En gång bodde jag några veckor på ett ridstall utanför Rom. Där jobbade ett halvt dussin ungdomar av olika nationaliteter, de flesta olagligt och underbetalt. Vi var en underlig flerkulturell församling som kom ihop oss om kvällarna i ett dragigt rum med lite mat och vin och en lampa som Hasan vridit ihop av en golvtrasa och dränkt i olja. Det var Karen från Skottland, Linda från Sverige, Kamel och Hasan från Tunisien, och jag; vi hade inget gemensamt språk, men var och en klarade av åtminstone två språk av engelska, svenska, franska, italienska och arabiska, så det gick bra.

Kulturella krockar kunde inte undvikas, och Karen som var aderton och uppvuxen i en katolsk familj i Glasgow kunde bli speciellt irriterad på de två araberna. I en sådan stund berättade hon följande historia för Linda och mig:

En bekant flicka hade rest på semester till Nordafrika tillsammans med sin mamma. Under en exkursion hade en rik beduin fått ögonen på henne, och blivit så förtjust i hennes blonda nordiska skönhet att han uppsökt mamman och erbjudit henne tio kameler för flickan. Mamman hade förfärat avvisat förslaget, och beduinen hade nickat, tänkt efter och försökt på nytt: hundra kameler?

Vi skrattade gott åt historien som för oss handlade om arabernas enfald.

Senare samma kväll återgav jag historien på franska för de två tunisierna. – Det var en fruktansvärt dum historia, sade Kamel. Sådant kunde aldrig ske på riktigt.

– Inte det?

– Aldrig. Har du någon aning om hur mycket en kamel är värd?

Det kom fram att en enda kamel, i pojkarnas uppfattning, hade varit ett generöst pris för en kvinna, hur skön och nordisk hon än var.

Den här historien har jag berättat många gånger då det varit tal om kulturella motsättningar, och den har fördelen av att vara sann. Men just därför är det inte helt klart för mig vilken sensmoral jag borde dra av den. Jag har vanligtvis tänkt mig att den demonstrerar en absolut skillnad i tankesätt: huruvida det är möjligt att i en kultur uppfatta en kvinna som handelsvara, att sätta ett pris på henne, eller inte. I den västerländska kulturen menar vi att det inte är möjligt: därför är det lika absurt att erbjuda hundra eller tio kameler, eller en kamel, eller en halv åsna.

Men är det så enkelt, sist och slutligen? Något jag märkt då jag berättat historien är att reaktionerna varierat beroende på åhörarens kön. Nu handlar det alltså bara om européer. Kvinnor har i allmänhet dragit ovanstående moral och skakat på huvudet åt dessa barbariska tunisier. Män, å andra sidan, har tenderat att fästa sig vid den intressanta frågan om kamelernas pris – det är klart man inte ska sälja kvinnfolk, men det stämmer väl det att kameler är dyrbara djur, ja, tio gånger så mycket värda som hästar. Oumbärliga i öknen.

Jag vill inte antyda att de europeiska männen i fråga skulle ställa sig mera förstående till tanken att kvinnor kan ses som handelsvara – inte ens att arabiska män i allmänhet gör det. Men det visar på en skillnad i vardagsreaktioner: beroende på vår bakgrund och vårt kön reagerar vi på olika sätt på detaljerna som möter oss i det dagliga livet, historierna, språket. Min mamma var en gång djupt upprörd då hon uppgett ”bildkonstnär” som yrke på hälsocentralen och de hade skrivit ”hemmafru” – hon var ju gift, och då var det inget yrke att måla tavlor. Pappa tyckte inte det var något att fästa sig vid, på sin höjd var det lite roande; ändå hade mammas målande – och det att hon inte var hemmafru – alltid varit av stor vikt för honom.

Jag har för mig att, oberoende av våra höga ideal, när det kommer till det dagliga, oseriösa, när saker inte drivs till sin spets, reagerar vi vanligtvis inte särskilt starkt på det som inte berör oss direkt. Det kan man knappast vänta sig heller: det är inte lätt att gå omkring och analysera varje mening och varje händelse för möjliga orättvisor och samtidigt behålla ett sinne för proportioner.

Det enda vettiga är väl att försöka vara medveten om att man har sina blinda punkter, att ens bakgrund alltid påverkar det man ser. Och lyssna på andra.

Det problematiska är, förstås, att frågor som har att göra med jämlikhet – mellan könen, mellan raser, kulturer och religioner – brukar väcka så starka emotioner att saklig dialog inte alltid fungerar. Det är lite skrämmande att majoriteten av manliga gymnasister här i Stavanger blir provocerade och aggressiva bara de hör ordet ”feminism”, även om jag liksom Peter Lodenius tvivlar på att sådana åsikter utan vidare bevaras till vuxen ålder. Men det finns ju också vuxna och upplysta män, däribland Panu Höglund (Ny Tid 39/99), som verkar anse att kvinnors jämlikhet ”gått för långt”: det är OK att kräva lika lön och sådant, men ve och fasa om det finns sådana kvinnor som tror sig vara förmer än svaga män.

Det har antagligen funnits mobbare av båda kön, liksom av alla raser, genom världshistorien, och att mobba är väl alltid att bete sig dåligt. Men problemet med Höglunds kritik av feminismen på grund av individuella mobbande kvinnor är att den visar på samma tankegång som då folk blir upprörda över att immigrantbarn beter sig dåligt i skolan: de borde ju vara tacksamma och ödmjuka. Om de har råd att bete sig dåligt, då har de fått det gott nog, och vi kan bortse från resten av deras problem.

Jag vill inte gå vidare in på Höglunds försvar av den utslagne mannen. Men att ta avstånd från feminismen för att vissa kvinnor är utbildade och starka, och för att det går dåligt i livet för vissa män, är nog att se på samhället med alltför många blinda punkter.

Och jag tror knappast att Höglund på allvar menar att jämlikhet betyder att alla livssätt är lika goda: som att gifta sig, eller brinna, eller köpa sig kvinnor för hundra kameler?