Parkera ett stall fullt av hästar mitt i ett inbördeskrig: kriget kommer i andra hand. Som i häst-sjuksköterskan Stina Linderdahls dagbok från Tammerfors under inbördeskriget 1918. En informell frontreporter av den tankspridda sorten, som oförblommerat skriver ner sina iakttagelser utan tanke på att hålla upp fasaden.

Först när det rör sig om hästar bränner det till, och situationen i Tammerfors är verkligen alarmerande ñ även för hästarna. I april har 250 stycken redan strukit med, mediciner saknas. Genomsnittslig överlevnadstid för en artillerihäst i Tyskland och Serbien är tio dagar, skriver Stina uppbragt; fyra dygn går de utan mat, det femte får de lite foder, sedan drivs de tills de stupar. Flera finansmän i Stockholm stödjer Röda stjärnans hästräddningsaktion (efter 1941 bytte man namn till Blå stjärnan). Och Stina, trettio-nånting, med skinn på näsan, lämnar den grå älsklingsskimmeln Barbro hemma på gården i Dalarna för de finska kusarna.

Men hon har en vag aning om att hon är med om något ovanligt: dagboken påbörjas redan på tåget till Haparanda. Den svenska Röda stjärnan-personalen möter finska vita gardister som vet hur det är i Tammerfors: kvinnor på den röda sidan går runt i stan och lönnmördar. Ändå ligger minst hundra av dem ännu obegravda på kyrkogården.

”I Tammerfors har det tydligen gått hett till” skriver Stina vid ankomsten. Och Finland är ett land med kulhål i väggarna, upptäcker hon. ”Urtaflan på kyrkotornet är oxå alldeles prickig”.

Tammerfors är sedan två veckor i de vitas händer. Ändå får inte de svenska häst-sjuksköterskorna gå ut ensamma. ”Det lär skjutas ganska friskt om nätterna från källargluggar och sånt”.

Men de som skjuter mest är de vita. Under en promenad hör svenskorna skottlossning från fånglägret. Fönstren i kasernerna är fulla av ansikten ”… ej för trefliga typer… Röda kvinnor oxå, men de såg för hemska ut, somliga ytterst tragiska”. Mitt emot, på kyrkogården gräver förlorarna sina egna gravar. Det blir trångt med alla kistor, de som är för stora grävs upp och läggs på en brasa. Liken läggs över i mindre fodral. Stina stirrar: en död mans huvud liggger på sned och ett sår på magen har blodat ner byxorna. En kvinna ligger i sin kista i bara underkläderna, en annan tycks gallskrika, fast hon är död.

Vitgardisten som sköter avrättningarna pratar om sin arbetsuppgift som om vilket jobb som helst där man välkomnar ett avbrott: en del av offren ber på sina bara knän om nåd, andra, som verkar oroliga, ber han gå och ställa sig nån annanstans och så skjuter han dem på vägen. ”För varje vit som lönnmördas” skriver Stina, ”så skjuter de tio röda”. Hon går inte närmare in på vad det innebär, men en slutsats som läsaren drar är att för varje vit som fallit, knäpper man tio rödingar. Stina fastnar i stället med målerisk nit i de läskiga detaljerna från besöket i fånglägret, som om hon mot sin vilja blivit alltför berörd. Så berörd att hon nästa dag blir mycket lättad när hon får höra om en vit soldatpojke som tvingats skriva hem om hur de röda tänkte sticka ut ögonen på honom innan han dog. Som efter ett sista halmstrå griper hon efter de vita officerarnas förklaring: de röda möter en lindrig död jämfört med sin egen framfart. Saken är klar, Stina behöver inte göra sig några allvarligare bekymmer: ”När jag såg de där liken igår af rödagardister tyckte jag knappast att det var människolik utan lik af några grymma vidunder”.

Kanonmuller hörs fortfarande utanför Tammerfors. I sjukstallet har de svenska sköterskorna inte alltid mat till sina patienter. Och övrig personal är knappast idealisk. ”Vi skola ha röda till handräckning. Det blir ju raffineradt, men under bevakning förstås”.

Konfrontationerna är få; möjligen har hästarna en lugnande effekt.

När Stina och kollegorna däremot åker på visiter utanför stan möter de en mer sammansatt situation. På en gård har de röda tagit två dussin kor. På nästa ställe slapp man undan billigare; trädgårdsmästaren gillar trots kommunistsympatierna sin arbetsgivare. Husjungfrurna på en annan gård vägrar servera vita officerare ñ fast saken görs upp i godo, andra får bära fram förtäringen i stället. Varken tjänstefolk eller husbönder vill i första taget bli av med varandra, om man får tro Stinas iakttagelser. På dagbokens omslag är hon klädd i Röda Stjärnans fältdräkt, med alla knappar knäppta. Ansiktet är bestämt, lite truligt. På en gruppbild ser man att de yngre sjuksköterskorna lagt av kravatt och hatt. Det framgår att de äldre i gruppen är reserverade inför de yngres flirtande; flera av de svenska officerarna är inte vad de ger sig ut för att vara. En flygare super och skjuter på mekanikerna; en annan officer tillämpar kadaversdisciplin i onödan, och det visar sig att han stoltserar med en långt högre grad än den han hade hemma i Sverige; en annan har förskingrat pengar. I svenska bataljonen trängs och kivas de alltför många och sysslolösa befälen. En bjudning går snett; de är inte insatta i rangordningsreglerna för gästerna. ”Tänk så de kunna vara” skriver Stina.

Men det finns också svenska officerare av rätta virket, såna som häst-sjuksköterskorna känner genom kontakter . Nöjena är anspråkslösa; man slåss med kuddar, eller leker krig. Småkakor och chokladbitar får agera fiender; uniformerna blir så småningom chokladfläckiga av blodtörst.

Men efter en vecka i Tammerfors kryper kommentarer kring hur de röda behandlas in i dagboken: ”…det är otäckt att höra hur dom arkebuserar massvis nästan”. Efter tio dagar: ”Dom där röda som vi ha därute bli då inte gödda. 1 strömming på brödbiten och en ostskifva är visst allt dom får.” Efter två veckor: en röd krigsfånge ber om att bli klippt, de kommunicerar genom teckenspråk. Stina tror det är omöjligt att lära sig finska: ”Betänk när 25 heter kaksikymentavisi.”

Hästarna är ändå intressantare: en av dem hugger ilsket efter en fru F och tar med vagn och allt upp jakten när hon springer sin väg. ”Arg som en tiger”, skriver Stina.

Hon skickar hem dagboken som nu täcker tre veckor, med en av de hyggliga svenskarna. Det börjar bli rätt lugnt i Tammerfors. Fast sjukdomar väntas, för det ligger fortfarande lik i floden Näsijärvi. Femhundra säckar väntar på att det ska bli ordning och reda igen.

Och sällan har man väl läst en krigsskildring som tar så lite hänsyn till (senare) etablerade konventioner, eller sneglar åt vad andra ska tycka. Stina ogillade djurplågeri och översitteri, förstår man av texten. Av sina chefer ansågs hon vara ett föredöme i omtänksamhet och humanitet. Men det som dagboken visar utan att hon vare sig bortförklarar eller försvarar sin ståndpunkt är att hon köper bilden av de röda som de andra, dom där som man måste utrota.

När hon oroas av den massaker hon bevittnar i sidled, lugnas hon av påståendet att de röda förtjänar att behandlas illa; de är till och med väl behandlade med tanke på de grymheter de begått. Senare tycker hon synd om dem, men det leder inte till att hon lägger sig i; dom är dom andra. Därmed säger hennes dagbok mer om hur den enskilda hyggliga människans värderingar ser ut i krig än de flesta krigsreportage som följer mallen och indignerat frågar sig hur detta kunde hända ñ som om ondskan alltid vore någon annanstans, och vanliga hyggliga personer inte alls har del i den.

---

Insatt 24/01/97. Texten tillhör Ny Tid och skribenten.
Citera gärna, men ange källan – annars kommer viruset och tar dej!