Stavanger, måndagen 14 juni, kväll.Jag ondgör mig över den brittiska vänsterns enfald.Bakgrunden ligger i de muntliga förhör i engelska som pågått de sista veckorna. De har gett mig en orsak att sitta och bläddra igenom brittiska tidningar på jakt efter lämpliga artiklar att använda som underlag för diskussion med studenter (när de först har läst högt ur dem och besvarat frågor som ‘explain the term contingency plans’. Min favoritartikel, som jag bevarat från förra året, handlar om den kubanska regeringens planer på vad som kommer att hända ifall Castro dör).

Jag har då kastat mig in i något jag numera bara har sporadisk kontakt med: vad brittiska media talar om. Och här på andra sidan Nordsjön verkar det vara lättare att få överblick (eller övergeneralisera). Alltså: den brittiska vänsterns enfald.

Exempel 1. Två artiklar som jag klipper ut handlar om sommarens debatt om genetically modified foodstuffs, och i synnerhet den roll Prins Charles tagit på sig i debatten. Kungligheter befattar sig traditionellt inte med dagspolitik, och kommer i synnerhet inte ut med åsikter som motsätter sig regeringens officiella linje. Men det har Charles alltså gjort: både i uttalanden och i artikelform har han framfört sin oro över genetiskt manipulerad mat och, i romantiska ordalag, fördömt dem som ett brott mot naturen. Hans scoop var att berätta att Cherie Blair också är orolig – pinsamt med tanke på att hennes man är den som lugnar den brittiska allmänheten med att säga att han och hans familj glatt äter av varorna.

De s.k. brittiska intellektuella, i synnerhet inom vänstern, älskar ju att förhålla sig patroniserande till sin prins – alla de här tankarna om Naturen och Skönheten – både obrittiskt och naivt. Men då det gäller mat kunde man ju faktiskt säga att han är inne på någonting som angår vanligt folk, på ett så praktiskt plan som det kan bli. Men just detta har lett till ramaskri.

Är det inte avskyvärt, skriver Joan Smith i the Independent on Sunday (6.6.) att en prins med den sjätte största förmögenheten bland de kungliga i Europa (drottning Elisabet kommer på sjunde plats – vilka, frågar jag mig, är de fem stora bovarna?) och som tillhör en kungafamilj som kostar den brittiska skattebetalaren obeskrivliga mängder – att han ska komma och föreläsa för vanligt folk om vad de borde eller inte borde äta? För fattigt folk handlar det ju om att få mat billigt, och det sista de bekymrar sig över är genmanipulerade auberginer på middagsbordet.

Nej, vanligt brittiskt folk äter inga auberginer. Och det behövs ingen Marie Antoinette (som prinsen jämförs med) för att uppmana dem till att äta bakelser – det är precis den mest ohälsosamma maten, den som består av fett, socker och tillsatsämnen, som är billig och tillgänglig.

Det fruktansvärda, sade en bekant till mig när jag sist besökte Glasgow, är att det håller på att ske en fullkomlig polarisering mellan rikemansmat och fattigmansmat. De som har råd är allt mer medvetna om vad de köper, bryr sig om kvalitet, hälsofrågor, tillsatsämnen, genetisk manipulering. Som en konsekvens börjar det alltmer bli ske en uppdelning av butiker för två klasser: stora kedjor som Tesco upprättar butiker av två olika slag, med olika sortiment. Organiskt kött och grönsaker i de bättre butikerna, massvis av billig färdigmat i de andra.

Och då ska inte någon prins komma uppifrån och berätta åt de fattiga vad de ska äta. Låt dem äta sina bakelser och sin färdigmat, och låt överklassen hålla sina ideer om hälsa och Natur för sig själv.

Exempel 2 är såvitt jag vet inte mer än normalt på tapeten just nu, men det visar på samma sätt att resonera. Som känt får elever i de brittiska statliga skolorna just ingen språklig undervisning i modersmål – ingen grammatik, mycket lite rättstavning och sådant. De kommer, som jag väl har nämnt förut, till universitetet utan någon klar idé om vad ett substantiv är (härmed vill jag inte påstå att den kunskapen i sig är något speciellt saliggörande). Med jämna mellanrum höjs det röster – från allmänheten, från regeringen, och från högern – om att det är en skam att barn inte lär sig skriva och använda ‘ordentlig engelska’.

Motargumentet är ungefär lika hopplöst att emotsäga som argumentet att prins Charles inte ska föreläsa för de fattiga. Det bygger på det faktum att inget sätt att använda språk är i sig bättre eller sämre än ett annat, och ger det en underbart demokratisk praktisk tillämpning: ingen ska komma uppifrån och påtvinga vanligt folks barn grammatik och rättskrivning, för då kan de känna att deras eget sätt att kommunicera är mindre värt. Med andra ord, att lära sig grammatik överhuvudtaget blir lika med att lära sig grammatiken av ett överklasspråk, och ses som en form av språkförtryck.

Sedan är det ju en annan sak att de stackars barnen som inte ska känna sig mindre värda inte precis gynnas i sin framtida karriär av att aldrig ha lärt sig det engelska skriftspråket ordentligt.

Det finns mycket sunt i den brittiska avskyn för auktoriteter och påbud. Och det finns utan tvivel mycket osunt i det upplysningstänkande som, vad än man säger, är samnordiskt. Men samtidigt finns det i den brittiska vänstertraditionen ett sätt att tänka som i så många praktiska frågor fungerar som ett mycket effektivt sätt att befästa ojämlikhet i samhället.

Merja-Riitta Stenroos

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.