Har ingenting att göra. Semestern glider förbi. Söker något att läsa. Varför skall vi alltid strukturera friheten. Fastnar för Från kulturväktare till Night drivers – Studier i finlandssvensk 1900-alslitteratur red. av Roger Holmström. Bläddrar.”Tyst mörker gäspande genom dina ögon – svartsyn, trots och leda – ett finlandssvenskt 70-tal.”(Hasse Hägerfelth)

Borde jag bara lyssna på musik? Handlar det månne om Fenix? Jo.

”Den unga 70-tals generationens texter formulerar en upplevelse av kompakt mörker över samhället och världen, de till en början anarko-revolutionära attackerna mot detta, med ett i vissa fall starkt inslag av leda med det hela, samt flykt i någon form som enda utvägen.”

Fåglarna – dokumenterade i litteraturhistorien. Det blir på något sätt mera än vad det var. Rummet på Apollogatan. Det är onsdag kväll. Ragni och jag går på Fenix-möte tillsammans. Jag skulle aldrig drömma om att gå dit ensam. Ringer på dörrklockan. Högar av kläder och skor möter oss i tamburen. Mörker och rök. I dag verkar det som en förlängning av tidigare skolfester som hade blivit politiska möten (alla dom jag känner i gruppen har varit aktiva i vänsterrörelsen – skolpolitik och studiecirklar, Mao och Peter Nikitin, Hoho Hochi Minh och Chile sinun sydämmeesi…). Fåglarnas paradox var att de sökte kaos, de ville ha kaos. Men jag tror att många av dem var rätt så strukturerade. Romantiska logiker. De visste nog vad de ville. Det fanns en tydlig målmedvetenhet i deras sätt att arbeta.

Jag är skiträdd att gå in. Där sitter de alla i ring. Jag känner de flesta från skoltiden: Gogi, Miki, Ragni, Lotta. Nina och Rita (Twinsen) känner jag litet. Ylva också. Tomppi, Martin och Selle är nya för mej. Likaså Tom och Jussi och Cris. Marianne B. är inte längre med. Det är hösten 1976 eller våren 1977.

Gruppen kring fågel Fenix bestod nämligen också av en grupp flickor som deltog i möte efter möte, i tystnad.

Pojkarna talar om Schopenhauer, någon nämner Hegel och sen skrattas det och Öijers namn fladdrar in.

– Oj, herrregud, vem ska jag sätta mej bredvid. Mellan Rita och Nina finns en plats. Pojkarna talar.

Jag säger inte ett ord under hela kvällen. Det skrattas. Nina säger inte heller nånting. Rita, Lotta, Ragni säger kanske nånting. Ylva kan säga för hon skall illustrera nästa nummer. Cris kommer in och talar länge om något projekt.

Jag har hela kvällen innan skrivit på en text som jag vill ha publicerad i tidningen. Det är en kärleksförklaring i brevform. Ett trevande försök att skriva. Till saken hör att jag är hopplöst förälskad i Miki – som inte längre är förälskad i mej. Och den här känslan skall struktureras i textform för jag vill bli författare. Håhhå. Hela kvällen går åt till att i tysthet formulera meningar, öppningar, frågor – åsnebryggor som skall hjälpa mej att föreslå för pojkarna att publicera texten. Det blir bara svettig tystnad för Schopenhauer är tyngre.

Så gräver nån fram pipan. Det följs noga med vem som drar i skaftet. Det är en viss status i att göra det, för ett av de stående skämten är att det finns dom som har ”håkat” och dom som inte har ”håkat”. Att ha håkat kan gälla vad som helst – inte bara pipan. Jag förstår aldrig riktigt vad jag skall ha håkat. Hopplöst utanför outsider-gruppen.

Det är som sagt inte bara jag som är tyst. Flickornas tystnad får förståelse hos de enskilda fåglarna eftersom Tomppi är med Lotta, Ylva är med Gogi osv. Man (Fåglarna) beslutar att publicera ett kvinnonummer. Med Cris som chefred. Det blir aldrig av. Mötena fortsätter. Tystnaden spricker (aldrig). Fågel Fenix var väldigt maskulin och jag tror att pojkarna målmedvetet strukturerade sitt kaos i riktning mot författandet. De ville bli författare och det var deras projekt. Jussi och Hannibal var kanske mera praktiskt anarkistiska. De hade att göra med tidningens tryckning.

Flickorna samlas hos Twinsen. Vi diskuterar länge och intensivt vad vi skall göra, för situationen är kvävande ur vår synvinkel.

– De talar ett annat språk.

– Vi sitter tysta

– Angst.

– Jag älskar doften av nystruket.

– Hon sa åt mej att lär dej deras språk.

– Jag vet inte något om Schopenhauer. Bryr mej int om. Hatar att tala om Schopenhauer.

Under min sista visit på Apollogatan lämnar jag in en översättning jag gjort – en finsk text som pojkarna vill ha översatt till svenska. Om jag inte minns fel hade det att göra med att aktivera oss flickor. Vi fick uppgifter för nästa nummer. När numret publiceras hittar jag inte min egen översättning för någon har skrivit om den helt. Den nya översättningen är tuffare, grovare – den är mer fenix-aktig.

Fenix var alltid kärnans – de centrala personernas projekt.

”Den kollektiva från nummer till nummer flytande redaktionens devis var att låta alla blommor blomma och alla fåglar flyga”, skriver Hägerfelth. Jovisst, den devisen fanns nog i teorin, men texter refuserades och redigerades för att motsvara fenix-andan. Fenix ville kanske vara kollektiv men det var väldigt svårt att bli medlem av kollektivet. Kanske hade det att göra med vårt finlandssvenska kulturarv. Kyltyyri on Suomessa syyri. Det som fåglarna inte ville. Och så gick vi alla ändå och bar på kulturen. Kvävande. Dessutom var alla väldigt unga (20-25) och det var viktigt att profilera sej. I texterna flydde de, men att på riktigt fly är att faktiskt inte synas. De skrev om leda och svartsyn – men gruppen var väldigt aktiv på sitt eget område. Fåglarna ville synas.

Det som jag inte såg då var att jag egentligen var gäst hos Fåglarna – inte en fågel. Ur Fenix föddes pojkgruppen Kain och den legendariska kvinnogruppen, som är legendarisk bara för dem som deltog. De flesta i kvinnogruppen hade varit tysta fenix-flickor.

Fågel Fenix lever vidare som den grupp den var. Men vi flickor visste inte då att vi i vår kvävande tystnad redan var på väg – på våra egna vägar. Nina och Ylva gick mot konsten, Rita mot konstkritiken, Lotta blev redaktören och Ragni skådespelaren. Och jag blev översättaren – skribenten i rummet på Apollogatan.

Johanna Schauman

Lämna en kommentar