När Warszawapaktens invasion den 21 augusti 1968 gjorde slut på den korta friare perioden i Tjeckoslovakien valde Forman liksom så många andra tjeckiska intellektuella exilen. Hans väg ledde till USA. Världskänd blev han i medlet av 70-talet genom filmen Gökboet, med Jack Nicholson i huvudrollen. Den belönades med åtta Oscar-statyetter.

Jag träffade Miloš Forman i november 1996 i hans käraste hem i Connecticut, mitt i skogen.

En snuskhummer att beundraNi har just fått färdig en ny film…

– …som heter The People versus Larry Flynt. Larry Flynt är förläggare för den allra mest smaklösa, vulgära och råa porrtidningen i USA. Den heter Hustler Magazine. Kanske ni hört talas om den?

Ja, men varför valde ni en sådan gestalt?

– För det första för att det är en fantastisk historia, om mannen och hans hustru och hans jurist. För det andra är det fråga om en delvis humoristisk berättelse och för det tredje berättar filmen om den allra viktigaste aspekten av demokratin, nämligen tryckfriheten. Larry Flynt är en man vars namn människor förknippar med smaklöshet och svinaktighet, men när jag läste manuset och när jag blev bekant med honom, märkte jag att jag t o m kunde beundra den andra sidan av honom. Alla kritiserar honom för dessa svinaktigheter, och inte heller jag tycker om dem. Också jag ser Flynts publikationer som vulgära och smaklösa. Men ingen människa är svart-vit. Flynt har i sin person en annan sida, som jag, som jag sade, t o m kan beundra och som hela USA står i tacksamhetsskuld till, och det gäller tryckfriheten. Flynt segrade ju i en rättsstrid om publiceringen av sin tidskrift i USAs högsta domstol.

Människor som sett filmen vid förhandsföreställningar har sagt mig att den är mycket bra. Den har ju sin officiella premiär den 27 december.

– Jag kan inte säga annat än att jag hoppas de har rätt. Larry Flynt är en person som varit rullstolsbunden i 17 år, man försökte ju skjuta ihjäl honom. Han är förlamad från midjan nedåt. Han kommer från mycket fattiga och eländiga förhållanden. Sina tio första år tillbringade han tillsammans med sin familj i en hydda i skogen. Han har heller ingen ordentlig utbildning. När han började sin karriär var han inriktad enbart på att göra en massa pengar och träffa många flickor. Nu har det gått illa för honom och han har fått lov att tänka på varför han inte längre kan göra det han vill. Nu har han blivit den synligaste förkämpen för alla journalisters och författares tryckfrihet.

Har Flynt sett er film?

– Ja.

Vad sade han?

– Kanske det räcker om jag säger att var än filmen visats i slutna sällskap har Flynt befunnit sig i publiken.

Ni har inte filmat på länge…

– Förlåt mig, jag har glömt en sak, jag måste ringa till Flynt, han har födelsedag i dag. Jag hade helt glömt bort det, men lyckligtvis påminde ni om det.

Forman går till telefonen och ringer till Flynt.

– Larry, stämmer det att du har födelsedag i dag? Har den äran! Hur firar du din födelsedag? Vad gör du i kväll? Jag är med där i andanom..

Jag tar en bild av Forman när han talar i telefon med Flynt. Efter ett kort samtal återvänder Forman till sitt ëëarbetsbordíí. Innan vi kommer in på det egentliga ämnet sticker sig också Formans granne in.

Ni hade en lång paus mellan er senaste film Valmont och den här – sju år…

– Det var inte riktigt på det sättet. I två års tid höll jag på med manus och förberedelser för en film, men det gick i stöpet fyra dagar innan vi skulle börja filma. Efter det jobbade jag i ett halvår med ett projekt som jag sedan själv övergav. Tiden går snabbt…

Har ni redan någon ny filmplan?

– Nej.

Lovande ung tjeckisk filmHar ni den senaste tiden följt med hur det står till med tjeckisk film?

– Inte just, det kommer så få tjeckiska filmer hit. Jag har sett fyra eller fem och jag tyckte väldigt mycket om en av dem. Den hette Kolja och det var en mycket vacker film. På basen av den kan jag säga att man kan skymta en ljusning… Under den kommunistiska tiden, under 40 år, fick filmmänniskorna lära sig ett speciellt sätt att tänka för att kunna göra något, de lärde sig att arbeta på ett visst sätt. Nu är de plötsligt fria, det finns inte längre någon censur, men självcensuren finns kvar, den försvinner inte genom någon revolution… Men den unga generationen hann inte bli så demoraliserad i det gamla systemet, som den unga man som regisserade Kolja, Ján Zverak. Där ser ni redan att den tjeckiska filmen igen håller på att nå upp till en viss nivå. Jag är alltså inte rädd för att den tjeckiska filmen skulle dö bort.

Före intervjun sade ni att ni som yngre också bekantade er med polska filmer…?

– Andrzej Wajdas filmer var otroligt viktiga, för den skull att de på ett nästan romantiskt sätt bröt sönder det skitiga socialistiskt-realistiska skalet. Wajdas filmer fungerade som en viktig inspirationskälla för alla unga filmmänniskor inom det forna östblocket. Aska och diamanter och Kanal är underbara filmer och de var som jag sade mycket viktiga.

Inte tillbaka till TjeckienTänker ni någon gång återvända till Tjeckien?

– Jag sticker mig där ganska ofta, en eller två gånger om året. Men jag tänker inte flytta tillbaka dit för gott. Det är redan ett annat land, där det bor andra människor. Jag har redan en gång upplevt hur tungt det är att flytta, hur det känns att vänja sig vid nya förhållanden, nya människor, en ny värld.

Vet ni, den polske författaren Slawomir Mrozek sade det samma till mig för tre år sedan och nu träffade jag honom nyligen i Krakow dit han återvänt för gott.

– Det visste jag inte, men det är en lite annan sak. En författare kan inte ta avsked av sitt språk, men en regissör kan. När jag gjorde min första amerikanska film Taking Off kunde jag inte just engelska. Men det gjorde ingenting. Jag skulle säga att en människa är hemma där hon kan arbeta allra bäst.

Landskapen här kring ert hem påminner mycket om Mähren…

– Jag är hemma i Cáslav som ligger mitt i Tjeckien nära den mähriska högslätten. Landskapet är där mycket likt det här.

Så ni har på ett visst sätt återvänt hem.

– Ja.

Vad betyder Prag för er?

– Det betyder för mig angenäma minnen. Jag gick i skola där, jag arbetade på en teater där, jag studerade vid filmhögskolan där. Jag har många vänner där. Prag är världens vackraste stad att vandra omkring i. Någon vackrare stad för promenader finns inte.

Nu bor ni ju en stor del av er tid i New York. Där gör man visst just inte sådana där promenader…

– Nej, det har ni rätt i. Men den goda sidan där är att man kan ordna sitt eget liv precis som man vill. Ingen fäster uppmärksamhet vid vad du gör. Du kan vara för dig själv. Jag har bott i samma hus där i femton år och känner inte en enda människa som bor i samma trappa.

Det tyska traumatInnan jag kom hit läste jag på nytt era memoarer. Ni hade ju en mycket tragisk barndom. Vardera för-äldern dog under kriget i tyskarnas händer. Hurudant förhållande har ni till tyskarna?

– När en vuxen människa läser något sådant gör det ett tragiskt intryck. Men jag upplevde det som ett barn och ett barn inser inte riktigt situationens tragik. Barnet inser inte att livet tar slut, inte heller hur invecklat det samhälleliga livet kan vara. Inte har jag personligen fördomar mot tyskarna. Allt beror nu på om tyskarna kan skapa ett demokratiskt system som blir bestående. Deras erfarenheter av demokrati inskränker sig till den nuvarande situationen. Aldrig förr har det funnits demokrati i Tyskland. Om tyskarna nu lyckas bygga upp demokratin har jag ingen orsak att frukta dem.

Tyskland är ett europeiskt land som kan stöda sig på den europeiska kulturen. Allt beror nu på tyskarna själva. Jag har besökt Tyskland några gånger. Jag har träffat samma slags människor som på andra håll och med en del har jag snabbt nått fram till samförstånd.

I Tyskland finns det ju en högljudd grupp av från Tjeckoslovakien och främst Tjeckien fördrivna sudettyskar, Landsmannschaft, som bl a kräver att de ska återfå jord och egendom som tagits ifrån dem.

– Jag förstår det inte riktigt. Människan får ju i sitt liv betala för alla sina gärningar. Tyskarna valde Hitler. Utan Hitler och nazisterna skulle ingen ha fördrivits från Tjeckoslovakien. Nu borde de klaga inför Hitler postumt. Det var inte tjeckernas fel att de tyskar som fanns i landet när kriget tog slut var hatade. Om Hitler inte ockuperat landet, om han inte låtit mörda hundratusentals tjecker skulle tjecker och tyskar ha kunnat leva i lugn och ro, sida vid sida, i samma land. Ingen borde vara förvånad över att ett sådant mördande föder hat som med tiden försvagas till misstro. Den misstron kommer att leva vidare ännu länge. Tyskarna måste visa alla sina små grannfolk att Tyskland respekterar sina grannar och betraktar dem som jämbördiga kumpaner. Då kan det uppstå en ömsesidig respekt.

Jag vill ännu ställa en fråga som ansluter sig till närhistorien och politiken. Ni föddes i Tjeckoslovakien. Hur kändes det när förbundsstaten delades upp för några år sedan?

– Jag sörjer mycket för slovakernas del. Jag har många goda slovakiska vänner. Men Slovakien är i dag i händerna på forna kommunister, som inte kan tänka demokratiskt. Dessa människor tänker att deras åsikt om hur samhället ska skötas är den enda rätta. Det är fråga om en tragedi. När det nu finns sådana personer som det finns i Slovakiens ledning är det bättre att förbundsstaten delades.

Har haft turNu vill jag återvända trån politiken till filmens värld. Vad tycker ni om Ingmar Bergman?

– Jag är verkligen en stor beundrare av honom. Bergman gör filmer som jag aldrig skulle kunna göra. Hans fantasi, hans sätt att se på världen och hans sätt att tänka är helt unika och starka. Jag skulle aldrig kunna göra sådana filmer och därför beundrar jag honom mycket.

I Bergmans filmer saknas det som är karakteristiskt för era: en mild humor.

– Vi är alla olika. Det vore tråkigt om det inte var så.

Är det någon av era filmer som står er speciellt nära?

– I dag tycker jag mest om min senaste film. Filmregissörernas förbannelse är att vi aldrig egentligen ser våra egna filmer. Vi ser aldrig när vi ser på någon av dem det som biobesökaren upplever eller det som jag upplever när jag ser någon annans film, en film som jag på förhand inte vet något om.

Är det någon av era filmer som ni helst skulle glömma?

– Nej. Jag har haft den stora turen att jag inte bara för pengarnas skull behövt göra någon film som jag inte annars velat göra. Jag har verkligen haft tur.

En regissör som jag tycker mycket om är Fellini och min favoritfilm är Amarcord.

– Jag tycker också att det är hans bästa film. Jag är helt av samma åsikt.

Vilka andra regissörer har ni beundrat?

– Det är många. T ex Charlie Chaplin och Buster Keaton var genier. Senare kom fransmännen Marcel Carne, René Clair, Henri-Georges Clouzot, så kom italienarna De Sica, De Santis, sedan engelsmännen, Lindsay Anderson, Karel Reisz, amerikanerna John Ford, Billy Wilder, som jag tycker mycket om, och av de senare amerikanerna kan jag nämna Francis Coppola och Lucas. American graffiti och Gudfadern I är ståtliga filmer. Martin Scorsese hör också till dem jag beundrar. Ja, jag glömde nämna Sergej Eisenstein och bland dagens ryska regissörer Klimov.

Till slut vill jag fråga: varför gör ni filmer?

– Antagligen vill varje människa lämna något spår efter sig, något som har någon betydelse.

text &foto: