Det var en gång en verkställande direktör som var så begåvad att det inte fanns ett enda jobb i hela landet som var tillräckligt kvalificerat för honom. För att han inte skulle förloras till utlandet måste han få en förtidspension på 50 000 mark i månaden i mer än tio års tid. Hans huvud var så eftertraktat av jägare från världens alla hörn att han måste skyddas av en fallskärm som vecklar ut sig i det oändliga.

Absurditeten kring fallet Jukka Viinanen, tidigare chef för det statliga oljebolaget Neste, är så extrem att både Kafka och Beckett skulle blekna. Senaste författare till tidernas sämsta skådespel för folket är styrelseordförande Jaakko Ihamuotila, då han offentligt försvarade Viinanens pensionsarrangemang med att sådana avtal måste vara kutym för att toppförmågorna inte skall fly till den internationella arbetsmarknaden där chefslönerna och förmånerna är större.

Dessa förmenta arbetserbjudanden från utlandet är inte bara en väntan på Godot, utan det fräckaste sätt att strila medborgarna i linsen för att försöka legitimera elitens rätt att fungera utgående från andra spelregler än vad vanliga knegare har att hålla sig till. Den bistra sanningen torde vara att Nokias Jorma Ollila är den enda finländska näringslivschef som det finns ett nationellt intresse av att hålla kvar på hemmaplan.

Det resonemang som skyddar bäste broder-kutymen i näringslivets toppskikt lider av en dubbel falskhet. Det är inte bara så att dessa mytiska anbud från utlandet låter bli att komma, utan det är också en fråga om att det finländska näringslivet på alla vis har nytta av att de verkliga begåvningarna cirkulerar i utlandet. För att dra en parallell till andra områden skulle Finland aldrig haft en chans att vinna sitt första VM-guld i ishockey utan att de mest begåvade spelarna hade sökt sig till den transatlantiska serien med dess skyhögt bättre löner än i hemmaligan. Det finländska musiklivet hade aldrig fått uppleva sitt uppsving utan att de mest framstående dirigenterna, musikerna och tonsättarna aktivt sökt sig till utlandet.

Parallellerna mellan företagsverksamhet, idrott och kultur skall naturligtvis inte hårdras; alla områden har sina särdrag. Men grundprincipen är i varje fall klar – världen är öppen och det är komplett meningslöst att försöka förhindra de kunnigaste människorna från att söka sig jobb i utlandet. Ingen kan ha framgång bara genom att skydda sitt eget näste.

I en öppen värld bygger framgången på återkopplingseffekter. Kunskapen och kompetensen måste införskaffas på många olika håll, och den som jobbar på ett ställe sprider alltid sin kunskap indirekt till andra ställen. Naturligtvis innebär den affärsekonomiska konkurresen att det finns en konkurrens om de bästa förmågorna och att de företag som segrar i den konkurrensen har bättre förutsättningar att klara sig. Men det är en orimlig utgångspunkt i konkurrensen att tro att de inhemska företagen klarar sig genom att binda upp de inhemska förmågorna med feta förmåner, ofta utan att det finns prov på att dessa verkligen är kompetenta i internationell jämförelse. Det leder bara till att hemmaförmågorna aldrig utvecklas och att näringslivet stagnerar i en inåtvänd självgodhet som saknar täckning i verkligheten.

I  en öppen värld är öppenheten det bästa konkurrensmedlet. Motstridigheten i näringslivets resonemang då det talar sig varmt för öppna globala marknader samtidigt som dess egna chefer skall behandlas på ett protektionistiskt sätt är inte bara flagrant, utan ett direkt självbedrägeri. Det är ett nog så mänskligt drag att vilja ha nyttan utan att utsätta sig för riskerna, men den attityden är ohållbar och måste bekämpas särskilt när det gäller instanser som utövar ansenlig makt i samhället.

Det hör till elitens självbedrägeri att aldrig inse hur enormt förödande för förtroendekapitalet i samhället det är att kräva andra spelregler för höga chefer än vad annat arbetande folk har. Ett chefskap har självfallet sina särdrag i förhållande till annat arbete och chefernas arbetsvillkor måste stå i proportion till de krav jobbet ställer. I näringslivets fall är det fråga om en god lön plus en rimlig resultatpremie. Däremot är allehanda fallskärmsavtal och pensionsarrangemang ett sätt att skydda cheferna för de risker som definitivt måste ingå i jobbet. En chef som har rätt att säga upp anställda måste utsätta sig själv för samma risk, det vill säga att vara tvungen att avgå utan separat kompensation i fall han misslyckas eller inte behövs längre. Utan den ömsesidigheten i spelreglerna är klimatet mellan chefer och underordnade tämligen kyligt.

Det finns inget moraliskt hinder för att en chef som gör ett gott jobb belönas rikligt, då framgångsrik företagsverksamhet utan minsta tvivel skapar välstånd i hela samhället. Men då det talas om det enorma ansvar och den stora press som företagscheferna är utsatta för är det bäst att dra öronen åt sig. USA:s president har en lön på en miljon mark i året – den är tyvärr på väg att höjas – och den summan kan gott och väl tas som moralisk måttstock inom affärsvärlden. Den chef som kräver en högre årslön än en miljon mark måste med andra ord ha synnerligt goda motiveringar till det.

Mikael Kosk

Lämna en kommentar