”Att tillverka vapen är helt okey!”Nej, det är varken försvarsministern eller handels- och industriministern som uttalar sig i radion, inte ens en vapenfabrikör. Det är en medlem i den arbetsgrupp som utrett vår kyrkas etiska börsspekulationer. Alltså vilka spekulationer som är etiska. I och för sig en paradox, men för all del, visst är det bättre att placera miljarderna etiskt – bara man gör klart för sig vad det är. Gudskelov – ja Gud ske lov! – finns det andra röster inom kyrkan än radiorösten.

Dessvärre är han knappast ensam om sin åsikt eftersom han utsetts att tala för arbetsgruppen. Intervjuaren frågade något förvånad vad vapen brukar användas till.

– Vi behöver vapen för vårt försvar!

Har ni hört frasen förr? Har ni hört om något land som inte tänker använda sina vapen för försvar? Så länge den frasen accepteras som ett allvarligt argument för vapentillverkning, -import och -export, så länge förblir också allt tal om fredsvilja bara fraser. Så länge kan vi voja oss över flyktingkatastrofer och barnsoldater, utan att bekymras av hyckleriet. Det finns en annan standardfras som också brukar slungas ut utan minsta skymt av självironi:

– Om inte vi exporterar vapen så gör någon annan det.

Det är synd att den tyska teologen Dorothee Sölle inte inbjöds till etikgruppen. Hon hade kunnat problematisera processen:

Jag vill påminna dig om

att gud inte kom hit med tanks

och inte föddes i en bank

och att han avstod ensidigt från

sina gamla segervapen

himmelens härskaror och blixt och dunder
han litade ej till soldater kungar och palats
när han unilateralt

tog beslutet att bli människa

det vill säga

att leva vapenlös

Är det inte den kristna kyrkans grundläggande idé, detta med sårbarheten, vapenlösheten, risktagandet, unilateralismen? Det är inte alls kyrkan jag vill åt, jag är tvärtom grundligt trött på allt rutinmässigt skällande på kyrkan – ”kyrkan”, lika klichémässigt uppfattad som försvarspolitiken. Det är den envisa och allmänt accepterade vägran att dra konsekvenserna av vad vi vet om vapenmakt och vapnens makt, som jag vill åt. Men när den finska statskyrkan visar sig lika räddhågad och fallen för bekvämlighet som alla andra delar av etablissemanget – i uppenbar konflikt med det budskap den sänder ut från predikstolarna – ja då blir det komiskt, och tragiskt.

Arbetsgruppens på det hela taget vida etikbegrepp rubriceras väl annars närmast som realism. Så brukar man kalla förhållningssätt som inte syftar till eller tror på djupgående förändringar till det bättre. Och för all del – människors förmåga att förvandla även de vackraste idéer till förtryck och fasa är alltför välkänd för att glömmas bort. Vad som däremot ofta faktiskt glöms bort är människors förmåga att handla solidariskt, oegennyttigt, empatiskt.

Finns det alls, sedan reklamteve tog över folkbildningen, någon god tro, annat än i meningen naiv godtrogenhet? Eller överhuvudtaget någon tro, i meningen förtroende för livet?

Misstro anses definitivt höra till de intellektuella dygderna. Och visst – det finns alltid skäl att tvivla och ifrågasätta. Men det är inte riktigt detsamma som misstro. Tvivlet startar en dialog, misstron hindrar den från att uppstå.

Språket, språkbruket, begreppsvärlden har en inte alltid erkänd betydelse för våra värderingar. Inte minst i vapnens värld finner man osannolika eufemismer och bortkollrande begrepp. Eller bara lämplig glömska. Som den att vår vapenproduktion för försvar förutsätter export, och att ingen garanterar var den exporten till slut hamnar. För någon dag sedan stod det att läsa i våra dagstidningar om Indiens ambitiösa kärnvapenprogram. Det säregna ordvalet är ett intet mot rubrikerna i indiska tidningar vid tiden för provsprängningen:

”Självaktningens fyrverkeri”, ”Vägen till förnyelse”, ”Ett ögonblick av stolthet”, ”Vi har bevisat att vi inte är några eunucker längre”

Till den sistnämnda rubriken anmärker Indiens stora unga författare Arundhati Roy:

– Vem har hävdat att vi var det?, Visst, rätt många av oss är kvinnor, men så vitt jag vet är det inte samma sak.

Hon avslutar sin rödglödgade uppgörelse med sitt lands regering i artikeln Bomben och jag:

– Atombomben är det mest antidemokratiska, antinationella, antimänskliga och rent ut sagt ondskefulla ting, som människan någonsin har skapat. Om du är religiös, kom ihåg att bomben är människans utmaning till Gud. Budskapet är rakt och enkelt: Vi har kraften att förstöra allt du någonsin har skapat. Om du inte är religiös, se det på det här sättet: Denna vår värld är fyratusensexhundra år gammal. Allt kan ta slut på en eftermiddag.

Den första atombomben, den som utvecklades före Hiroshima och för Hiroshima, kallades av sina skapare kärleksfullt för ”babyn”, vilket väl får ses som en logisk fortsättning på potenseuforin, densamma som nu rasar i Indien. Men vi vet också att många av de vetenskapsmän som utvecklade förstörelsevapnet bortom all gräns, drabbades av tvivel och samvetsförebråelser och försökte förmå den amerikanska regeringen att avstå från användingen av det. Förgäves. Ett av president Trumans argument var att bomben kostat så mycket i tillverkning att folket inte skulle acceptera att den inte också kom till användning. Ack, detta ”folk” som alltid dras fram vid behov och däremellan vilseförs eller ignoreras. Också i demokratier. Arundhati Roy:

– Indiens atombomb är det slutliga sveket från en härskande klass som har lämnat sitt folk i sticket. Hur många lagerkransar vi än hänger på våra vetenskapsmän, hur många medaljer vi än fäster vid deras bröst, är sanningen den att det är mycket lättare att göra en bomb än att utbilda fyra hundra miljoner människor.

Analfabetismen var inget problem i USA 1945. Det kunde ha funnits ett stöd för de tvivlande vetenskapsmännen. En folklig fredsopinion – en sådan som växte sig så stark under Vietnamkriget. Men folket fick ingenting veta. Babyn var hemligstämplad. Men dyr. Så att om folket fick veta hur dyr så skulle det kräva att den fälldes över ett annat folk, över andra civila som aldrig gjort dem något ont… Vilken argumentering! Men det är klart, det handlade om att vara först och störst – ”we have superior strength and potency” – den indiske premiärministerns jubel ljuder som ett eko efter 50 år över Stilla havet. På den ena stranden har man vant sig, på den andra kan man inte läsa – vad som nu sedan är farligare.

– Att göra bomber kommer bara att förgöra oss. Det spelar ingen roll huruvida vi använder dem eller inte. De kommer att förstöra oss hur vi än gör, säger Arundhati Ray.

Dorothee Sölle har skrivit en bok på samma tema: ”Aufrüstung tötet auch ohne Krieg”. Upprustning, alltid i ”försvarets” namn, leder till en destruktiv människosyn, till misstro och cynism. Värst av allt: man vänjer sig. Och som känt dör vi hellre än vi ändrar våra vanor och föreställningar.

– Hur ska den tid se ut som förändrar oss själva sedan vi bortom all gräns förändrat världen? frågar Harry Martinson.

Det är lätt att dela frågans underförstådda pessimism. Det är lättvindigt att stanna där. För om vi riktar sökarljuset vidare, kan vi inte undgå att se att motståndet också växer, att förändringens frö trots allt gror. Långsamt, icke-spekatakulärt, icke-säljande, därför osynliggjort. Men de sprider sig, dessa motståndsceller som har etiken som grund och inte som trend – inte godtroget, för vilken läskunnig människa kan vara det idag – men i god tro. Och alltid i en viss, vapenlös, olydnad. Den konstruktiva motbilden till beväpnad lydighet.