Kritik är inte konsument­upplysning!

av Pontus Kyander

I vanlig ordning slår du upp tidningen. Kanske hör du till den inte obetydliga minoritet som börjar läsningen med kultursektionen. Den stora tematiska artikeln om något dagsaktuellt och politiskt kanske fångar ditt intresse, men du sparar den till senare liksom den långa essän som ser matig ut, men inte just till frukost. De korta texterna däremot, dem hinner du med mellan tuggorna. Ofta är de vad som i dagligt tal kallas kritik: recensioner av än det ena, än det andra. De är dagsländor ännu mer än strömmen av böcker, utställningar, föreställningar och konserter som de handlar om. Någon har läst, sett, hört något och för en ringa ersättning reflekterat över innehållet. Kritiken är en meta-text, en text om annan ”text”. Den är sekundär. Den borde vi väl kunna klara oss utan och gå rakt på den VERKLIGA upplevelsen? Läsa boken, se konsten, höra skivan, gå på föreställningen, bevista konserten. Då är i bästa fall kritiken en form av konsumentupplysning. Bra eller dåligt, möjligen värt att läsa eller höra eller uppleva.
Men om du verkligen tror att kritiken bara är en form av konsumentupplysning, då har du fått det mesta om bakfoten. Det har till exempel Hufvudstadsbladets kulturredaktion, som bestämt sig för att lägga mycket eller det mesta av kritiken på hyllan, eller i klarspråk satsa på helt andra texter. Riktiga reportage, riktiga essäer, inte sånt där ”meta”. Och naturligtvis stora bilder. När kultursidorna utvecklas mot att bli ett slags bildbilagor med text, då minskar naturligtvis utrymmet för kritiken med sina ofta påvra bildmöjligheter och korta format, vilket likaså hämmar bildsättningen.

Om kritiken inte är ett sätt att upplysa läsaren om ifall en kulturyttring är värd besväret att ta till sig, vad är den då? Händer det inte allt som oftast att du läser en intressant recension men låter bli att gå vidare, trots att du nog tyckte att det den handlade om var intressant? Livet har sina begränsningar, till dem hör att ingen människa, särskilt inte de som arbetar med annat för att försörja sig, har tid att läsa varje bok som intresserar dem, eller gå på varje konstutställning, konsert, etc. Recensionen är en antenn som förmedlar vad som försiggår – och vad som försiggått. För har det inte hänt att du plockat upp en gammal tidskrift och fastnat i en medryckande text om en bok som du helt glömt eller aldrig hört om, som fått en genomreflekterad men rimligt kort recension?
Att den bästa kritiken fungerar årtionden, ibland ett århundrade senare, beror på att den också är en litterär genre. Stora författare har verkat genom kritiken, Baudelaire genom pionjärtexter i konstkritiken, Gunnar Ekelöf som ett extraknäck mellan fylla och stor poesi, Hagar Olsson som en viktig livsinsats. Det skulle gå att rada upp många kritikers namn som varit centrala för formandet av sin generations – och några till – litterära och konstnärliga värderingar.

Jag har skrivit konstkritik under snart trettio år, och sexton av dem som min huvudsakliga syssla. Det händer emellanåt, bortåt tjugo år senare, att någon påminner sig en text som de läst – inte utställningen, för den såg de inte, utan de mindes vad jag skrev om utställningen och konstnären. Detta är inte unikt. Goda kritiska texter lever länge, ibland mycket längre än ämnet de handlade om.
Trettio år som konstkritiker ger även perspektiv på kritikens ”kris”. Den har debatterats så långt tillbaka som jag kan minnas. Ständiga panelsamtal och konferenser har handlat om konstkritikens kris. Utrymmet för kritik har naggats bit för bit i dagspressen, och inte bara där. Under en följd av år avstod även specialtidskrifterna från stora delar av sitt recensionsmaterial. Det var viktigare att publicera texter med större teoretiskt djup ansåg redaktionerna. Recenserandet kunde dagstidningarna (!) hellre sköta. I tidskrifterna förekom – och förekommer ännu – önskemål om att recensionerna skulle vara långa och teoretiska. Gränslinjen mellan recension och essä bröts, vilket i och för sig inte var något nytt, men blev regel snarare än undantag.
Recensionen är en av kritikens hörnpelare. De andra två är essän och den opinionsbildande texten. En ”riktig” kritiker bör röra sig över hela detta fält. Därför är en del av dagstidningarnas svek att de inte ger detta spelrum åt sina medarbetare, och inte ger dem rimliga förutsättningar ekonomiskt och kreativt att verka som kritiker och inte bara som strövisa leverantörer av recensioner.

Det som hotats är även kritikerns roll och egen rollförståelse. Att vara kritiker är en svår och – om man tar den på allvar – krävande roll. Det gäller inte minst integriteten gentemot konstnärer, författare, gallerister, institutionschefer, förlagsfolk och så vidare. Den som varit kritiker länge bör ha trampat på många ömma tår, annars har han eller hon inte skött sitt jobb.
Papperstidningen förtvinar sakta, den kommer endast att överleva som en exklusiv produkt som är värd besväret och kostnaden att tryckas på papper. Men kritiken är inte beroende av papperet, och än mindre recensionen.
Nätpublikationernas snabba leverans av nya texter är idealisk för både dagskritik och opinionsbildning. Även för den långa essän visar sig nätpublicering fungera utmärkt – notera hur stora tidningar som The Guardian och New York Times excellerar i ”long reads” på nätsidorna. Vi experimenterade ett tag här på Ny Tid med konstkritik i kortformat av i stort sett allt av intresse i Helsingfors – det var tidskriftens utan tävlan mest lästa och delade texter på nätet.
Det vi väntar på är en seriös nätpublikationsform för kritiken i Finland. Vi behöver en kanal som inte är en smal och marginell publikation, utan en som på allvar är bred: över konstformer, uttryck, förhållningssätt och som ger utrymme – och en rimlig ersättning – för ett antal skärpta och kunniga skribenter och samtidigt riktar sig till en stor kulturintresserad publik. Den kommer, för den måste komma.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.