Mahatma Gandhi ansåg att jurister, läkare och järnvägar utgjorde ett hot mot det humana samhället. År 1908 skrev Mahatma att järnvägarna framhäver människans elaka natur och representerar en ond utveckling, fastän ”man kan argumentera om huruvida de sprider epidemier”.

Det är lätt att förstå Gandhi, som i sig var motståndare till maskiner: i början av århundradet blev han utslängd ur en förstaklassvagn i Sydafrika för att han hade fel hudfärg. Det hjälpte inte att han var jurist.

Jag tycker om att åka tåg. I tågen föds spontana seminarier och tåg faller heller inte ner från hög höjd. På flyget till Indien låser jag fyra gånger in mig på toaletten och räknar till 300 (det blir sammanlagt c:a 1 200 sekunder), fastän jag inser att jag representerar en inhuman samhällsutveckling. Men jag kan rekommendera min strategi för flygrädda: med den här metoden lyckas man diskret döda fyra procent av de plågsamma 28 800 sekunder flygresan tar.

Tågseminarierna tar å sin sida alltid slut för tidigt. Tåg 2621 från Chennai (f.d. Madras) till Delhi gör sin rutt på 33 timmar och 50 minuter och räknas därför inte till de riktiga fjärrtågen, dit hör bara rutter på över 50 timmar. Främst av dem är tåg 5628, som borde klara sin sträcka på 75 timmar.

Jag skulle inte vilja berätta att tåg 5628 i medeltal är sju timmar försenat, för då skulle jag ansluta mig till representanterna för den indiska airbus-klassen, som alltid använder de försenade tågen som exempel när de vill håna landets ineffektiva offentliga sektor. Men när man minns att de indiska järnvägarna fraktar 4 153 miljoner människor per år måste man ändå erkänna att järnvägen är beundransvärt effektiv.

Datorerna har delvis demokratiserat biljettbokningen. ”Our man” eller ”our boy” – som hör till varje ekonomiskt oberoende familjs standardutrustning – behöver inte köa efter biljetter åt husbondefolket lika länge som förr. Dessutom har vi privilegierade turister våra egna kvoter.

Klass 2A borgar
för toppseminarium

Ett par timmar före tågets avgång får jag veta att jag avancerat från att stå på väntelistan till att vara biljettinnehavare. Eftersom jag denna gång för ovanlighetens skull vill delta i ett seminarium på toppnivå reser jag i klass 2A, d.v.s. luftkonditionerad andra klass. Det är den nästdyraste av de sju klasserna. För en resa på 2 194 km får jag punga ut med 270 mark. I de slutna tvåmanskupéerna i den luftkonditionerade klassen 1A, som är hälften dyrare än 2A, reser bara storbusinessmän som lider av flygskräck, järnvägarnas högsta ledning och smekmånadspar.

Alla de fem högsta klasserna är ”stängda”, vilket betyder att försäljare av råttgift och engelska parlörer inte har något där att göra. För att få sälja te och kaffe till det bättre folket måste man ha licens.

Vanligtvis reser jag i andra klass med platsbiljett som måste bokas i förväg. Så gör också en stor majoritet av den indiska medelklassen. På seminarierna i andra klass ber man sällan om att få ordet. I den billigaste klassen, ”general compartment”, behöver man inte platsbiljett, där är det muskelstyrkan som avgör sittordningen – och min kondition räcker inte längre till för det.

En biljett till den vilda klassen på sträckan Chennai-Delhi kostar en fjortondedel av vad man betalar för en biljett i klass 1A. Hmm, i Indien är det inte ovanligt med löneskillnader på många tusen procent. De 300 miljoner som lever under den officiella fattigdomsgränsen förirrar sig sällan eller aldrig ombord på ett tåg.

Gandhi gick bara med på att resa på samma sätt som de lidande massorna. För honom och hans följe lät man inreda en specialkupé som skulle påminna om de numera slopade tredjeklassvagnarna. En av hans medhjälpare lär ha sagt till Mahatma ”har du en aning om hur dyrt det blir för landet att hålla dig fattig?”

Kastmedvetenhet
och välpressade skjortor

I klass 2A inkvarteras man i fyrapersonerskupéer som avgränsas med gardiner. Mina följeslagare hälsar vänligt på mig. Den pensionerade ”mycket högt uppsatte” tjänstemannen R. Surolla har varit på bröllop och är nu på väg hem till Rajasthan. A. Sharma, läkare från Delhi, har hälsat på släktingar i söder och den unga tamilen C. Kumar, som är hemma från den djupaste södern, är kemist på arbetsresa till Delhi.

Sharma tillhör den högsta kasten, brahminerna, Surolla tillhör den nästhögsta kasten, rajpu, som av britterna fick rykte om sig att vara en hård krigarkast. Kumar säger ingenting, så han tillhör förmodligen någon lägre kast. Surolla, som har med egen matsäck, varnar oss för farorna med maten ombord och betonar att han aldrig äter mat som någon annan har gjort. Sharma håller med. Renhet är en av grundpelarna i kastsystemet.

Indien är de välpressade, skinande rena klädernas förlovade land. Också i den slimmaste businessportfölj hittar man alltid ett par oklanderliga executive-skjortor. Så också nu. Surolla, som är iklädd en välpressad nattskjorta tittar misstroget på bomullsbyltet i min väska och frågar om jag är gift. ”Det var det jag misstänkte”, konstaterar han när han hör mitt svar och påminner mig om att det finns bra strykinrättningar nära järnvägsstationen i Delhi.

Surolla förhör sig noga om sina yngre landsmäns bakgrund – vad deras fäder och släktingar gör, vilka skolor de har gått i och hur mycket de förtjänar. Till sist blir det min tur. Min sysselsättning gör honom misstänksam.

– Du försöker förstå det som händer i vårt land?

I uppfordrande ton frågar han mig om jag tycker om Indien.

Kärnvapnen – byggstenar
för ett nytt land

Innan jag hinner öppna munnen ger han mig en femton minuters föreläsning om den indiska kärnsprängningens nödvändighet. Fram tills dess har vi inte överhuvudtaget talat om ”politik”.

Seminariet är i gång. Surolla jagar upp sig till raseri. Jag blir Väst:

– Vår tid av förnedring är slut… kärnvapensprängningen är vår största prestation sedan vi blev självständiga… för första gången har vi en regering, som inte kör era intressen… era sanktioner härdar oss och får oss att komma över våra inre stridigheter… våra unga män är beredda att leva på knapp föda, om landets bästa så kräver.

Brahminerna, det hinduiska Indiens moraliska väktare, motarbetade i slutet av 1800-talet byggandet av järnvägar, eftersom de misstänkte att järnvägen skulle underlätta det kristna missionsarbetet. Hur gick det? ”Varthän i världen den vite mannen än tränger in, tar han gospelmusiken med sig”, konstaterades det i ”Varje pojkes bok om järnvägar och ångbåtar”, utgiven av ett sällskap för religiös litteratur i London.

När det kalla kriget officiellt tog slut ökades den indiska medelklassens känsla av otrygghet, i all synnerhet som landets ekonomiska politik samtidigt lotsades ut från det trygga innanhavet till stormiga internationella vatten. Till råga på allt kom himmelskanalerna och ruskade om medelklassens moral. Indien hade få trumfer på hand.

Modet förändrades så snabbt att landets elit blev alldeles vimsig – och medelklassen följde efter. För eliten ter sig kärnvapensprängningen som den stenfot man kan bygga ett nytt självsäkert Indien på.

Kumar och Sharma ser besvärade ut ännu en lång stund efter att föreläsningen är slut. Kumar ber mig komma med honom på tobak. Han försäkar att inte alla indier tänker som Surolla. Surolla är en gammal man, som man inte får såra. Förstår jag? Senare kommer Sharma med en liknanade bekännelse.

Jag har läst om atomeuforin. Ändå var dess utbredning och styrka t.o.m. i Tamil Nadu och i Kerala, som man är van vid att värdera med fredligare mätare, det som chockerade mig mest under min tre månader långa resa. Surolla var inte den enda som kom med långa utläggningar, där Indiens strålande förflutna, förfallet som följde därpå och förhållandet till väst sågs genom ett atomfilter.

Nötter och sanskrit
håller kroppen frisk

På morgonen ansluter sig B. Mandhani, brahmin från Andhra Pradesh, till vårt seminarium. Den biljettlöse juristens öppningsanförande ger en föraning om vad han är för sorts verbalterrorist.

– I vår släkt finns det så många jurister, att vi har världsrekord… har ni hört om vår släkt?… Vanligtvis flyger jag alltid, men min agent hade råddat.

Man hittar snabbt en plats åt honom och Surolla får därmed en god vapendragare, som kan bevisa sambanden mellan Indiens historiska storhet å ena sidan och kärnsprängningarna å den andra.

Mandhani börjar med att noggrant utreda min bakgrund. När jag beställer höna till lunch berättar han att han själv kan arbeta i fyra dagar på bara torkad frukt. När jag då konstaterar att han äter litet, blir jag feltolkad och Mandhani svarar irriterat:

– Mina nötter kostar fyra gånger mera än din skräpmat. Kvalitet kostar. Hur gammal är ni? Ni ser tio år äldre ut, för att ni matar ert hjärta med djur – fattar ni att våldsamheterna i Kashmir beror på att köttätare (muslimer) dödar vegetarianer?

Kumar går ut på tobak igen. Sharma försöker byta samtalsämne: Hans banantelefon av märket Nokia är köpt i Abu-Dhabi.

Men ingenting kan längre stoppa Mandhani:

– Om man kan tala sanskrit med rätt accent fungerar orden som antibiotika: både sockersjuka och de flesta hjärt- och blodkärlssjukdomar kan botas med sanskrit.

När Mandhani hör att jag inte är gift, inte går i kyrkan och att jag inte vet hur stor Finlands guldreserv är växer hans irritation:

– Ni vill lära oss vår egen historia, men vår historia började först. Vi har t.o.m. gett Europa dess namn. Visste ni, att Bremen är brahminernas stad och att italienarna kallar vår gud Ram för Roma. Vad heter ni?

Efter ett litet rådslag enas Surolla och Mandhani om att jag härstammar från jangid-kasten, en låg skogshuggarkast som har förts från Indien till Tyskland med zigenarna. Efter att våra släktskapsförhållanden retts ut får jag höra hur flitigt man i Tyskland just nu översätter det hinduiska eposet Ramayana, som redan finns i nästan varje hem i Ryssland.

”They will hit!”

Plötsligt intresserar sig seminariedeltagarna för mina åsikter. Samförståndet varar ett par timmar, tills jag frågar vad herrarna anser vara Indiens största problem. Mandhani dundrar:

– De västerländska medierna skapar våra problem. Väst vill att vi skall förbli svaga, därför motarbetar Väst våra kärnvapen. Vi hade ändå kärnvapen långt före er. De omtalas i Ramayana. Sluta upp med er hjälp till oss, vi klarar oss ändå, fastän britterna förde bort 75 procent av våra rikedomar. Ni kommer att skaka av rädsla när våra nio tums (?) kärnmissiler avfyras. They will hit, they will hit…

Surollas följande råd hade jag redan hört många gånger under min resa:

– För att vi skall kunna hålla Kina och islam i schack måste Europa, Japan och Amerika hjälpa oss.

Surolla och Mandhani tvingar mig att göra anteckningar till sent på natten – ”det är ju avsikten med er resa” – fastän jag ”inte verkar fatta någonting”.

Att skiljas som vänner

Tror ni kantänka att vi skiljdes åt som fiender? Inte alls. När tåget anlände till järnvägsstationen i ett kyligt Delhi bytte vi adresser, skakade hand igen och deklarerade att vi nog skall mötas igen.

This is India! Jag fick invitationer till bröllop (vilket i Indien är ett tecken på förtroende). Surolla uppmanade mig se till mitt eget bästa och gifta mig och Mandhani gav mig rådet att övergå till vegetarisk kost. Då kommer jag inte bara att föryngras, dessutom kommer jag att bättre förstå mitt gamla hemland.

Översättning: TN