1. Prizren: lördagskväll

När vi kör in på gränsstationen i Vrbnica skymmer det redan. Det liknar ingen gränskontroll vi varit med om: ingen tullkontroll, inga kort att fylla i, inget visum att köpa. Bara ett par stillsamma frågor av en afrikansk soldat, sedan ett ”all right” och vi kör in. Spiraler av taggtråd på båda sidor av vägen vid gränsområdet är det tydligaste tecknet på ett land i undantagstillstånd.

Landet, som heter Kosova på albanska och Kosovo på serbiska, är en stor, bördig slätt, ovanlig på Balkan som mest består av berg och karga sluttningar. Här böljar gröna åkrar av majs och vete, alla undantagstillstånd till trots. Också utan att kunna historia är det lätt att se varför området är ett föremål för tvister. För serberna var det ett hjärtland i deras rike. Albanerna påstår att de var här först. Det är ett land som är skapt för att vara rikt och välmående, bara någon klarar av att hålla det i fred.

Vi är trötta, och det är lyckligtvis bara en kort körtur till Prizren, en vacker stad med en gammal stenbro över älven Drim. På bron står två pansarvagnar med soldater i vakt. Mitt emot hittar vi ett hotell som trots casino och musikaffär kan erbjuda ett lugnt rum. Chauffören kopplar på all charm för att övertala en invidliggande firma att låta oss ställa vår bil över natten på deras övervakade parkeringsplats. Det går an, och styrker vår uppfattning att folk i grund och botten är hyggliga överallt.

När vi går ut i Prizren får vi en stark känsla av en ockuperad stad. Pansarvagnar och soldater dominerar gatubilden. Bland små kaféer och butiker vimlar skyltar som annonserar Casino, Contact Club och Night Club; kiosker säljer hamburgare och pommes frites. Staden har snabbt anpassat sig till närvaron av trupper och deras behov. Den har också lärt sig att ignorera dem. Det är lördagkväll, och ungdomen strömmar ut på gatorna i hundratal. Det är en folkmassa som i vilken stad som helst en lördagkväll, förutom i en detalj: två väldiga pansarvagnar rör sig i mitten, vaktstyrkor på kvällsrunda. Ungdomarna verkar inte ens lägga märke till dem.

Vi hör senare att närvaron av KFOR-styrkor i Prizren är speciellt markerad, för vi är nära den albanska gränsen. Men när vi utmattade stapplar tillbaka mot hotellet får vi en demonstration av svagheterna i det multinationella samarbetet. När Tor försöker komma till tals med soldaterna på bron blir det inga svar på hans frågor: så snart som amerikanerna förstår att han talar tyska blir de förtjusta över att få en tolk. De har inte kunnat få reda på vad deras tyska medsoldater försöker förklara. Trots den bajerska dialekten lyckas Tor tolka: En man med revolver har blivit sedd på väg mot den-och-den byn. Borde vi göra någonting?

Våra insikter i kommunikationen mellan fredstrupperna hjälper inte vår nattsömn, men tröttheten gör det. Vi somnar in på Hotel Theranda medan imamerna kallar till kvällsbön från fem närliggande minareter i vacker, utdragen växelsång.

2. Blace: en sönderbombad by

På morgonen kör vi norrut mot Prishtina. Åtminstone hoppas vi det: skyltningen är bättre än i Albanien men långtifrån perfekt, och det hjälper inte att alla serbiska namn är övermålade på de tvåspråkiga skyltarna. Med lite fantasi går det ändå att lista ut att albanska Suharekë är det samma som kartbokens Suva Reka. När vi når Blace, albanska Bllac, i den starka förmiddagssolen ser vi ett utekafé, övervakat av en österrikisk tanks, och bestämmer oss för en paus.

Här kommer vi till tals med två män vid bordet bredvid. Shaip Suka, 37, en livlig man med strålande mörka ögon. Han talar flytande tyska. För de flesta familjer här har arbete utomlands varit den enda möjligheten till inkomst. Shaip har varit tre år i Berlin; nu är han tillbaka och försöker leva som taxichaufför.

Hans kompanjon är en fransk fotograf, Guillaume Le Comte, på besök från Prishtina där han jobbar på uppdrag för NATO. Vid sidan om gör han frivilligt hjälparbete i de värst drabbade byarna på landsbygden; Shaips familj är en av tre fattiga familjer som han adopterat sig in i, besöker och hjälper.

– En familj är serbisk, två är albanska. Det finns ingen politik när man jobbar med sådant här, det finns bara människor.

Shaip inviterar oss hem på en kopp kaffe. Blace är, eller har varit, en by på 500 hus, utspridda över gröna kullar i ett idylliskt landskap. Men ruiner och murbruk ligger överallt: byn var en av de hårdast drabbade under kriget. Shaips hus blev fullkomligt förstört; när han kom från Berlin sov hela familjen i en liten utebyggnad. Huset börjar nu vara återuppbyggt, och fem barfota ungar springer omkring. Shaips fru, gravid med den sjätte, kommer emot oss och kysser oss i tur och ordning på kinden.

Hon heter Zarife. När Shaip ska skriva ner hennes namn måste han fråga henne om råd med stavningen; mer literata än så är de inte. Det är förargligt att inte kunna kommunicera med henne: det traditionella albanska samhället hör till de mest patriarkaliska i Europa, och det är inte vanligt med språkkunniga kvinnor. Men hon visar stolt fram sitt fotografialbum, en familjeklenod. Det domineras av bilder av det yngsta barnet, tagna i badet för att visa att det – äntligen – är en son. De är imponerade av att höra att Tor har fyra barn. Precis som en alban, säger Shaip. När han även hör att tre av dem är söner har hans beundran inga gränser.

Medan Zarife sitter på huk på jordgolvet inne i huset och lagar kaffe visar Shaip oss omkring. Huset är enkelt och primitivt, sju personer sover i ett rum med gamla mor uppe på loftet. Utanför är en trädgård med tomatland, majs och höns. Shaip har också en ko som han lyckats köpa för de pengar han förtjänade i Tyskland. Alla kor i byn blev dödade under kriget. I bortre ändan finns en brunn, tjugo meter djup; den har han grävt själv.

Shaip är tydligt stolt över det han fått till stånd, både av hem och familj, trots allt krig och elände. Men han är frustrerad över att ha så få möjligheter att bättra på deras situation. Så länge Kosova får hjälp utomlandsifrån behöver hans barn visserligen inte svälta, men att få arbete är nästan omöjligt.

– Här finns inget arbete alls. En dagslön i Kosova är 10 DM. Det är inte mycket, men jag skulle gärna arbeta. Jag skulle ta vilket jobb som helst, jobba tjugo timmar i dygnet. Men det finns ingenting.

– Det är lika illa överallt på landsbygden, säger Guillaume. Allt som finns av arbete och ekonomisk rörelse koncentreras till Prishtina – och där är det illa nog.

Vi sitter utanför huset och dricker rykande hett turkiskt kaffe. När vi reser oss för att gå säger Zarife någonting åt barnen och de rusar ut till rosenbuskarna och plockar en ros åt gången och ger dem till oss tills vi har en stor bukett. Vi lovar att sända kopior av de fotografier vi tagit, att lägga till fotografialbumet. Men vi måste sända dem till Guillaumes adress i Prishtina: till Blace kommer ingen post.

3. Lipjan: den finska bataljonen

Förmiddagssolskenet börjar bli middagshetta när vi kör vidare. Vi har vant oss vid närvaron av pansarfordon, så vi tänker inte så mycket på dem, förrän vi kommer till Lipjan. När vi står i trafikljuset där märker vi ungefär samtidigt att fordonet framför oss är av märket Sisu och har en liten blåvit flagga som fladdrar glatt på toppen.

– Finnarna är här, ivrar Tor, kan inte du gå och fråga om vi får ta en bild?

Då har ljuset blivit grönt, och jag förklarar att även om jag vanligtvis gärna hälsar på mina landsmän så drar jag gränsen vid att stanna ett pansarfordon i full fart för att be om ett fotografi. Om han kunde hitta ett stillastående pansarfordon skulle jag vara beredd.

Mycket riktigt står ett annat finskt pansarfordon parkerat bakom nästa hörn, med en ung blond vaktsoldat på toppen. Soldaten är Jouko Korhonen från Rautalampi, och hans strama min spricker upp i ett hjärtligt leende när jag ropar Päivää. Han berättar att han varit här sedan augusti, trivs gott med solskenet, kamraterna och vad han upplever som ett mycket meningsfullt jobb, men har inte heller något emot att komma hem igen efter sommaren. Fotografering har han inte lov att tilllåta; vi måste åka till finska bataljonens högkvarter en halv kilometer därifrån för att få tillstånd.

Vid högkvarteret har vakterna redan hört att en ”omaa kieltä puhuva naisihminen” (ett kvinnfolk som talar vårt eget språk) är på väg, och militärdisciplinen skyler inte deras nyfikenhet och pratlust. Men det går inte att få tillstånd till fotografering per telefon; befälhavaren själv vill träffa oss. Om ett par minuter rullar en militärgrå fältjeep fram till porten, och ut hoppar en officer som presenterar sig som överste Arto Räty.

Tillståndet är inget problem: vi får ta så många bilder vi vill, och översten har ingenting emot ett samtal. Både svenska och engelska går flytande, och det kommer snart fram att just kommunikation är något av lösenordet för den finska bataljonens verksamhet i Lipjan. Bataljonen är placerad här sedan augusti i fjol, och består av 800 man.

– Här kring Lipjan har vi ansvaret för en befolkning på 120 000. Det är ett av de mest sårbara områdena, med ungefär lika delar serber och albaner. Vår uppgift är att försöka upprätthålla en situation där de lever fredligt sida vid sida. Något samliv kommer inte på fråga. Byns centrum och torg är albanska, och serberna vågar inte gå och handla där. Vi har försökt ordna med en torgplats för dem här bredvid högkvarteret, men det återstår att se hur det ska fungera.

– För tillfället är läget relativt lugnt. Ja, hela tiden händer ju någonting. I går hade vi ett attentat där två serber dog. Det är en motbjudande form av krigsföring, med minor och bomber. Egentligen ingen krigsföring: terrorism är det enda rätta ordet.

Ett par dagar tidigare har den finska bataljonen, i samarbete med andra skandinaver, grävt fram två bunkrar fulla med tunga vapen, raketer och ammunition. Det är det hittills största vapenfyndet efter kriget, och måste ha haft en organisation bakom sig. Med andra ord har UÇK inte spelat med öppna kort då de leverade tillbaka vapnen.

– Naturligtvis handlar det om extremister, på båda sidorna. Nittio procent av albanerna är vanligt folk som vill ha fred, bruka jorden och få skörd till hösten.

4. Information som vapen mot våld

– Av vad vi sett tillsvidare, säger vi, har vi fått intrycket av att Kosova är ett ockuperat land.

Räty avvisar tanken bestämt.

– Det finns en militär närvaro överallt, men det är långt ifrån detsamma som att tala om ockupation. I det senare fallet skulle vi sitta och styra det som sker. I stället försöker vi göra det möjligt för befolkningen att själv ta hand om sakerna.

– Det som gör situationen kritisk är att samhället för tillfället inte kan fungera på normalt sätt. Det finns just inget arbete. Det finns två sätt att livnära sig på: att ha släktingar utomlands, eller att sälja stöld- och smuggelgods. Ni ser överallt folk som säljer cigarretter, bildäck. Och bensin. Här kring Lipjan har det kommit upp tolv bensinstationer på kort tid; hemma i Finland skulle vi beräkna att det finns täckning för två.

– Rättsväsendet har mer eller mindre brutit samman, även om det görs mycket för att få det att fungera igen. Men det är frustrerande – vi tar fast en mördare, och myndigheterna släpper honom fri imorgon, för det finns inget maskineri som tar hand om saken.

– De är alla hyggligt folk, inte frågan om det. Men det finns så lite utbildat folk bland albanerna, som kunde organisera saker. Det är på den praktiska nivån som problemen ligger. Jag borde kanske inte säga det, men det hjälper inte att de sänder oss tusen administratörer – varje by behöver en lantbruksexpert, en byggnadsexpert, en trafikexpert, en hälsovårdsexpert – och så vidare.

– Vi får blanda oss i de mest varierade saker för att få vanligt folks liv i ordning, som nu det där torget. När det gäller den aspekten av arbetet har de nordiska trupperna en enorm fördel. Vi har nästan uteslutande reservfolk, folk med civiljobb och erfarenhet från vanligt liv. Andra trupper består bara av unga yrkessoldater, tjugoåriga pojkar som aldrig haft ett annat jobb i sitt liv.

Räty kan inte prisa sin bataljon högt nog.

– Vi har en fantastisk bataljon, och ett väldigt gott samarbete med andra. Större aktioner kräver samarbete mellan flera grupper, och vi jobbar med de andra nordiska bataljonerna, och med britterna. Det har gått alldeles utmärkt. Alla här talar engelska, eller i alla fall fingelska, och de flesta kan även något annat språk; det samma gäller i stort sett också dem vi jobbar med – nå, britterna är lite dåliga på främmande språk.

Att behärska albanska eller serbiska är trots allt mindre vanligt bland finska soldater, och att få tag i goda tolkar är ett ständigt problem.

– Detta med tolkar är livsviktigt: vi drömmer inte om att gå ut utan om att kunna kommunicera med människorna. Här skiljer sig de olika bataljonerna mycket åt från varandra. Fransmännen, t.ex., håller sig i sitt läger och går bara ut för snabba inspektionsrundor; de etablerar ingen kontakt. För oss är det viktigt att det skapas en tillit, det är den första förutsättningen för att vi ska kunna göra någon nytta.

Räty blir synbart provocerad av Tors fråga om inte trupperna har en viss sympati med albanerna.

– Absolut inte. Opartiskhet är det enda sätt på vilket det här kan fungera. Om det finns sympati är det med den svagare sidan, dem som blir attackerade. Under hela den tid vi varit här har det inte skett en enda attack mot albaner, men hela tiden mot serber. I praktiken är det serberna som vi måste hjälpa lite extra, men det handlar inte om att ta parti, vi är absolut inte på någons sida eller mot någon.

Bland sina varierande uppgifter har den finska bataljonen gjort en till sin specialitet: att förmedla information. Det handlar inte bara om den interna kunskapsförmedlingen, rapporteringen inom KFOR, vilket ju alla trupper gör.

– Det andra bataljoner inte nödvändigtvis gör är att förmedla information till befolkningen. Vi har börjat med en ny praktik. När någonting händer inom området – attentat, vapenfynd – delar vi ut flygblad med precis information. Tidigare följdes varje mord av hämndaktioner. Nu har vi sänt ut flygblad, som säger t.ex. att två serber har dödats, var det skedde, hur, under vilka omständigheter. Och då har det faktiskt inte blivit några hämndaktioner, tydligen har serberna känt att de blir rättvist behandlade, att de får veta vad som sker, att situationen är inom kontroll.

– Det betyder ju inte att vi kan bli av med allt våld, men åtminstone verkar det som om vi kan minimera det.

Information som vapen mot våld: vi är imponerade när vi kör vidare igen, efter att ha tagit våra bilder av den soligt leende Korhonen vid vägkorsningen.

5. Prishtina: ett relativt lugn

Från toppen av en backe uppenbarar sig huvudstaden Prishtina utan förvarning framför oss: en kompakt, ljusgrå stad mitt i en sänka bland låga bergskullar. Det är en underligt logisk stad, lätt att hitta i, och vi hittar också inkvartering trots vissa inledande problem. Hotel Grand i centrum är för tillfället stängt på grund av bombhot. Hotel Park är fullsatt, men den unga mannen vid receptionen ledsagar oss genom smala gränder till ett privathus där vi kan få rum.

Vi hyr ett luftigt, ljust rum hos familjen Statouci och bestämmer oss för att stanna två nätter. Dottern Illyria talar några ord engelska, medan hennes föräldrar kan serbiska och har lyckligtvis ingenting emot att använda det, åtminstone med utländska gäster. På det sättet går det någorlunda att kommunicera, i alla fall när det gäller konkreta praktiska saker. Någon djupare konversation blir det inte, men atmosfären är riktigt trevlig om kvällarna när vi går och sätter oss hos kvinnfolket en stund. Ett tiotal av dem, i fem generationer, sitter och dricker te medan Illyria och hennes tant kavlar ut tunna bröd på en stor rund träskiva mitt på kammargolvet. Familjen verkar ha det relativt välställt, och fadern hör till de privilegierade som har ett jobb: han sitter i en liten butikslokal vid den ena av två symaskiner och syr kläder.

Prishtina är dammigt och smutsigt, överallt patrullerar trupper och poliser, och det är nästan omöjligt att hitta en restaurang som serverar ordentlig mat. Men stämningen är inte spänd; Tor jämför den med den hektiska, nervösa atmosfär som han upplevde under sitt besök för två år sedan, då det var tydligt att ett krig när som helst skulle bryta ut. Atmosfären nu är avslappnad, men det är ett lugn byggt på frånvaron av en hel etnisk grupp. I Prishtina finns inga serber kvar. Det är annat i förstäderna; där är det också farligt, säger folk.

– Men här i centrum är det fullständigt tryggt, säger Eugen Sarracin, en radioredaktör som Tor känner från sin förra visit. En sanning med modifikation: vi hör senare att två bomber exploderat i centrum samma dag, med stor skadeverkan. Men Eugen berömmer gärna de framsteg som nåtts. När Tor sist mötte honom var han en albansk rebell och körde bil som en vilde. Nu är han ansvarig för en lokalradio och förmedlar budskap för dem som kommit till makten. Han har fått en annan stil, och en ny bil.

Han verkar också oförsonlig.

– Ska jag förlåta min förra granne som är serb? Han kommer och säger att han är ledsen över att mitt hus brann ner, men hur kan jag veta att det inte var han som tände på det? Jag vet inte att han gjorde det, så jag dödar honom inte, men att jag skulle kunna tala med honom? Eller med min förra chef? Efter att jag har levt hela mitt liv med serbernas andedräkt i nacken?

– Det blir inte fredligt i Kosova förrän serberna är borta, säger han. – Barn från fyra-femårsåldern uppåt minns hur det var, och de kommer inte att glömma. Något multikulturellt samhälle går inte att skapa, och vi vill inte heller ha ett sådant. Samhället här skall tillhöra albanerna.

6. Primitiv kapitalism

Ett hurdant samhälle? Trots allt imponerande byggnadsarbete som Sarracin visar upp är det ett bedrövligt läge som kommer till synes. Det kommer att ta länge innan Kosova kan fungera utan stöd utifrån. Det är ett land som inte ens har sitt eget valutasystem: i stället används DM. Före kriget fanns det industri, stora fabriker kring Prishtina. Alla är nerlagda. Ekonomin har regredierat till 1700-talet, till en förindustrialistisk era.

– Det är primitiv kapitalism, förklarar Gentiana till mig senare på kvällen. Hon är en blond kvinna i fyrtioårsåldern som driver en liten restaurang med sin familj.

Mikroskopiska företag, hemmafabriker som tillverkar mat eller kläder. Små butiker, folk som lyckas få tag på någon sorts varor och sätter upp en butik eller ett bord vid en trottoarkant för att sälja dem.

Det finns också en maffia, en stor och kanske okontrollerbar maffia. Till och med Sarracin, som så gärna vill visa oss framstegen, klagar över kriminaliteten. Vi frågar om bilarna: enligt vad vi kunde se körde åtminstone hälften av bilarna i Kosova utan nummerplåtar. Han förklarar att registreringsprocessen tar lång tid. Andra talar om tjuvgods. Det som är säkert är att ordningsmakten inte hinner kontrollera allt; Sarracin varnar oss för femtonåringar bakom ratten, femtonåringar som aldrig tagit en körlektion.

Men Gentiana ser ljust på framtiden.

– Vi är fria nu. Det är det som är huvudsaken. Visst finns det tusen problem – men dem får vi bara handskas med, vi får göra vårt bästa. Huvudsaken är att vi har fått vår frihet.

Det är uppmuntrande att tala med henne, inte bara för att Tor sitter på kaféet bredvid och ser på fotbolls-EM. Hon talar flytande engelska och tyska, och ger en klar och strukturerad översikt av problemen i Prishtina, samtidigt som hon är optimistisk. Att hon befinner sig i ett restaurangkök och inte, till exempel, i en universitetssal är fullkomligt symptomatiskt för situationen i staden.

– Se på Tyskland, säger hon. Vad de lyckades göra med sin ekonomi efter andra världskriget. För oss gäller det också att jobba hårt, satsa allt. Ett år är ingenting, en försvinnande kort tid i historien. Men fem år, tio år: vi måste tänka på längre sikt. Åtminstone är vi i en så pass lycklig situation att vi får hjälp från yttervärlden: här i Prishtina behöver ingen gå hungrig. Det är åtminstone en basis varifrån man kan börja bygga upp ett samhälle.

Fem eller tio år? Eugen Sarracin tror att det ska ta åtminstone tio år innan läget är så pass stabiliserat att fredsstyrkorna kan dras bort och Kosova kan övergå till någon sorts normalsituation. Överste Arto Räty tippar på femton-tjugo år.

Men sådana gissningar är akademiska. För tillfället är ett år trots allt en lång tid, och mycket kan hända.

 

Merja-Riitta Stenroos

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.