Riksdagen behandlar som bäst ett förslag till ändring av polislagen. De föreslagna förändringarna kommer att innebära att polisen får befogenheter som vi för några år sedan inte ens hade kunnat föreställa oss.Jag nämner några exempel. I lagförslagets första paragraf sägs det att polisen samarbetar med andra myndigheter samt med ”sammanslutningarna och invånarna i området.” Detta till synes oskyldiga stadgande preciseras i motiveringarna till lagförslaget på följande sätt: den citerade formuleringen avser att förplikta sammanslutningarna och invånarna till samarbete med polisen.

Vi skall alltså härefter kunna tvingas att fungera som reservpoliser. En i sanning lockande framtid för oss alla.

I förslagets paragraf 10 a sägs att polisman för att bl.a. förhindra olaglig invandring har samma rätt som gränsbevakningsman.

Nu, då de inre gränserna inom EU har slopats, skall ansvaret för att gränserna inte överskrids av oönskade personer åtminstone delvis övergå på polisen, som förstås också kommer att ha rätt att delta i kontrollen av dem som kommer från länder utanför EU-området.

Enligt § 22 kommer polisman att ha rätt att kroppsvisitera t.ex. deltagarna i en motdemonstration och likaså en person som anländer till eller vistas i den omedelbara närheten av en demonstration.

De förslag som gäller polisens s.k. okonventionella metoder har av begripliga skäl väckt den livligaste diskussionen (i riksdagen). En av dess metoder kallas täckoperation och ger polisen bl.a. rätt att infiltrera grupper som misstänks för brottslig verksamhet. Täckoperationen ger polisen rätt att komma med vilseledande uppgifter eller registeranteckningar samt att använda och framställa falska dokument.

En annan metod är bevisprovokation genom köp, som ger polisman rätt att under falska förespeglingar få någon att begå ett brott, t.ex. försäljning av narkotika eller av stulen egendom. En tredje metod är teleövervakning, som berättigar polisen att inhämta hemliga identifieringsuppgifter via telefonnätet. Det är m.a.o. fråga om en form av telefonavlyssning.

Alla dessa befogenheter innebär förstås ingrepp i centrala medborgerliga grundrättigheter. De rättigheter jag närmast har i åtanke är rätten till personlig frihet, rätten till personlig integritet, rätten till hemfrid och skyddet för meddelandefriheten. Dessa rättigheter är inte i och för sig absoluta, vilket betyder att de under bestämda, preciserade förutsättningar kan begränsas.

Både i vår egen finländska grundrättighetspraxis och i internationell människorättspraxis har man tillsvidare utgått från att rättighetsbegränsningar kan motiveras med att t.ex. den allmänna ordningen och säkerheten samt brottsbekämpningen i vissa fall förutsätter att klart avgränsade inskränkningar i rättigheterna får göras. I grundrättighetsammanhang brukar man formulera denna tankegång på följande sätt: om det finns vägande allmänna intressen, t.ex. tryggandet av den allmänna ordningen och säkerheten, som kräver ett bestämt slag av inskräkningar så är det i och för sig OK.

Vi kommer här in på några mycket viktiga principiella frågor. Grundrättigheterna, och människorättigheterna med för den delen, uppstod för att utgöra ett skydd för de enskilda individerna gentemot statliga och andra offentliga myndigheter, bl.a. polisen. Grundrättigheternas syfte var och är att skapa en tryggad frihetssfär för den enskilde. De drar upp gränser för hur långt den offentliga makten får gå och samtidigt för vad den inte får göra. Grundrättigheternas primära syfte är att skydda den enskilde mot ingrepp från statsmakten och dess representanter.

Men så länge grundrättigheterna existerat har man samtidigt accepterat att tungt vägande allmänna intressen kan göra det nödvändigt att i vissa fall begränsa dem.

Ända till 1997 var denna uppfattning den rådande också i vårt land. Men det året började det hända underliga saker i riksdagens grundlagsutskott, som är det riksdagsutskott som i praktiken tar ställning till vad grundrättigheterna betyder.

Den gamla, och överallt omfattade uppfattningen att grundrättigheterna finns till för att skydda den enskilde mot statliga ingrepp kastades över ända. Utskottet började hävda att grundrättigheterna också skall skydda medborgarna mot varandra.

Tanken är som sådan inte orimlig. Det är t.ex. inte otänkbart att en arbetstagare med hänvisning till yttrandefrihetsstadgandet i regeringsformen kan göra anspråk på att få åtnjuta yttrandefrihet i förhållande till sin arbetsgivare. En arbetstagare kan med goda skäl hävda att arbetsgivaren inte har någon rätt att begränsa hans yttrandefrihet. Det som här är värt att notera är att det i ett fall som detta inte är fråga om ett förhållande mellan en offentlig myndighet och en enskild individ utan om ett förhållande mellan individ och individ. Vi kan idag på goda grunder påstå att yttrandefriheten gäller också mellan olika individer.

Men härifrån är steg långt, för att inte säga orimligt långt till den logiska kullerbytta grundlagsutskottet gjort sig skyldigt till i de frågor som gäller nya och utvidgade fullmakter för polisen och ordningsvakter. I de nya lagarna om sammankomster och om ordningsvakter ges polisen och ordningsvakter t.ex. rätt att kroppsvisitera deltagare i ”tillställningar” på ytterst lösa grunder. Grundlagsutskottet menade att rätten till kroppsvisitation i dess fall inte utgjorde någon kränkning av vare sig den personliga friheten eller integriteten, därför att det i regeringsformens sjätte paragraf ingår ett stadgande som säger att ”var och en har rätt till… säkerhet”.

Logiken i denna tankegång är, om jag förstått den rätt, att eftersom envar garanteras personlig säkerhet såsom en grundrättighet, så kan begränsningar i övriga grundrättigheter, t.ex. personlig frihet och integritet, betraktas som oproblematiska.

Att polisen har rätt att kroppsvisitera en person som deltar i en allmän sammankomst betyder enligt denna originella logik att frihets- och integritetskränkningar måste anses godtagbara, då de ju de facto bidrar till att trygga en annan grundrättighet, d.v.s. rätten till personlig säkerhet.

Om vi verkligen vore beredda att godkänna denna tankegång, skulle det innebära att vi lämnar alla dörrar och fönster öppna för införandet av en polisstat. Varje utvidgning av polisens befogenheter kan naturligtvis i sista hand motiveras med att befogenheterna syftar till att trygga den personliga säkerheten (framförallt för dem som är laglydiga). Med stöd av en grundrättighet, den personliga säkerheten, kan betydelsen av alla andra grundrättigheter omintetgöras.

Eller för att uttrycka det klart: grundrättighetssystemet tillintetgör sig självt! Så långt har vi alltså kommit.

Det är självklart att de som gjort upp förslaget till ändring av polislagen med största tacksamhet noterat grundlagsutskottets minst sagt omstörtande nytolkning av grundrättighetsskyddet. De långtgående nya befogenheter som föreslås för polisen motiveras nämligen antingen uttryckligen eller underförstått med att befogenheterna är nödvändiga för att trygga den personliga friheten. Begränsningarna av flera ytterst centrala grundrättigheter motiveras m.a.o. via grundrättighetssystemet självt.

Det är möjligt att det kan ges rationella skäl för de nya fullmakterna, men då skall de skälen basera sig på att t.ex. brottsbekämpningen och den allmänna ordningen kräver nya fullmakter. Detta är förstås ytterst svårt att leda i bevis och därför har polisen tacksamt gripit tag i det halmstrå grundlagsutskottet erbjudit: de nya befogenheterna kan motiveras med att de tryggar en central grundrättighet. Grundrättighetsbegränsande fullmakter kan motiveras med att de tryggar en viss grundrättighet. Cirkeln är sluten.

Det är tragiskt – jag vore beredd att säga skandalöst – att grundlagsutskottet i sin nytolkning helt missförstått innebörden av rätten till personlig trygghet. Rättigheten avser nämligen de facto att skydda den enskilde individen från godtyckliga ingrepp i den personliga friheten, d.v.s. just från sådana ingrepp som avses i polislagsförslaget. Men tillsvidare har utskottet alltså tolkat den som en fullmakt för polisen att ingripa just i den personliga friheten.

Allt har vänts upp och ner.

Lars D.Eriksson

Lämna en kommentar