Lena Malm.
Jag måste städa. Jag dammsuger, tvättar golv, möblerar om rummen, flyttar krukväxter, byter mattor och arrangerar. Jag går ut och köper blomjord och tulpaner. Jag gör en långpromenad som är bra för hälsan. (…)
Jag gör likadant – ju större jobb som väntar, desto mera måste göras först. Men hur skulle jag annars få nånting gjort? Om det inte fanns nånting jag ännu mindre gärna vill göra? I stället för att skicka iväg den här kolumnen i tid har jag tvättat golven, betalat räkningar, läst av vattenmätaren och hämtat bilder från färglabbet. Och det är väl bra!
Bodil Jönsson har i sin bok Tio tankar om tid ett namn på det här fenomenet; hon kallar den ställtid. Ställtid är:
den tid det tar att ställa i ordning, ställa till rätta så att man sedan kan börja göra något.
Och hon ser det som något positivt: egentligen är vi redan igång. Medan vi sysselsätter oss med allt möjligt annat håller vårt undermedvetna redan på med det kommande jobbet.
Det är det jag alltid anat, att det egentligen inte skulle bli något bättre resultat om jag satte igång i god tid. Då skulle jag i stället göra alla misstag som det undermedvetna nu gallrar bort och resultatet skulle slutligen vara det samma. Så frågan är väl om vi inte bara kan unna oss den här tiden det tar oss att komma igång. Månne det undermedvetna inte jobbar på lika bra om vi känner oss nöjda som om vi känner oss ångestfyllda?
Boucht skriver mycket intressant, men jag blir nervös på allt tvivel. Varför ska så många kloka, starka, begåvade skribenter vara så osäkra på sin förmåga? Eller kanske snarare: varför måste jag ta del av det? Det är väl ändå resultatet som räknas.
Hon berättar om sina skrivarkurser, om deltagarnas behov av att få kritik: alla vill höra hur dåliga dom är – medan hon tycker att hennes uppgift är att uppmuntra. Men det kan bli fel. Jag var själv på en skrivarkurstimme och hade svårt med att vara en i raden som pedagogiskt fick beröm för nånting jag visste inte blivit bra. Ibland är självkritik inte brist på självförtroende.
En övning hon berättar om är att rita en cirkel och i den skriva namn på dom som uppmuntrat till att skriva, och utanför dom som inte gjort det. Jag börjar lite långsamt rita cirkel i mitt eget huvud och fyller den med först klasskompisar, svenskalärare. Föräldrarna och morfar. Nytidmänskor. Min cirkel blir helt full av namn och jag kommer inte på något enda att skriva utanför.
Ändå skriver jag inte – förutom några halvslarviga kolumner (som inte förtjänar beröm!). Men det tror jag beror på att det finns för mycket ord; en text kan alltid bli bättre, den blir aldrig färdig. Det blir däremot bilder. Om dom lyckas beror på vilket intryck jag gör på den jag fotar och på vilket intryck den jag fotar gör på mig. Sen hänger det på skicklighet, ljuset och slumpen. Men bilden går inte att förbättra genom att ringa upp efteråt och be om tilläggsupppgifter. Ingen kan heller faxa mig förändringar. När bilden finns är den klar.
Jönssons tankar om tid är också intressanta, men ändå blev jag snopen när jag fick boken i min hand efter att ha hört så mycket om den. Det kändes så självklart, så här har jag ju alltid levt! Mig hade Luther inte tyckt om. Jag har alltid sovit mycket och tycker om att göra ingenting, jag tror att livet blir längre ju mindre man gör. Tänk nu hur fort tiden går när man stressar och hur oändligt långsamt när man längtar.
När jag berättade om mina reaktioner på boken för en vän höll hon med om att jag alltid tagit det lugnt och knappast kommer att drabbas av hjärtinfarkt vid 50, men sen kunde hon ändå inte låta bli att tillägga: men du sover nog för mycket. Men om det stämmer måste jag få veta: vad är det jag missar? Vad är det egentligen ni gör medan jag sover?!
Lena Malm
