Hellre barnet än forskaren

av Åsa Moberg

För några år sedan blev jag inbjuden till en debatt om forskning och journalistik på Stockholms Universitet. Den handlade om intressanta frågor. Varför känner sig forskarna så ofta missförstådda av journalister? Varför blir de lika missnöjda när de får uppmärksamhet som när de inte får någon?

Åsa Moberg

Åsa Moberg

Jag förstår inte forskarnas dröm om att det skulle gå att nå fram till odiskutabla fakta i alla frågor. Det som gör tillvaron spännande är ju allt det vi inte är överens om. Frågor av typen: Finns Gud? I någon form finns han, åtminstone på jorden. Stora universitet har en särskild avdelning för honom, en teologisk institution.

På den där debatten talade vi inte om Gud, däremot om elöverkänslighet. Finns inte! sa Dan Larhammar, professor i molekylär cellbiologi vid Uppsala universitet. Finns nog visst, sa jag, för jag har talat med många som lider av det.

Lidandet är ett faktum men sjukvården lägger ner stora resurser på att övertyga de sjuka om att de inte alls lider, i varje fall inte av det de själva uppfattar som problemet. Larhammar och jag blev förstås inte överens, men vi började brevväxla om saken.

Hans utgångspunkt är att om han bara förklarar ordentligt så ska alla, även jag, inse att det förhåller sig som han säger. Min är densamma, fast tvärtom. Det irriterar mig att jag har så svårt att släppa saken.

En professor som har svårt att fatta, det är väl inget att haka upp sig på?

Nu sitter jag än en gång och grubblar över detta. Molekylär cellbiologi.

Det måste ha med molekyler och celler att göra. Hur kan en professor som sysslar med sådant förneka att elektriska och magnetiska fält påverkar kroppen? Nyligen råkade jag läsa När Var Hur 1976, där jag fann följande (sid 318):

”Elektromagnetiska fält kan även direkt påverka cellerna och organens funktion … Flera av dessa fenomen beror på att många normala processer i kroppen styrs på elektrisk väg. Mellan in- och utsidan av en nervtråd ligger t. ex. en elektrisk spänning på mellan 80 och 90 millivolt.”

Säkerhetsbestämmelser finns, men inte för de allt vanligare mycket intensiva pulserande fälten: ”Deras kraftiga korta energienergiimpulser kan dock orsaka överslag i människokroppen. Följden av det blir att molekyler förstörs lokalt i kroppen.” Sammanfattningsvis konstaterar civilingenjör Kerstin Hanzon ”att vetenskapsmännen vet alldeles för litet om hur vi påverkas” och att kemikalier nog är ett större hot.

Kemikaliehotet togs på allvar 1976, men inte de elektromagnetiska fälten som nu snart finns överallt, även i öde skogsbygder.

Samma dag som jag läste den gamla årsboken hade min brevvän professor Larhammar en stor artikel i Svenska Dagbladet. ”Uppenbarelsens neurobiologi” löd rubriken. Hans ärende var att upplysa mänskligheten om att religiösa upplevelser i själva verket inte är andliga, de utgörs av biologiska förändringar som utlöses av kriser.

De som tror sig uppleva Guds närvaro är i själva verket bara påverkade av ”tillfällig obalans mellan tinningloberna”. Denna i sin tur ”orsakas av sänkt syrenivå, förändringar i blodsockret och en rad andra naturliga faktorer”. Och senare i texten: ”Med andra ord tycks religiösa upplevelser sakna övernaturlig grund och verkar uteslutande äga rum i enskilda personers hjärnor”… ”En falsk känsla inuti hjärnan av en främmande närvaro kan ge intryck av högre makter.”

Man kanske ska be professor Larhammar öppna och titta efter nästa gång en sådan känsla uppstår: är den falsk eller äkta? Han vet ju skillnaden.

Undrar hur den mäts. Mindre syre i den äkta kanske?

En vetenskapsman som citeras gillande anser att ”sökandet efter orsakssamband slagit över till ren besatthet så att människan letar efter sammanhang även där det inte finns några. Vi ställer frågor om mening eller plan även där sådan saknas”.

Jag som trodde att vetenskapens uppgift var att förutsättningslöst undersöka världen. Dagen efter den där debatten på Stockholms universitet gick jag en skogspromenad med en fyraårig flicka. Hon såg samband i allt och berättade för mig vad träden pratade om. Vissa träd var föräldrar och andra var barn. Hon parade ihop till och med stenarna till familjer.

För mig tycks världen emellanåt obegriplig, men hon förstod allt. Om jag måste välja mellan hennes och professorns sätt att närma sig det ofattbara föredrar jag barnets förutsättningslösa vishet framför professorns förutfattade meningar.

Åsa Moberg

 

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.