Efter tio år som aktiv nynazist och skinnskalle, slagskämpe, drogmissbrukare och kåkfarare, bytte han sida. Namnet är Kent Lindahl. Nu leder han det svenska projektet EXIT som tar hand om avhoppade nynazister och försöker slussa in dem i ett normalt liv. I den nyutkomna boken EXIT – Min väg bort från nazismen, berättar han om sitt liv och sina erfarenheter.

– Jag är väldigt kluven till den här boken, är bland det första som Kent Lindahl säger när vi träffas.

– Ja du förstår jag vill ju absolut inte sända ut något budskap om att man kan bete sig som en idiot och som ett svin under en lång period av sitt liv, och sedan vända på klacken, börja arbeta från den andra sidan och bli hyllad för det. Så lätt är det inte.

Nä, så lätt är det inte och så lätt var det inte heller för Kent Lindahl. Vägen bort från nazismen var en lång process, liksom vägen in i den. Vägen dit var kantad av en uppväxt utan värme och närhet till föräldrarna. Farsan var alkoholist, men skötte sitt jobb. Kent själv var en ganska klen och kortvuxen liten kille med glasögon, som skapt för att bli mobbad.

Redan i skolan gjorde han ett val. Det gällde att slå till först och mot ansiktet för att inte bli mobbad. Han lärde sig också tidigt att aldrig lita på några vuxna och hans sätt att överleva blev att förklara krig mot allt och alla. I lekarna valde han alltid att vara Tyskland. I klassen tog han på sig rollen att trakassera och bryta ned alla vikarier. Efter skolan och sämsta möjliga betyg fick han jobb på posten och där grundlade han ett kraftigt alkoholmissbruk.

Ett tag var han också med i Moderat ungdom:

– Men moderat ideologi var inte min påse. När man hörde överklassungarna diskutera om Botkyrka (stockholmsförort) och arbetarklassen så fick man ibland hålla i sig. Vilket jävla äckelresonemang!

Maktberusning

Militärtjänsten blev en av hans bästa perioder i livet och där skötte han sig perfekt och där växte tankarna om övermänniskan fram, dels som en följd av befälens attityd mot de vekare typerna. Det var också där han började samla på sig böcker om Waffen-SS. Under lumpen började han träna och satte sedan igång med boxning och kroppsbygge. Han började också alltmer känna en fascination inför skinnskallarna. Köpte kängor och började klippa sig kort och blev en riktig skinnskalle. Att misshandla folk blev en fritidssysselsättning. Efter sin första riktiga misshandel på stan beskriver Kent känslorna:

– Men plötsligt drabbades jag av skrattparoxysmer. Som om detta var det roligaste jag varit med om att slå folk fördärvade. En absolut lycka, eufori, maktberusning, segeryra, som att man plötsligt levde, var osårbar och oslagbar. Vi hade spöat skiten ur dem, sen fick de vara hur skadade somhelst…”

I boken beskriver han också hur en invandrarkille misshandlas:

Två av oss höll honom i armarna och tryckte ner honom på knä medan jag och den fjärde killen höll varandra om axlarna för att få bättre balans. Sen växelsparkade vi honom i huvudet. Han vrålade av smärta och blev bara tystare och tystare. En av killarna tog upp en tom whiskyflaska och slog den i huvudet på mannen. Förvånad tittade polaren på flaskan som inte gick i tusen bitar och slog till igen allt vad han orkade. Den här gången gick flaskan sönder.”

110 kg anabola steroider

Jag frågar Kent om han i efterhand träffat någon av dem som drabbades:

– Ja, faktiskt, berättar han, men jag kan inte riktigt förstå hur de resonerar. För mig är min vettlösa framfart något som kommer att plåga mig resten av livet och det är för att försöka gottgöra det som egentligen aldrig går att gottgöra, som jag nu arbetar med det jag gör. Ett försök att så småningom finna inre frid. Men många tycks resonera som så att det där var något som hände då och inte nu. Alltså kan vi glömma det.

Men förmodligen kan inte alla glömma, som den kille som Kent hoppade på huvudet på, eller de som fått men för livet.

Så småningom fick Kent arbete som väktare.

– Här fanns verkligen en grogrund för nationalsocialistiska åsikter och flera av mina väktarkolleger uttalade klara sympatier för Hitler:

Han engagerade sig i Sverigepartiet och senare i Nordiska rikspartiets ungdomssektion och gled sakta in i en mer politisk verksamhet.

Det som så småningom fick honom att börja fundera var att hans skinnskallekompisar ibland angrep svenskar. Det stämde ju inte. Dessutom söp de alldeles för mycket för att uträtta något och var närmare socialfall än frontsoldater.

– Teori och praktik gick inte alltid hand i hand. Men att argumentera med en inbiten nationalsocialist är som att diskutera Guds existens med en troende kristen. Det går inte.

Kent Lindahl berättar att om han åkt fast för allt han ställt till med så skulle han fortfarande sitta bakom lås och bom. I stället kom han undan med först tre månader och sedan arton månader, som enligt honom själv var alldeles för lindrigt.

Märkligt nog var det också en kåkvistelse som bidrog till att Kent drevs ytterligare bort från nazisterna. En kompis tyckte att han gjorde alldeles för dåligt med pengar på det han fick sitta i fängelse för. Därefter hamnade han i riktig kriminalitet, samtidigt som han arbetade som dörrvakt och indrivare av skulder. 110 kilo, med tatuerade armar och uppumpad av anabola steroider, samtidigt med ett narkotikamissbruk, var han en användbar avskräckningsmaskin.

Vägen bort

Tillsammans med sina egna insikter om det liv han levde, kärleken och en terapeut som ställde honom mot väggen, inledde han den långa vägen bort från nazismen, som gick via studier och föreläsningar och som så småningom ledde till att han via Norge blev ledare för det svenska EXIT-projektet. Men den starka kluvenheten finns kvar: ”Komma att tacka mig för att jag berättar om vilket svin jag varit!”

Ända sedan 80-talet har folk lämnat den svenska nynazistiska rörelsen, men ofta har de automatiskt gått över till annan kriminell verksamhet, istället för att återvända till samhället.

– Tanken med EXIT var från början att hjälpa de här unga medborgarna att dra sig ur det extremnationalistiska utan att gå vidare med att hänga på sig någon fånig skinnväst.

Kent Lindahl berättar att rätt många ändå har fattat ”vad vi håller på med. De tycker det är synd att vi svikit de ’rätta’ åsikterna men ser oss ändå inte som något hot. Projektet bygger på individens fria vilja. Men det går många vandringssägner, som att man efter sin första dag här måste sitta och kramas med invandrare.”

– EXIT är ingen ersättning för polis och socialarbetare, poängterar Lindahl. Men vi kanske har något att tillföra som de inte känner till lika bra som vi, och i synnerhet inte ur vårt perspektiv. Ett sjuttiotal personer har hittills gått igenom verksamheten.

Tyvärr är det så att så fort nya illdåd inträffar så hålls debatten vid liv och EXIT får anslag.

– Men det känns för jävligt att vår verksamhet vilar på och har överlevt för att andra människor fått sätta livet till – politikerna har tyvärr väldigt lätt för att glömma.

Enligt Kent Lindahl tycks de svenska nynazisterna återigen vara i fullfart med olika aktiviteter efter att ett tag ha varit tillbakapressade i samband med polismorden i Malexander. Men han bedömer att det finns högst 1500 aktiva nazister i Sverige. En liten minoritet som hörs och syns som om de vore mångdubbelt fler.

– Och ska man döma efter det pressutrymme de har givits så är man snart benägen att tro att denna lilla minoritet, precis som tidningarna påstår, hotar den svenska demokratin. Men detta är naturligtvis trams.

Vardagsrasismen

Men det finns ett grundproblem med den svenska nynazismen, enligt Lindahl, i den förda politiken och i de nedskärningar som har gjorts inom skola, fritidsgårdar, föreningsbidrag och i arbetslöshetsunderstöd.

– Grunden för all extremism är hur människor uppfattar samhället och framtida möjligheter att leva ett gott liv. Därför vilar ansvaret för extremismen tungt på politikerna. Att reducera de här ungdomarna till åsikter, är att stänga dem ute. Och vi får inte glömma att nazism är en extrem variant av vardagsrasism, så redan där bör vi vara vaksamma.

Kent Lindahl tycker att det är svårt att han fortfarande står mitt uppe i den nazistiska smeten, om än på andra sidan, och därför vill han helst överlåta verksamheten åt andra.

– Om du förstår så vill jag inte bli Kent, 55 år, ex…

EXIT – Min väg bort från nazismen, som Lindahl skrivit ihop med journalisten Janne Mattsson är en dramatisk och skakande, men mycket bra bok. En given läsning för den som vill begripa sig på nynazismen, få en inblick i samhällets utkant och för den som behöver stöd att hantera ungdomar som dras till rasismen.

 

EXIT – Min väg bort från nazismen. Kent Lindahl och Janne Mattsson. Norstedts, 2000, 281 s.

Lars Vikström

 

1 kommentar

Cecilia Svensson 13 augusti, 2017 - 01:24

Tack Kent för att du har delat med dig av ditt liv. Jag förstod att det måste ha hänt något i barndomen eftersom du valde att bli nazist. Vad kan man aldrig veta riktigt. Men att det rörde sig om missbruk, våld i hemmet eller mobbing. Ja, så mycket anade jag. Dags att ta itu med mobbing på skarpen. Jag blev själv mobbad nästan hela grundskolan. Men då jag blev kristen tidigt i livet valde jag en annan väg. Ingen hade pratat med mig om förlåtelse. På den tiden visades ”Jesus från Nasaret” varje påsk. Jag såg scenen framför mig när Jesus sa: ”Fader förlåt dem, ty de vet inte vad de gör.” Genom Helig Andes kraft kunde jag förlåta dem. Det dröjde flera år innan jag fick kontakt med de flesta från klassen. Idag har vi kontakt till och från. Min räddning blev att jag fick vänner genom mina fritidsintressen. Jag hade så många aktiviteter i grundskolan så det är ett under att jag gick ut med 3.1 i snitt. Jag tror att jag var helt fri från aktivitet en max två dagar i veckan. Det var körsång, tennis två dagar i veckan, ridning, jassdans och scouterna. På sommaren seglade jag optimistjolle. Utöver det spelade jag piano. Jag undrar än idag över hur jag fick tid över att plugga. Men jag grejade det.

Reply

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.