Sdravo!

Det har varit en strålande vacker och solig förmiddag i Sarajevo, en sådan som nog bara kan förekomma i Balkans bergsdalar.

Ståtliga vyer av NATO-styrkans SFOR-konvojer, maffians i Tyskland stulna Mercedecar och biståndsorganisationers Land Cruisers med flaggorna svajande i svans avlöser varandra längsmed Zmaja od Bosne…

Och Markale-marknaden i centrum är som kronan på verket (kommer ni ihåg torget med de hemska TV-bilderna av massakern under fyra dagar i sträck?): stånden är överfyllda av glänsande röda tomater – Paradise, kallas dom här -, mäktiga kålhuvuden, ovala saftiga kiwifrukter, djupgula bananer. De inflyttade flyktingarna från de nu serbkontrollerade delarna säljer halvt gäckande, halvt aggressivt Marlboro- och Camel-kartonger åt de förbipasserande. Men också skimrande rosor, azaleor och påskliljor. Allt symboler för den nyvunna freden, fysiska bevis på att belägringen är över.

På andra sidan gatan finns den lilla grillbaren där tre hönor alltid rullar runt, runt på spettet (säkert byts de ut alltemellanåt). Den lokala motsvarigheten till hamburgare, evapi, kostar 2,50 DEM. Gråhåriga gubbar i svarta baskrar sitter på låga pallar hukande framför silverbrickor med turkiska kaffeserviser bolmande tjock rök från Drina-cigarretter.

Och ungefär hundra meter från Markale det forna hotellet Dalmatia, texten finns fortfarande inristad ovanom ingången. Ungefär klockan 9 på morgonen, i dag som alla andra dagar, är synen densamma: En ringlande kö av äldre kvinnor med fårade ansikten och misstänksamma ögon plirande under duken eller yllemössan med plastpåsar i handen, orakade män som haltar fram på kryckor, några raska unga volontärer med plastbehållare som de för hem till dem som inte mera orkar ut.

De flesta av åldringarna har förlorat eller aldrig haft familjer och nio av tio är flyktingar från östra Bosnien (Foca, Viegrad, Srebrenica eller Gorade). De har kommit för att få sin dagliga soppa och sitt halva bröd av Röda Korset. Bara i Sarajevo är de 10.000, i hela Bosnien hundratals tusen. De 67 soppköken för 42.000 bosnier inom federationen och på bosniskt serbterritorium täcker bara en liten del av behoven ñ varje dag väntar hundratals mänskor på att få överloppssoppa, om någon inte skulle råka komma. Amerikanska röda korset delar ut mat åt 131.000 i Bijeljine, Tuzla och Zenica. Och det finns flera nödställda och andra organisationer.

Dehär åldringarna utgör en dråplig, deprimerande syn och hör till den växande skara B-klassens medborgare i efterkrigstida Bosnien. För varje dag som går, blir klyftan mellan överlevarna och dem som hotar att gå under allt större. Det värsta är att ingenting, egentligen, har förändrats i den dagliga rutinen från kriget för dehär marginaliserade. Visserligen behöver de inte längre frukta för livet p.g.a. skarpskyttar och bomber, men deras enda dagliga aktivitet och kontakt med yttervärlden utgörs av soppköksbesöket. Och det är inte bara åldringar, det är patienterna i mentalinstitutionen Pazari utanför Sarajevo och Sokolac utanför Pale (jag kommmer aldrig riktigt att förstå mej på vad som blir en katastrof och vad inte, eftersom dehär institutionerna är precis lika fruktansvärda som de som fick en hel värld att reagera i Rumänien för fem år sedan). Andra grupper av marginaliserade är ensamstående mammor, de arbetslösa unga, föräldralösa barn. Etc. Etc.

A-medborgarna, de som klarar sig, är de som har kvar sina hem, som har tagit sin tillflykt i Tyskland eller i Schweiz och återvänder (relativt) rika, som har en son eller dotter som talar engelska, franska eller tyska och som kan anställas av ambassaderna, OSCE, SFOR, FN eller någon annan organisation.

Sedan finns det B-klassens fattigfälla, som ingen riktigt orkar höra talas om (jag har stora svårigheter att få någon av journalisterna här, ens de bosniska, att komma till soppköken och göra grejer, och journalisterna i sin tur har stora svårigheter att övertala sina hemmadeskar att acceptera grejer om Bosniens misär eftersom det är ett år efter Dayton-avtalet, de amerikanska trupperna vill hem och ALLT nu SKALL VARA frid och fröjd.

Pensionärerna får mellan 50 och 100 DEM i månaden, en dagsanställd simultantolk på amerikanska ambassaden kan få 200 DEM på en dag.

En av de marginaliserade är 55-åriga Nura Hadyi från byn Bijeevo nära Bratunac invid Srebrenica i Östra Bosnien. Fru Hadyi har flytt med enbart sin dotter till Sarajevo. Hennes män massakrerades när de bosniska serberna tog Srebrenica i juli 1995. Nu säger hon att hon inte skulle klara sej utan gratismaten som får vara vad som helst bara den är tillräckligt salt och fet och det finns bröd ñ eftersom maten hon fick under flera år av belägring i Srebrenica saknade just fett och salt. För henne är det inte fråga om att leva, utan att överleva.

Enligt flyktingminister Mario Nenadi lever en av två bosnier borta hemifrån. De lever i övergivna containers i Mostar, i Grbavias ruiner, i Tuzlas och Gorades slum. De bosniska serbflyktingarna lever i Bistrica-hotellet invid de fina skidbackarna i Jahorina som utgjorde scenen för vinterolympiaden 1984, i Banja Lukas förorter och i det omdiskuterade Brko, vars öde inte är klart än. Bristen på bostäder är det största problemet i Bosnien idag ñ och det kommer bara att förvärras när hundratals tusen flyktingar väntas hem på våren och sommaren.

Och för Bosniens B-klass och dem som försöker hjälpa dem blir det bara svårare eftersom det internationella samfundet nu vill satsa allt bistånd på repatrieringsprogram. Att det finns nödlidande redan nu som är beroende av bistånd tills staten en gång igen fungerar, vill man liksom inte låtsas om.

Carl Bildt talar mycket om ìkonditionaliseringî av bistånd. Ingen vet riktigt vad det innebär utom att man ska använda morötter och piska för att få de bosniska serberna att samarbeta med skapandet av gemensamma institutioner här. För närvarande får de bosniska serberna ca 1,3 procent av allt bistånd som ges till Bosnien. De cyniska säger att de torde strunta blankt i om någon hotar att ta bort även denna lilla summa… På den humanitära sidan antar vi att Bildt talar om det ekonomiska biståndet, eftersom humanitär hjälp väl ändå måste ges enligt behov?

Jag leker nångång med tanken på det ultimata exemplet på humanitärt bistånd – de nyinflyttade serberna i Srebrenica, som har tagit över husen efter bosniakerna som massakrerades. De lär vara i eländigt skick och har flyttat till Srebrenica mot sin vilja, på order uppifrån. Jag tror inte någon av de hundratals organisationer som finns i Sarajevo hjälper dem, med undantag av FN möjligen.

När nöden är som störst, är också hjälpen nära. Tidningen Oslobodjenjes förra chefredaktör Zlatko Dizdarevi skriver i sin bok Krönika över ett belägrat Sarajevo ñ en krigsjournal om en före kriget okänd man som heter Suad Kovac. Om Suad skulle hela Sarajevo ha talat vid morgonkaffet och tidningen under kriget, om det hade funnits kaffe och tidningar då. Suad hade sparat två kappsäckar fyllda med pengar från den tid då det gick bra för hans lilla företag Kovac. En vacker dag i Sarajevo bar han de två kappsäckarna till den fattiga Sarajevostadsdelen Mejtas. Där delade han sedan ut pengarna enligt ett enda kriterium: i fattighetsordning.

Röda Korsets Sarajevochef blev nyligen vald till Kantonens chef. Herr Haradi är numera en mäktig man och har sällan tid att träffa oss humanitära mera.

Det var en strålande vacker dag i Sarajevo, en sådan som nog bara finns i Balkans bergsdalar.
P.S. Vi besökte förresten vår vänfamilj Mama och Nada nu i lördags. Jag märkte att de fortfarande hade sparat de kryddor min finska familj hade skickat mej 1994 och som jag skänkte Mama och Nada innan Cedric och jag lämnade Sarajevo förra gången i juni 1995!


Insatt 14/02/97. Texten tillhör Ny Tid och skribenten.
Citera gärna, men ange källan – annars kommer viruset och tar dej!

Nina Winquist – Galbe

Lämna en kommentar