Vänstern har när allt kommer omkring inte brist på vägvisare. Problemet är nog snarare att de ofta pekar åt ganska olika håll.När Ny Tids huvudredaktör fann mig nyopererad och sjukledig, passade han på att lassa en hög med böcker på mig. Samtidigt ramlade novembernumret av New Political Economy in genom postluckan. I det presenteras ett ”milleniumsymposium” med tre ledande vänstersamhällsforskare som deltagare.

En del av vägvisarna pekar helt enkelt bakåt. Så gör Odd Olofsson i boken Marx inför 2000-talet (Hägglunds förlag 1999). Han presenterar första boken av Kapitalet rakt upp och ner, med kommentarer men utan kritik. Det är helt enkelt en omläsning i den förvissningen att allt det Marx skrivit är relevant och riktigt också idag. ”Den enda slutsats jag som gammal kommunist och sovjetvän kan dra av allt som har hänt långt bortom min förmåga att påverka är följande: Socialism är någonting mycket fint som har förstörts i kommunismens namn”, skriver Odd Olofsson. Han vill med Marx´ analyser föra kampen för socialismen vidare. ”För denna tankes förverkligande behövs det ett annat slag av människor. Sådana som kan tänka på vanliga människor även när de får makt och inflytande.”

Bakåt pekar också i huvudsak den grupp av skribenter, som Ung Vänster engagerat för att göra upp med den våg av antikommunism, som är mer synlig i Sverige än i Finland idag. Boken Utan heder (Röd Press Förlag 1999) är en motattack på den till svenska översatta Kommunismens svarta bok, och på Staffan Skotts och Per Ahlmarks rabiata försök att måla upp kommunismen som vårt sekels fasligaste ideologi och praktik. Som motattack fyller Utan heder sin funktion väl, men vad som gör mig mer betänksam är de avsnitt som är skrivna med tanke på vänsterns framtid.

Torbjörn Tännsjö (”Endast arbetarrörelsen kan återupprätta demokratin”), Jörn Svensson (”En rivningsplan för klassamhället”), Jenny Lindahl (”Socialismen står på dagordningen”) och Kalle Larsson (”Politik – ett sätt att umgås eller att förändra verkligheten”) håller fast vid de gamla målen och kampmetoderna. Vad det gäller är att avskaffa klassamhället genom att stärka arbetarnas politiska och fackliga styrka för att genomdriva en nationalisering och demokratisering av ekonomin och staten.

”Det handlar om makt. Att vi inte ämnar böja oss för de härskande. Att vi tänker slåss för makten, inte bara över riksdagens mandatfördelning, utan för makten över arbetsplatser och bostadsområden runt om i landet, och över hela världen. Det är denna, högst konkreta kamp, som kampen för socialism handlar om”, skriver Lindahl, ordförande för Ung Vänster. Och Larsson – ung riksdagsledamot för vänsterpartiet – späder på: ”Politik handlar faktiskt inte om att lära känna varandra, utan om en antagonistisk, oförsonlig, motsättning mellan olika intressen. Då är det ganska bra om man vet vilken sida man står på. Det vet vi.”

Efter dessa – i och för sig beundransvärda – svartröda klasskampsfanfarer känns det faktiskt politiskt och intellektuellt stimulerande att ta itu med Michael Walzers bok Argument från vänster (Atlas 1997). Walzer är amerikansk politisk filosof och socialdemokrat. I all korthet går hans vision ut på att det är vänsterns sak att slutföra det liberala projektet.

Det liberala projektet uppfattas av honom som ett försök att befria individerna genom att resa murar mellan samhällets olika sfärer, och låta frihet och rättvisa gälla inom varje sfär för sig. Det är tyranni om staten bestämmer över religionen, om kyrkan bestämmer över universiteten, om familjebanden styr politiken, om marknaden avgör vem som har rätt till vård eller utbildning o.s.v. Liberalerna har koncentrerat sig på att skydda de andra sfärerna mot staten, men idag är det marknadsekonomin som är tyrannisk. Den är odemokratisk och den försöker tränga in i och omforma alla andra sfärer efter sina egna krav. Kapitalism är ett samhälle där pengarna blivit dominerande inte bara inom ekonomin, utan i allt högre grad inom alla andra fält för mänskliga aktiviteter.

Walzer förmår att, utgående från sin politiska filosofi, ange vänsterns uppgifter i olika frågor – från att kritisera den nyliberala människosynen och att hindra olika former av utestängning till att vidareutveckla välfärdssamhället och att driva fram demokratiska institutioner inom ekonomin. Hans analyser av Rousseaus, Marx och den traditionella vänsterns oförmåga att uppfatta betydelsen av det liberala projektet övertygar åtminstone mig, samtidigt som hans kritik framför allt drabbar dagens nyliberala utopister.

Men trots allt är Walzer mera filosof än samhällsvetare. Hans projekt är ett evighetsprojekt, som för att kunna tilllämpas i praktiken kräver en analys av vad som faktiskt sker omkring oss, och hur vi skall värdera det i ett längre perspektiv. Här kommer den gamle gode tredje-världen-marxisten Samir Amin till hjälp i form av boken Kapitalism i globaliseringens tid (Daidalos 1999).

Samir Amin skriver mer än vad en vanlig dödlig hinner läsa. Boken handlar om den globala krisen och krishanteringen, om statens sönderfall och framväxten av etniska och fundamentalistiska reaktioner, om den europeiska integrationens styrka och svagheter och om intelligentians uppgifter. I mångt är boken en sammanfattning av Amins tidigare skriverier.

Kapitalism i globaliseringens tid har undertiteln Styrning av vår tids samhälle, och det är inte analyserna utan lösningsförslagen som är de viktigaste. Till skillnad från de svenska vänsterpartisterna ser Amin att lösningarna idag måste överskrida nationsgränserna. Hans vision är en värld som är organiserad i omfattande regionala block, som samarbetar med varandra globalt. Detta är nödvändigt för att bryta centrums (d.v.s. framför allt USA:s) fem monopol: det teknologiska, det finansiella, det mediala, det militära monopolet samt den monopolistiska kontrollen av planetens naturtillgångar.

Som motvikter tänker sig Samir Amin ett Kina, ett Indien, ett Europa – som kunnat ta steget från den relativt enkla marknadsintegrationen till den betydligt svårare politiska integrationen, ett integrerat Latinamerika samt en ny arabisk respektive afrikansk enhet. Utan att reflektera över det tycks Amin ha anammat Huntingtons uppdelning av världen i kulturer. Men i stället för att förskräckas och frammana nya konflikter, tycks Amin mena att vi bör bejaka denna indelning. Vi bör organisera de kontinentala civilisationerna i enlighet med de principer som passar varje kultur bäst, samt se till att det går att på det globala planet komma överens om hur relationerna mellan blocken skall se ut.

Man kan säga, att Amins projekt påminner om Walzers i och med att han också vill resa murar för att ge en större frihet inom varje sfär (kontinental kultur). Han vill ge världssamfundet den uppgift staten har i Walzers vision, nämligen att upprätthålla reglerna för hur sfärerna skall förhålla sig till varandra. Amins vision följer logiskt av hans bittra kritik av den västerländska synen på utveckling och av den polarisering som präglat det nyliberala globaliseringsprojektet.

”Jag anser till exempel, att utvecklingsbegreppet är ett begrepp som bestäms av utformningen av det samhälle som utvecklingsprocessen är avsedd att skapa. Och, som jag ständigt försökt förklara, utvecklingen skall inte förväxlas med den moderna världens realiteter. Dessa realiteter är inte inriktade på utveckling utan på kapitalismens expansion. Det faktum att de gurus, politiker och managers, som spelar dagens utvecklingsspel, rutinmässigt suddar ut denna avgörande skillnad bara understryker deras engagemang för den nuvarande kapitalistiska modellen.”

Så alltså Amin, som för tredje världen spelar den roll som de tre ”gurus ” som deltar i NPE:s milleniumsymposium gör för den första. De är Manuel Castells, Robert Cox och Immanuel Wallerstein – alla starkt påverkade av 1968 och idag ledande auktoriteter inom olika områden av samhällsforskningen: Castells i fråga om globaliseringen och den informationella revolutionen, Cox i fråga om globala utmaningar och internationella organisationer, Wallerstein i fråga om det kapitalistiska världssystemets framväxt, blomstring och kris.

De är alla uppskattade auktoriteter, men inte pekar de riktigt åt samma håll.

Castells menar att den regerande vänstern i Europa har en chans som den inte får försitta. Den kan anpassa samhällena genom att satsa på utbildning och gemensam ekonomisk styrning av marknaderna. Han är emellertid lite skeptisk: problemet är att pengarna redan långt har urholkat det politiska systemet inifrån. Misslyckas vänstern nu är den sannolika följden en förstärkning av kommunalism, nationalism och religiös fundamentalism – d.v.s. en ny högerreaktion.

Cox ser en kapplöpning mellan den allt mer hotade biosfären och förmågan att omorganisera livet så att miljöförstöringen upphör. Detta är en uppgift på global nivå, som dock framför allt ställer krav på de utvecklade västländerna. Var krafterna skall tas säger han tyvärr inte. Han nöjer sig med att uttala sin skepsis mot universiteten och funderar på om det finns andra sätt att ge rum åt kritiskt tänkande.

Wallerstein väntar att den slutligen krisen för det kapitalistiska världssystemet står inför dörren. Kapitalismen har uttömt sina möjligheter att ytterligare höja vinsterna utan att åstadkomma ett oöverstigligt motstånd. Han säger att det inte går att ha kapitalism utan starka stater och när staternas styrningsmöjligheter undergrävs hotas också kapitalismen. Alla försöker att rädda sig genom olika former av ”groupism” – genom att ty sig till det etniska kollektivet, en ras, en maffia, ett lokalsamhälle eller en religiös grupp, vilket ytterligare underminerar staten.

”Detta är en farlig period, en otrevlig period, t o m en fruktansvärd period, men den är också en politiskt nyskapande och viktig era, ut ur vilken vi, inom 50 år från nu, kommer att få ett nytt eller flera nya system, vilka inte kommer att vara kapitalistiska, men kanske är bättre, kanske sämre.”

Wallersteins optioner hör nog kanske inte till de bättre: ”Khomeini-optionen”, ”Sadam Hussein-optionen” och den ”individualistiska optionen”. Den sista optionen innebär en slags folkvandringsanarki i världsskala. Skall vänstern satsa på att försöka rädda kapitalismen trots allt?