Etikettarkiv: Skrivande

Tre frågor till Ida-Lina Nyholm,

en av redaktörerna för novellstartup-förlaget En liten bok.

1. Hur kom ni på tanken att grunda ett förlag som specialiserar sig på nyskrivna noveller och korta texter?

En liten bok är resultatet av flera olika idéer. Vi märkte att även då det i skolor används mycket noveller i pedagogiskt syfte brukar det oftast handla om mycket gamla publikationer. Det finns en avsaknad av moderna författare, vilket är synd eftersom noveller nog skrivs gärna, och det finns potentiellt mycket oskrivna idéer för dem. Men sist och slutligen är de en ganska liten business.

Det finns också en pedagogisk idé med att läsaren känner att hen faktiskt läst en hel bok och inte bara några enstaka kapitel eller utdrag. Böckerna kommer i litet häftformat, och det är meningen att man lätt kan ha en bok i väskan eller fickan och läsa till exempel på bussen eller toan – då man kanske annars skulle dra fram telefonen!

2. Hur planerar ni att nå ut till skolelever med böckerna?

– Vi kommer nu in i Schildts & Söderströms läromedelskatalog, och förhoppningsvis kommer det att väcka uppmärksamhet på läroanstalterna. Vi hoppas också på att bli inbjudna till skolor, där vi själva kan presentera konceptet. I vår kommer vi antagligen att åka runt mycket på olika håll i landet och delta i diverse utbildningsevenemang.

3. Hur fria händer ger ni författarna?

– En fungerande dialog med författaren är viktig för att uppnå en sammanhängande och mångsidig boksamling, men i det stora hela ger vi författarna ganska fria händer. Varje samling har ett eget tema som baseras på läroplanen. Denna gång är temat klimatförändringen, och framtida samlingar ska handla om sexuella trakasserier och identitet. Det är alltså ämnen som kan kännas svåra på många sätt, och det är viktigt för oss att eleverna känner att man kan påverka världen även genom skönlitteratur.

Text: Octavia Westerholm
Foto: Helsingfors bokmässa/Hanne Ylöstalo

Litteratur är litteratur är litteratur

Jolin Slotte
Jolin Slotte.
Ord på ord på ord som följer ord efter ord bredvid ord som står över ord som böjer sig för andra ord och öppnar för nya ord när orden fyller det ena blanka bladet efter det andra blanka bladet eller bara täcker en bråkdel av ytan på sidorna mellan pärmar, på skärmar med interpunktion, interjektion, interpolation, interaktion, intervention, men inga jävla intervjuer om varför, varför, varför, som ska fyllas på med personliga öden, ansikten, tyckanden, tänkanden, åsikter om orden som omsorgsfullt och eftertänksamt följer orden på blad efter blad mellan pärmar, när orden i sig själva, i sitt uttryck, i sin form, i sitt innehåll redan säger allt. Bara orden som text, texten som tecken på papper som i avsaknad av orden är tomhet, men nu har allt. ORD med betydelser, betydelselösa ord med innebörd större än förklaringar, analyser, antydningar, åsikter, omdömen, ord som i sig själva sätter spår, skapar nya stigar, öppnar nya tankar, tröstar, förargar, glädjer, skapar och bara existerar. Bara existerar. Existerar tillsammans, skapar en helhet. En helhet som BARA existerar. Bara är ord. Enbart litteratur. Bara litteratur, bara ord, bara röster, bara viskningar, rop, skratt, glädje, hat, sorg, kärlek i ord på ord på ord som följer ord efter ord i en bestämd ordning, i en obestämd riktning som når fram till den som tar till sig orden, andas in texten, läser litteraturen som finns, som följer tanken, formar tanken, skapar tanken i svart på vitt i gråa nyanser, blåa nyanser, gula nyanser, röda nyanser, gröna nyanser som inte alltid ska förklaras och inte behöver förstås med hjärnan, men kanske med hjärtat, med själen, med det som inte kan förklaras. Litteraturen som inte behöver en karta, som inte behöver ett personporträtt, som inte behöver ett ansikte, en röst utanför litteraturen som litteratur. För litteratur är litteratur är litteratur.

Jolin Slotte
är författare

Ehnholm-Hielm skriver mer modigt än poppigt

Sara Ehnholm Hielms Och hjärtat, det är mitt är en röd bok med en röd tråd: den är skriven i Rom under ett sabbatsår från förlagsarbetet och innehåller återkommande dagboksskildringar av vistelsen. I centrum står skrivkrampen, läsningen och relationen till mannen och de fyra döttrarna. Inom denna ram far boken iväg åt många håll, och att den är svårklassificerad är en del av charmen.

Ehnholm Hielm skriver essäistiskt om litteratur, särskilt om Elena Ferrante och Karl Ove Knausgård, men hon inspireras också av just dessa författare till att skriva självbiografiskt, ”ogarderat, otaktiskt, rakt och modigt”. Och det är modigt, inte bara på grund av vad hon avslöjar, utan för att hon ser på sig själv och sina begär och känslor med en skoningslöst klar blick. Ibland känns det som att bli anförtrodd hemligheter under ett rusigt, nattligt samtal bland fladdrande stearinljus. Men det görs med nykter självinsikt på förtätad och finkalibrerad prosa.

Ehnholm Hielm är uttryckligen influerad av ett antal amerikanska kvinnliga skribenter som hör till samma miljö och utmärker sig genom att blanda personligt självbiografisk skrivande med analyser av kultur och samhälle. Hon citerar flitigt bland andra Kate Zambreno (Hjältinnor), Chris Kraus (I Love Dick) och Maggie- Nelson (Argonauterna, Blått). Dessa skribenter lutar sig tyvärr i hög grad på mångordig men meningslös fransk teori. Sådant intellektuellt poserande saknas hos Ehnholm Hielm, och i sin okonstlade direkthet är hon ofta bättre än förebilderna.

Vissa essäer är mera typiska memoarer, till exempel de fina skildringarna av barndomens somrar med släkten i Österbotten eller inblickarna i hennes arbete som förlagsredaktör, med samtidshistoriskt intressanta skräckskildringar från den finlandssvenska förlagsvärlden. Andra essäer är mera som självutlämnande noveller som undersöker forfarande oläkta sår. Här avslöjas det mest privata och hemliga, men det eventuella skvallervärdet bleknar bredvid det litterära värdet, som i den gastkramande inledande skildringen av en förälskelse utanför äktenskapet:

”Jag är på världens krön, just detta förbiilande ögonblick, och jag är medelålders, du också, och du kan inte mena allvar, ingen menar allvar, vi kan inte hamna här igen och jag är livrädd för att jag ska gå i bitar, för den här mannen som inte ens vet vem jag är.”

Svagast är de mera övergripande analyserna av samhälle och civilisation. Det blir ibland poppigt innehållslöst, som när Ehnholm Hielm antyder att en förklaring till Brexit är den vita manlighetens ilska över att bli ignorerad, och det blir ibland mer än lovligt svepande som när hon i förbifarten hävdar att  ”Den västerländska kulturen är besatt av att dra upp gränser och hålla rent”.

Ehnholm Hielm reflekterar genomgående över sitt skrivande, och hon kommenterar i början att ”Jag försökte skriva en roman men det var för stort, fick inte ens ihop en första mening”. Efter debutboken hoppas jag att spärren släpper. Det finns så mycket mer som jag vill se genom Ehnholm Hielms uppmärksamma blick.

Fotnot: Sara Ehnholm Hielm mottog under Helsingfors bokmässa i slutet av oktober 2018 Svenska Yles litteraturpris för boken. 

Text Fredrik Österblom
Foto Niklas Sandström

Sara Ehnholm Hielm: Och hjärtat,  det var mitt
Förlaget, 2018

Mustigt rysk-judiskt berättande

Förlaget Ersatz har än en gång träffat helt rätt i sin idoga utgivning av östeuropeisk litteratur, nu i form av en antologi som tematiserar judisk berättarkonst i samtida, rysk prosa. I Finland ges boken ut av Schildts & Söderströms.

Relationen mellan det ryska och judiska är ett lika viktigt som svårskrivet kapitel i den sovjetiska historien och bokens redaktör, finlandssvenska Kristina Rotkirch, ger i sitt förord en relevant introduktion till detta angelägna tema. Rotkirch påminner till exempel läsaren om att den största delen av världens judiska befolkning, omkring 5,2 miljoner, levde i Ryssland i början på 1900-talet, medan motsvarande siffra i dag är cirka 600 000 personer. Detta är en följd av 1900-talets massutvandring, samt andra världskrigets och Förintelsens utrotning av stora delar av den judiska befolkningen.

Den judiska befolkningens traumatiska erfarenheter i 1900-talets Sovjetunionen utgör i de flesta av berättelserna en självklar, ofrånkomlig referenspunkt. Ett exempel på detta är novellen Ljubka, författad av Dina Rubina, som ofta toppar bästsäljarlistorna i de ryska bokhandlarna. Ljubka skildrar en vänskapsrelation som utvecklas mellan Ljubka, en kriminell gängledare, och den judiska provinsläkaren Irina, som 1953 drabbades av den så kallade läkarkomplotten, en kampanj som fick ett abrupt slut i och med Stalins död i mars samma år. Läkarkomplotten blev den sista i en lång rad av Stalins antisemitiska kampanjer, denna gång specifikt riktad mot judiska läkare, anklagade för att förgifta sina patienter. I antologin finns även några få texter av mer essäistisk art, som exempelvis Boris Gellers novell Judefrågan och Sergej Dovlatovs Vem är vi då egentligen?, men de starkaste läsupplevelserna är det helt klart novellerna som erbjuder. Dessutom vittnar den här antologin om den enorma kraft som finns i det skönlitterära språket, en form som inte väjer för, utan tvärtom tycks få näring av det komplicerade och ofta traumatiska förflutna som har uppstått i mötet mellan det judiska och det rysk-sovjetiska.

I Nina Sadurs novell Strykjärn och diamanter, som antologin har fått sin titel från, möter läsaren en stor judisk familj som innan de emigrerar till USA har sålt sina värdefulla ägodelar för några diamanter, vilket i sin tur föranleder det brutala rån med inslag av tortyr som novellens titel anspelar på. I den skorrande dissonansen mellan det grymma skådespel som rullas upp för läsaren och ett språk genomsyrat av skrönans muntra berättarglädje uppstår den ambivalenta absurdism som är så utmärkande för Sadurs författarskap. Skrönans form genomsyrar flera av bokens noveller, men utan den skarpa kontrastverkan mellan trauma och berättarglädje som finns hos Sadur. Ett exempel på detta är den snillrika och muntligt präglade skildringen av den evige vandraren Kuznetsovs öde i Aleksandr Kabakovs novell Vandraren, vars berättande osökt leder tankarna till –Nikolaj -Gogol, den opålitliga berättarens fader. Däremot lyser den mustiga berättarglädjen med sin frånvaro i de två noveller i antologin som författats av en annan bästsäljarförfattare i dagens Ryssland, nämligen Ljudmila Ulitskaja, vilket inte alls är representativt för hennes författarskap i stort.

De tjugo författare som finns representerade i volymen är behändigt introducerade med en kort författarpresentation. Bland dessa tjugo är det endast Aleksandr Snegirjov, född 1980, som hör till den yngre generationen författare. Det visar sig också att ett par av antologins bidrag författades för flera decennier sedan. Andrej Bitovs långnovell En läkares begravning skrevs till exempel i slutet av 1970-talet, under en tid när hans formexperimenterande prosa utmanade den då förhärskande socialistiska realismens förutsägbara och ideologiskt korrekta händelseförlopp. Det omfattande tidsspannet skapar visserligen en önskvärd bredd, men jag hade gärna sett att den yngre författargenerationen hade fått lite större utrymme i antologin. Detta var också en förväntan som väcktes hos mig redan när jag läste bokens underrubrik ”Judiska berättelser i samtida rysk prosa” (min kursiv). Men, ”samtida” är en luddig och lurig term, dessutom svår att undvika i det här sammanhanget, så jag vill inte hävda att undertiteln är missvisande. Till sist vill jag ändå gå tillbaka till den novell som författats av antologins yngsta författare, nämligen Snegirjovs Trettondagskyla, en berättelse vars finstilta situationskomik definitivt skapar mersmak. Här möter läsaren två bröder – den ena med ett judiskt efternamn, och den andra med ett ryskt. Till minne av sin döda, judiska far, som under hela sitt liv velat leva som en ryss, dricker de vodka utan tilltugg. Faderns sparade gamla burkar med saltgurka öppnas nämligen en efter en i febril jakt på ätlig gurka, men istället möts de av en färgsprakande mögelprakt som de inte kan låta bli att beundra. Även om det hade varit önskvärt med några fler bidrag från den yngre författargenerationen visar denna gedigna antologi att judiska berättelser inte bara är ett angeläget tema i den ryska prosan, utan också att dessa lever och frodas i en mustig berättartradition.

Johanna Lindbladh

Kristina Rotkirch (red): Strykjärn och diamanter – Judiska berättelser i samtida rysk prosa. Ersatz, Schildts & Söderströms, 2018.

Niviaq Korneliussen breddar bilden av Grönland

För fyra år sedan stängde Niviaq Korneliussen in sig i sin lägenhet i Nuuk under en månads tid. Hon drack mängder av kaffe, kedjerökte cigaretter och skrev nätterna igenom. Resultatet blev debutromanen Homo Sapienne som oväntat gjorde succé – både på Grönland och internationellt.

Det har varit fyra hektiska år för Niviaq Korneliussen. I internationell media har hon kallats Grönlands litterära stjärna. Debuten nominerades till Nordiska rådets litteraturpris 2015 och har översatts till en rad olika språk. Den svenska utgåvan är bara några månader gammal och en finsk översättning är på väg.

– Den litterära scenen på Grönland är väldigt liten. Förra året publicerades inte en enda roman och jag tror att jag känner alla författare på hela Grönland. Därför är det viktigt för mig att få resa och träffa andra som skriver, säger Niviaq Korneliussen när jag får en pratstund med henne under Bokmässan i Göteborg.

I Homo Sapienne lär vi känna fem unga vuxna som i ett rus av alkohol, förälskelser och frihetslängtan söker sin identitet och den plats där de hör hemma. Läsaren förs i rasande takt genom Nuuks nattliv medan karaktärerna binds allt tätare samman i en komplicerad väv av vänskaps- och kärleksrelationer.

Korneliussen är en litterär pionjär på många plan. Hon är inte bara den första grönländska författaren att nå ut internationellt utan också den första grönländaren att skriva en roman som utspelar sig i en hbtiq-miljö. Hon säger att hbtiq-temat i boken knappt upprört någon på Grönland och beskriver grönländarna som öppna och toleranta i den frågan. Det som däremot väckt debatt på hemmaplan är att hon låter karaktärerna kritisera och problematisera det grönländska samhället.

– Att en grönländare kritiserar Grönland är väldigt ovanligt. Kritiken kommer oftast från Danmark, säger hon.

Korneliussen talar tre språk flytande: grönländska, danska och engelska. Hon säger att det är vanligt att grönländare använder sig av alla tre språk i vardagen, och i den grönländska versionen av boken går dialogen på flera språk. Hon översatte själv boken till danska, eller ”skrev om den till danska”, som hon själv uttrycker det. Att det tog henne en månad att skriva boken och två månader att översätta den visar hur komplex skillnaden mellan språken är.

– Grönländskan är väldigt rytmisk och poetisk, men har en mindre vokabulär än de skandinaviska språken. Grönländskan är också rakare än danskan och vi använder mycket mindre ironi och sarkasm. Därför var den så svår att översätta rakt av.

En annan bild av Grönland

För Niviaq Korneliussen var det viktigt att genom boken visa upp en mer nyanserad bild av sitt hemland, i synnerhet för den danska publiken.

– Jag ville visa att unga människor på Grönland är som unga människor var som helst i världen. Att vi inte bara är alkoholister och ”vildar”.

I ett kapitel flyttar en av karaktärerna till Köpenhamn eftersom han upplever att Grönland blivit alldeles för litet för honom. Men inte heller i Danmark kan han känna sig helt hemma. Korneliussen berättar att den här kluvenheten mellan det grönländska och danska är en erfarenhet som många delar.

– Vi har alla växt upp med dansk kultur och jag var mycket i Danmark som liten. Men när jag flyttade till Danmark och bodde där ett år märkte jag att det var väldigt svårt att bli en del av det danska samhället. Våra normer, vårt sätt att prata och vår syn på tid och natur är så annorlunda att det blir svårt att kommunicera. Jag var alltid ”grönländaren”, inte Niviaq. Även om jag pratar språket och kan kulturen var det svårt att passa in.

Ökad frustration

Den komplexa relationen mellan Grönland och Danmark är inget huvudtema i boken, men berörs. Korneliussen berättar att landets koloniala historia fortfarande väcker ilska hos många grönländare och att rösterna för självständighet blir allt högre. Att det fortfarande är danskar som har de bästa jobben, de finaste husen och mest makt på Grönland spär enligt henne på frustrationen.

– Under 1950- och 60-talet tvingades många överge -jägarkulturen och flytta från sina byar till de större städerna. Många har svårt att acceptera den delen av vår historia och det finns mycket ilska över det som hänt.

Som på så många andra håll i Europa upplever Korneliussen en ökad polarisering i det grönländska samhället.

– Det finns en stor självständighetsrörelse och en växande nationalism som delar oss. Jag förstår att folk vill ha mer att säga till om i sitt eget land, men jag tror att det i dagsläget är orealistiskt att driva frågan om självständighet. Vi borde istället fokusera på de sociala problemen i samhället. Det är där vi borde lägga vår energi.

Det är också där Korneliussen själv har valt att lägga sin energi. I sin nästa bok tar hon sig an det tabubelagda temat självmord. På Grönland, som är en av de platser i världen där flest människor per capita begår självmord, är det en brännande het fråga. Av hennes egna klasskamrater från grundskolan har fyra tagit sina egna liv. Hon säger att en del av förklaringen kan vara att man på Grönland har en närmare relation till döden än på andra platser.

– Kanske beror det på vår närhet till naturen. Folk dör i olyckor och ute till havs, och det är en del av livet. Samtidigt är självmord ett stort problem som jag vill belysa och göra något åt.

text & foto Tove Lillsund

Läs också: Tove Lillsunds rapport om Göteborgs bokmässa efter Fria Tider.