Ny Tid har för mig varit förknippad med den typ av vänster-tänkande som jag själv efter olika svängar numera föredrar: obunden, fri från partitänkande, smått utopistisk, levande, inte maktkoncentrerad, internationell, debatterande finlandssvensk utan att vara riktigt finlandssvensk (precis som jag själv), bra kombination av kultur och politik, kvinnocentrerad…Men jag måste medge att en kvalitet tagit en väldigt lång tid att sjunka in: nordiskheten. Det är skönt när en vän ringer från Sverige och kommenterar mitt eller Annas senaste bidrag eller Stellas födelse, på grund av annonsen i Ny Tid (det är inte alls omöjligt att Ny Tid läses av flera svenskar än Hufvudstadsbladet!). Så nu vill jag skriva om Norden som modell för Europa, en utopi som har starka rötter i verkligheten.

Norden har under hela efterkrigstiden varit ett område med minimala konflikter och till stora delar gemensam historia, traditioner och språk. Ändå för alla nordiska länder i dag sin egen europapolitik. Jämfört med Benelux, Spanien-Portugal-Italien eller Tyskland-Frankrike är situationen omvänd: de är länder med fundamentala olikheter, men en relativt gemensam europapolitik.

Situationen är alltså minst sagt märklig. Från en nordisk sammanhållning där svåra problem undvikits (Nordiska rådet hade länge en princip att inte tala om utrikespolitik) har vi gått över till en situation där det är mycket svårt att tala om Norden eller nordisk identitet. De nordiska samarbetsformerna existerar men tillmäts ringa betydelse. I synnerhet Finland och Norge har av olika orsaker hamnat helt utanför det nordiska samarbetet. Finland är EU:s lydigaste land (utom Åland!) och Norge igen har valt att stanna utanför allt.

Man kan alltså säga att Europa har splittrat Norden på ett fatalt sätt!

Det har ofta betonats att EU befrämjar regionalismen och att regionerna blir allt viktigare. Med regioner menas då oftast regioner inom ett land: Wales, Bayern, Norditalien eller Åland. Men överstatliga regioner har också nämnts, med Norden som en av de viktigaste.

Personligen tror jag att just Norden är ett ganska bra exempel på att EU snarare försvagar storregioner än tvärtom. Och att de regioner som blir starkare är sådana som vill och kan försvara sin identitet MOT Europa (som t.ex. Åland; det är inte tack vare EU:s välvilja som Ålands position blir starkare!). Men jag kan inte se att Norden som region skulle kunna göra sig gällande i Europa, tvärtom. Denna region, som tidigare hade en gemensam identitet och starka visioner, splittras ohjälpligt.

Europarlamentsvalens låga valdeltagande har redan diskuterats ur olika synvinklar. Partiernas ointresse, folkets ointresse, fel tidpunkt, det behövs jippon, populism, valtvång etc. Men en grundorsak är att Europa som enhet helt enkelt inte existerar. Europarlamentet är en konstruktion som vida överskrider det Europa människorna själva upplever, dess uppgifter är oklara och dess medlemmar upplevs (med rätta) som alltför korrumperade. Felet med den europeiska unionen är helt enkelt att den försöker uppnå omöjliga eller irrelevanta mål.

I stället för att bara klaga vill jag ta fram ett realistiskt alternativ: varför inte ta Norden som modell för EU?

Den nordiska gemenskapen är i själva verket ett mirakel. Tänk nu: på 50-talet då allt var strikt reglerat och visum behövdes till varje europeiskt land, instiftade de nordiska länderna en fullständigt fri arbetsmarknad, fritt resande och handelsfrihet (att resa från Finland till Sverige i början av 50-talet var en mycket komplicerad affär!). Det som fattades jämfört med EU:s stora målsättning var väl kapitalrörelserna.

Och det märkligaste: allt genomfördes UTAN någon som helst transnationell administration, beslutande organ, eller minsta anspråk på federalism. Det var kanske bara i Nordek som ambitionen sattes något högre. EN orsak till att det gick så smidigt till var att man varken ville väcka uppmärksamhet i öst eller väst, och att man redan hade olika lojaliteter: från Norges och Danmarks beroende av Nato till Finlands beroende av Rysslands goda vilja.

Så var ju faktiskt fallet i den ursprungliga Stål- och kolunionen: dess medlemmar hade mycket olika utgångspunkter. Men i stället för att göra endast det som öppet kunde göras, valde Jean Monnet & Co en annan väg. Det påstås alltid att avsikten är något helt annat än de verkliga intentionerna. Också uppenbara, faktiska förhållanden måste alltid förnekas bestämt. Så stål och kol blev lösenordet för frihandel, den gemensamma marknaden var lösenordet för en europeisk union, den europeiska unionen är lösenordet för United States of Europe etc.

Frågan lyder: kunde vi inte nu, när de europeiska folken klart har visat att EU som projekt inte intresserar dem, återgå till den ursprungliga idén? Kunde vi inte skapa en fungerande gemensam marknad med vissa spelregler men utan ett gemensamt parlament och en kommission, utan ett rättssystem och en domstol som ofta står över de olika ländernas domstolar och utan en centralbank som ersätter de nationella centralbankerna. D.v.s. kunde vi inte använda Norden som en modell för hela Europa?

Om något, skulle jag vilja kalla det här en realistisk utopi. Det är någonting som både existerar och visat sig fungera väl, medan den europeiska unionen är en utopi som inte existerar, inte fungerar, och, om man envisas, kan leda till ett monster som får tävla om sin plats i historiens skräckkabinett brevid Sovjetunionen, den eviga unionen mellan Kina och Tibet, det ottomanska riket, m.fl.

Och apropå: när vissa nu tycker att Nato har lyckats med Kosovo är det är skäl att komma ihåg att hundratusentals människor fick fly, över tiotusen dog och området förstördes, fast allt det här kunde och borde ha undvikits. Det finns inga hjältar i Kosovokrisen. Timothy Garton Ash uttrycker det bra i nyaste New York Review of Books (June 24, 1999): ”The leaders of Western Europe set the wrong priorities at the end of the cold war. Instead of seizing the chances and recognizing the dangers that arose from the end of communism in half of Europe, they concentrated on perfecting the integration of the western half. We put Maastricht before Sarajevo. Now we are paying the price.” Och här i Norden satte vi Bryssel före Norden. Men räkningen har inte kommit ännu.

J.P. Roos

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.