutits. Eller som Krister Uggeldahl sade det i Hbl (27.8.89): baby stavades plötsligt b-r-u-d eller t-j-e-j.
Men allra först med en finlandssvensk rockskiva var varken Ragnar eller Viktor utan en obskyr Borgåpumppu som lystrade till namnet Fraudulent. Ljuset kommer från öster. Eller Östnyland. Eller hur det nu heter. I vilket fall som helst utkom Fraudulents första och sista LP-skiva ”Di-lem-ma” våren 1982 på Chrisse Schwindts Kompass records. Och på den sjöngs det på en genuin finlandssvenska med pittoresk, östnyländsk klang.
Låtsnickraren och bandets musikaliske motor Rolf Gustafsson skulle aldrig ha kunnat tänka det på annat sätt.
— Det var helt naturligt för oss att sjunga på svenska. Inte sku vi ha kunnat börja sjunga på finska eller engelska.
Men Fraudulent blev ingen långvarig affär.
— Nä, vi började med annat. Nån for till Stockholm och nån började studera. Och inte kunde vi tänka oss att ta någo andra typer i stället, vi var ett sånt där kaveribänd med mycket speciell egen humor. Andra östnylänningar är nog mera normala.
Och så försvann den fraudulentska humorn från Svenskfinlands rockkarta. Men tronföljama stod på rad.
Kung Viktor
”En gång i Savolax på keikka
då ville int ett enda dober sheikka
dom sa: spela lite heavy för oss
jag sa åt dom: vi skular aldrig heavy
då ropa shacke: pistä soimaan levy
jag sa åt dom: nog ska vi hitta på
någonting”
(”Heavy”; Hurmio/Hovi)
Viktor Hurmio kom, såg och segrade under första hälften av åttiotalet. Han blev den frontfigur och ledargestalt som den finlandssvenska rocken behövde. Mycket riktigt konstaterar han att för att en idrottsgren skall bli populär så behövs det nån som ar jävligt bra på just den grenen och för fram den. Nån som blir alla småkillars idol och som får dem att börja idrotta med samma gren, för att de en dag skall bli som sin idol. Det var nu inte riktigt så med Viktor Hurmio och den finlandssvenska rocken, men visst fanns det till och med en orkester med småpojkar som bara spelade Viktor Hurmio-låtar! Och det var ju helt klart att Viktor sjöng på sitt eget språk.
— Jo, engelska sku nog ha varit helt främmande för mig.
Men det var inte vilken svenska som helst i Viktor Hurmio & Fetknopparnas texter. Nej, det var en salig blandning av stadislang, kyrkslättska, österbottniska, finska och gammal högsvenska. Och det funkade! Vitsen var att få språket sekaisin som Tapani Ritamäki skrev i Hufvudstadsbladet
(29.5.83). Eller som vapenbrodern Trista Kråkan sade det i samma tidning några år senare (21.1.85): Finska schlagerfabrikören Georg Malmstén skrev bättre melodier, men Hurmio-Hovi skriver avgjort bättre texter. Dessutom på helt hyvä svenska.
Viktor Hurmio sålde tusen exemplar av den första skivan, gjorde en singel, en LP till och en greitist hitskassett, besökte alla tänkbara maitolavor i Svenskfinland med sina Fetknoppar och packade ihop pinalema 1986 och slutade på toppen, som alla band med lite självaktning. Visst har pojkama funderat på att ha en tioårsjubileumsturné, men så där jättemycket saknar han inte Hurmiotidema och egentligen har han inte funtsa så mycket på det där med varför knappast någon sjunger på svenska nu mera.
— Nä, inte har jag fundera på det. Det är väl trender som kommer och går.
Kan det ha att göra med att de krafter som körde fram den finlandssvenska rocken och rockmusikerna egentligen aldrig hade ett naturligt förhållande. Att kulturarbetama som jobbade för den finlandssvenska rocken egentligen var för mycket knätofs och hade för lite street credibility för rockarna.
— Jo, nog håller jag med dig om att det var ett lite krystat förhållande. Och om jag ska säga min ärliga åsikt så har det nog inte någon större betydelse att ingen sjunger på svenska idag. Kanske om man börjar analysera det på ett djupare, kulturellt plan — men inte för ungdomarna.
Viktors tes tycks hålla streck ock så när man läser Niclas Lönnqvists sluarbete från SÖFF, ”Modersmålets sång — om rock på svenska i Finland”. Han har intervjuat finska ungdomar i Helsingfors och svenska ungdomar i Närpes. Ingendera kategorin visste ett piss om någon finlandssvensk rock.
It won’t sell
Ett av hindren som fort kom emot de finlandssvenska rockarna var att det helt enkelt inte gick att sälja skivor på svenska i vårt land. Skivbolagen ville inte satsa på band som sjöng på ett så mystiskt språk och de som faktiskt understödde banden att göra skivinspelningar hade ingen möjlighet att hjälpa dem vidare, de hade ingen sådan apparat, inga sådana resurser. FSU, Svenska Kulturfonden och andra liknande organisationer kunde ge en liten peng på vägen och en viss distributionshjälp — men sedan tog det slut. Sålunda gick det inte något vidare för den första finlandssvenska skivinspelningen. Fraudulents Di-lem-ma sålde i 200 exemplar.
Tomas Jansson beskriver det bra i ÅU (16.7.83): ”Få förstod vad det egentligen var fråga om, få noterade att det rörde sig om en historisk händelse — världens första rockplatta på finlandssvenska. Få noterade, få köpte, få minns. Di-lem-ma spelades inte i radion — inte ens i den finlandssvenska — gruppen fick inga spelningar, bandet och plattan glömdes bort.” Den var inte tillräckligt sensationell, gissade Chrisse Schwindt på bandets skivbolag.
Bullshit. Mannen gjorde inte ett skit för att få den såld.
Tomas Janssons bror Henrik tog upp problematiken redan tre år tidigare (Vbl 25.9.80): ”Popbranschen formas av de kommersiella hänsynstagandena. Detta har lett till att den finlandssvenska popmusiken har kommit i ett mycket klämt läge. De flesta finlandssvenska artister väljer — eller känner sig tvingade att välja — att sjunga på finska eller engelska. Detta är enda möjligheten att få göra skivor. I grund och botten är hela den problematiken ett bra exempel på hur kultur- och nöjesindustrin kan förtrycka en språklig minoritet, tvinga den att på viktiga punkter avstå från sitt eget språk.”
Det var ord och inga visor. Så var det på den tiden. Men tyvärr känns det så välbekant för popindustrin även idag. Det skall vara förutsägbart och ganska slätstruket. Och det var ord och inga visor när chefen för skivbolaget CBS, Uffe Ahrenberg, på ett finlandssvenskt rock-symposium sade att han inte ville ha några band med smutsiga strumpor i sina skivstudior. Eller översatt till ren svenska: gör som vi säger, spela trevlig och tillrättalagd musik, kritisera inte, sätt er inte upp mot oss!
Tur att inte alla lydde Ahrenbergs idiotiska recept för succé.
”Kolla gubben där ute i parken
han som ligger där och krälar på marken
se hans röda händer
kolla in hans brist på tänder
där ligger han och lider i vår välfärdsstat”
(Välfärdsstat: Luspank)
God afton:, Ragnar
Men visst är det ganska deprimerande tongångar man får höra när man språkar med Zazza Nygård från Ragnar Hare eller Patrik Dahlblom från Good Evening Manchester, två band som hade verklig potential både på musik- och textsidan. Och två band som desillusionerade gav upp och upplöste sig när den stora framgången aldrig kom. Ragnar Hare var ett band som alltid kände sig i otakt med språket.
— Ragnar hade ett starkt arv från punken. Det var klart att vi sjöng på svenska. Men sedan höll vi på i många år och försökte få ett skivkontrakt och det var alltid samma sak: ”nä, om det sku vara på engelska så…”. Zazza suckar när han tänker på det.
— Och sedan när vi hade bytt till engelska dök det upp ett intresse för vårt svenska material i Sverige. Vi var alltid i otakt. Fast i det här landet är man ju alltid ute ändå. Och jag har märkt att tongångarna på skivbolagen är likadana idag.
Zazza vet. Hans nya band Plum kommer snart ut med sin första skiva. Musiken är mycket internationell och språket är definitivt engelska. Zazza sticker inte under stol med att Plum siktar på Europa. Det kan lyckas. Det är nämligen bra stuff på den kommande skivan. Check it out.
— Men nog kan jag bra tänka mig att spela i ett band som sjunger på svenska igen. Jag tycker alltid att det är charmigt att höra nån som sjunger på mitt eget modersmål.
”Jag ska ut och bli full
dricka vin men inte för smakens skull
tänka mina tankar
tänka mina tankar som jag aldrig gjort förr
jag ska gå på mörka vatten
det är inte roligt längre”
(Det är inte roligt längre: Emas-Nygård)
När man läser om Patrik Dahlblom och hans band Good Evening Manchester i Söderling/Ritamäkis rocklyrikantologi Som en smutsig hund är det inte lite creds som späds på:
”Patrik Dahlblom är känd för sin märkliga förmåga att kunna skriva vettiga sångtexter på två språk (där andra inte klarar av ens ett)”.
Men det är faktiskt sant. På sin första mini-LP sjöng GEM ännu på svenska, för att efter att ha fått skivkontrakt med multnationella CBS byta till engelska. Genom hela sin karriär höll GEM en synnerligen hög standard både på musik och texter. Något man inte är van vid här i landet. Efter ännu ett skivbolagsbyte till den andra stormogulen EMI lade bandet till slut av.
— När vi började var det inget snack om saken, vi sku sjunga på svenska. Men sedan var det ju deprimerande att hitta sin platta nånstans mellan Lill Lindfors och Håkan Streng på skivhylloma. Vi hade inga kontakter till Sverige och kände oss som ett finländskt band, vi ville framåt och då säljer man sitt språk.
Patrik är rättfram och rak när han berättar om GEMs levnad.
— Egentligen blev vi ju aldrig av med den finlandssvenska stämpeln, inte ens när vi hade en irändsk sångare. Vi var alltid klassade som ett finlandssvenskt band. Fast vi sjöng på engelska.
Patrik tror också att han kan sjunga på svenska i framtiden.
— Defintivt. Jag tycker att GEM var som bäst när ingen ännu tyckte om oss. Men när debatten om finlands svensk rock var som hetast var vi inte med. Kanske det var för att vi är ålänningar som vi inte tyckte att det nu var så viktigt med den där debatten om språket. Språket var helt naturligt för oss.
Jag hoppas faktiskt att Patrik Dahlblom gör comeback på svenska. Kolla bara in svängen i Kärlekskrank (skriven med Anders Korpi):
”Kan du komma fram i ljuset
jag vill se hur du ser ut
låt mig berätta en historia
utan lyckligt slut
afa·fa·fa·fa·daa kärlekskrank…”
Och det som börjar så trevande slutar i tragiskt övervåld:
”Hon ger mig neuroser
hennes kropp är unik
jag går över gränsen
från extas till panik
afa·fa·fa·fa·daa kärlekskrank…”
(Kärlekskrank: Dahlblom-Korpi)
Ja:, den debatten
Och debatten som Patrik Dahlblom nämnde? Visst, den fanns. Och som vanligt var det journalister, byråkrater och kulturarbetare som stod för den. Rockama själva sket oftast i den. Ibland tog den rent löjliga proportioner. Som när Måns Kullman svetsade allt vad fi.sv. rock heter i Ny Tid (10.6.82): ”Därför talar jag också hellre för import av högklassig, nyskapande och intressant svensk rock än för att med våld panikartat skapa ”egen” finlandssvensk rock. Om den ”finlandssvenska” rocken inte föds av sej själv existerar den inte, och med konstGÖDSEL skapar man bara mera av samma sort.”
Trygve Söderling kontrar direkt (Ny Tid 17.6.82): ”Nej, inte är språket något självändamål. Men som Måns och alla vet finns det alltför många som idag ser språket engelska som ett självändamål i rocken. Som inte -vågar använda egna målet för att det 1) inte säljer och 2) skulle avslöja att de inget har att säga. Gärna kritisera med ”internationella” modeller i huvet också — men att Fraudulent inte låter som New Order är liksom vid sidan av punkten. Man måste också se det unika i kråksången, det som bara kan finnas här.”
Söderling har också lagt fram sin tes om varför den fi.sv. rocken är en så rar fågel i popfamiljen . Rocken är enligt honom i hög grad en 1) offensiv, ofta högljudd 2) stadsmusik 3) i första hand hand av och för unga och den finlandssvenska identitet man byggt upp är i hög grad 1) defensiv, ”tam” intill utplåning 2) förknippad med landet, skärgårdssommarlov, folkdans 3) och medelålders eller äldre, akademisk medelklasskabaré eller visansvännerafton bjuds den unga istället för bröd. (VN, 24.1.81).
Kanske. Kanske är det så. Jag vet inte. Kanske man klagar för mycket på kultuarbetarna och rockbyråkraterna. Varför gjorde inte banden mera själva? Kulturfolket hjälpte väl så mycket de hade kapacitet till. Kanske det inte finns någon grogrund för en finlandssvensk rockscen. Jag vet inte.
Jag vet bara att det är synd att så få sjunger på svenska. Förutom de jag nämnt fanns det otaliga band som var bra och kunde ha blivit något: åländska Gycklarnas Afton korn inte längre än till en singel (fortfarande har jag en massa av deras demotapes hemma som är golden stuff), Fraudulentjamina Störningens Män kom inte ens så långt fast de var helt suveräna på texfronten. Och vad hände med Narcissus från Borgå? Ho vet.
I dag har vi raptrion Pumpa På i Hesa, ett antal band på Åland och dialektrockarna i Österbotten.
Det är fattigt. Det kan väl aldrig vara meningen att M.A.Numminen skall rädda den finlandssvenska rocken? Fast i ärlighetens namn måste jag nog säga att jag känner mig mera hemma med Numminens barnsliga technorock än med Pumpa Pås barnsliga machorock. Var finns den nästa stora finlandssvenska popidolen? När får vi höra en finlandssvenska platta av världsklass igen? Många av de skivor som gjordes under det glada åttiotalet var ju faktiskt jävligt bra.
Om man frågar rockarna själva så visst lyssnar de själva ibland på sina gamla skivor. Zazza åtminstone.
— Visst är det mycket man skäms för. Men ”Barn till himlen” håller ännu. ”Det är inte roligt längre” är en bra låt.
Rolf Gustafsson lyssnar också ibland på ”Di-lem-rna”.
— Skivan är bra ännu idag och jag har en anekdot att berätta om den. Jag jobbar nuförtiden på skivbolaget EMI. Jag spelade upp den för en flicka som jobbar där, hon tog med den på ett möte och sade att det var EMI:s nya fynd från Sverige. Alla gick på det och sade ungefär: ”aha, det låter ju intressant, modernt.”
Han kom så överraskande
alltid lika plaskande
han trängde sig hänsynslöst på
han hette Wiljo
han fick dig att göra vad som helst
han hette Wiljo
han digga illaluktande saker mest
(”Wiljo”; Fraudulent)
Är det muka inte sensationellt? Eller som Trista Kråkan sade det i Hbl 29.5.83:
Det finns flera Evitskog, flera Svenskfinland än ögat ser.
(som i artikeln blygsamt glömmer sin egen insats i fsv. rockhistoria, bl.a. den populära och hatade ensemblen Paleåwille som gjorde den fi-fi-finlandssvenska klassikern Duck Räpp. –Ny Tids red. komm.)
Paul Olin