Den finska privatkapitalismens historia har i hög grad varit FBF:s och KOP:s historia. Föreningsbanken var den svenskdominerade penningaristokratins högborg. KOP var det gammalfinska nationella borgerskapets skapelse och motvikt. Att KOP i hög grad byggde på nationell idealism visades så sent som under de senaste emissionerna för att rädda banken. Rörande många gamla aktieägare ställde upp för sin och nationens bank, och betalade ett överpris för de nytecknade aktierna. De hade kunnat köpa samma aktier betydligt billigare direkt på börsen.

Praktiskt taget alla storföretag har nära kopplingar till FBF eller KOP. I Nordens Japan fanns det två keiretsun, två vittförgrenade nätverk av olika slags företag. När de två bankerna fusioneras kommer också de två nätverken att bindas tätare samman. Det ligger nära till hands att Yhtyneet paperitehtaat (Repola/KOP) och Kymmene (Ehrnroth/Unitas) går ihop och bildar en enda skogsindustrijätte. Kanske de två stora försäkringsbolagen Sampo (Unitas och KOP) och Pohjola (KOP) också finner varandra. Vilken blir relationen mellan handelsbolagen Kesko (Unitas) och Tuko (KOP)? Vad händer med byggjättarna Puolimatka (KOP), YIT (Unitas) och Keskus-Sato (Unitas)? Allt som hittills har funnits i två konkurrerande upplagor kan fusioneras inom ramen för Finlands enda återstående keiretsu. Den ”behärskade strukturomvandlingen” som skulle införa fri konkurrens och marknadsliberalism i Finland ser ut att sluta i ett jättemonopol, med en makt och myndighet som väl kan jämföras med Gosplans.

Fusionen kan sluta bra eller illa. Slutar den bra är det en katastrof för vitaliteten i Finlands ekonomi och för pluralismen i politiken. Slutar den illa blir kostnaden för det finska folket enorm.

Det är inte alls sagt att sammanslagningen av en sjuk och en krasslig bank ger upphov till en frisk och konkurrenskraftig enhet. Svårigheterna att smälta samman två företagskulturer är mycket stora. Det finns inte många exempel på framgångsrika bankfusioner. Hur gick det för STS-banken? Hur gick det för Sparbanken i Finland? De sparbanker som bildade Aktia har klarat sig sämre än Kvevlax sparbank. Hade det inte rent bankekonomiskt varit bäst att låta FBF klara sig själv och att förstatliga KOP utan att kompensera de gamla ägarna? Fusionen minskar allvarligt diversiteten i Finlands ekonomi. Om det finns två ungefär jämnstarka företag som tävlar i geografisk närhet med varandra upprätthålls en dynamik som gör båda mer konkurrenskraftiga. De följer avundsjukt med varandra på nära håll. De lär av varandra. De konkurrerar om arbetskraft, om teknologi och om ny organisation. Så utvecklas centra som City of London för bankverksamheten, Hollywood för filmindustrin, Osaka-Nagoya för bilindustrin, Emilien för konfektionsindustrin eller Österbotten för lyxsegelbåtstillverkningen. Att ha bara ett ledande företag – en nationell champion – innebär i regel stagnation och förlust av marknadsandelar. Denna champion använder staten som springpojke och mjölkko. Den ser sig som en byråkrati, som i nödfall kan förlita sig på skattebetalarnas oändliga solidaritet. Det är tack vare diversiteten som evolutionen upprätthålls. Koncentration och ensidighet är början till slutet. När nu FBF och KOP upphör som självständiga ban! Koncentration och ensidighet är början till slutet. När nu FBF och KOP upphör som självständiga ban! ker vill jag en sista gång lyfta hatten för dem och tackka för att de genom sin jämstarka konkurrens har bidragit till vitaliteten i finländskt näringsliv. Om den ena av dem hade slagits ut på ett tidigare stadium hade vi aldrig uppnått ett så högt välstånd som vi trots allt har i dag.

Värst är emellertid maktkoncentrationen ur demokratisk synvinkel. Med privatkapitalet koncentrerat till en stab minskar statens möjligheter att agera självständigt. Dessutom är ju staten själv (via finansministeriet) djupt involverad i storbanken. Den är den största enskilda ägaren! Så länge kapitalet finns på flera händer kan staten föra en politik som inte nödvändigtvis motsvarar varje enskild kapitalists intressen. Om kapitalet är så centraliserat att det styrs från en enda högborg har politiken knappast något spelrum. Allt vad tjugo direktörer i Banken vill driva igenom kommer rätt automatiskt också att bli den finska statsmaktens vilja. Om Banken vill ansluta oss till EMU, så ansluts vi. Om den vill bygga en tunnel under Finska viken, en damm över Kvarken eller ett femte kärnkraftverk, så vill ”Finland” det också. Vad gör vi förresten med Finlands Bank längre?

Och dessutom… allt kommer att ske under den heliga banksekretessens hägn. Banken kommer att veta allt om varje liten medborgares ekonomi, men vi medborgare kommer bara att få veta det som Banken vill att vi skall tro. När ”den fria konkurrensen” har skapat en sådan maktkoncentration, måste vi kräva insyn, demokratisk kontroll, medborgar- och brukarinflytande. Men att kräva är en sak – att realisera kravet en annan.