Blåslagna, utmattade av vad vi sett och hört, deprimerade, satt vi i Prags indymedia-center, en slags propagandaknutpunkt som ger ”vår” syn på saker, och hade precis deklarerat en rörelse förlorad, påstod oss ha sett dess blomstring och början på dess fall.
Så kom ett telefonsamtal som påstod att IMF, den Internationella valutafonden, hade annullerat resten av sitt årsmöte.
Bestörtning, förvåning, chock förbyttes snart, efter en koll på YLE:s nyhetssidor (”IMF avslutar sitt möte i förtid på grund av demonstrationer”) till förvirrat jubel. Vad hände? Vi hade ju förlorat, kastat allt vi kunde, plus en del vi inte borde ha kunnat. Allt hade gått fel.
Organisationsgruppen INPEG själv hade inte tagit sin icke-våldsdeklaration på allvar, och vissa grupper hade från början gått in för att dels stjäla så mycket av showen de kunde, medan andra gick in för direkt våldsam konfrontation med polisen. Dyrbara resurser hade ödslats på mediaspektakel. Allt så fel som det kunde bli.
Och så, onsdag eftermiddag den 27 september år 2000, när vi var slagna, utmattade, hade tömt våra reserver, så gav IMF upp och avbröt sitt möte. Hade våldet som taktik vunnit?
James Wolfensohn, världsbankens president, talade vid sin presskonferens som avslutade årsmötet om att protesterna inte skulle ha haft några som helst vinnare. Det kanske stämmer, om man ser IMF och Världsbanken som en process som avslutas med årsmötet. Men demonstrationerna, blockaderna, kravallerna och polisbrutaliteten i Prag är ett steg för en rörelse som söker sina former.
Det som behövs nu är dels nya sätt att handla, dels en ”lokalisering” av vårt motstånd mot det globala kapitalet. Om man ser den demonstrerandes möjligheter längs en axel mellan ”våldsamt-aktivt” och ”ickevåldsamt-passivt” är det tydligt varför många väljer att hellre kasta sten än sitta ner och bli brutaliserade och slagna av poliser. Ändå finns det alternativ. Plogbillsrörelsen, som aktivt, effektivt och samtidigt symboliskt och ickevåldsamt avrustar olika vapen från granatkastare till kärnvapenubåtar har ett möjligt svar. En annan rörelse som försökte visa upp sina metoder i Prag men misslyckades är italienska Ya Basta!
Ya Basta! har tidigare klätt sig i vita overaller och skyddsutrustning mot polisvåld, blockerat möten och hävdat sitt ickevåld.
I Prag vandrade en synbarligen effektiv, välskyddad grupp på flera hundra italienare, spanjorer, tyskar och en del finländare i vita overaller mot polislinjer, bärande på ”kravallmurar” av gamla bildäck och luftballonger. Av någon anledning valde ändå gruppen att gå mot polismuren där den var som tjockast, inte där det var effektivast. Och till slut bröt den vitklädda gruppen mot sitt löfte om ickevåld, något som försurade det hela för många som deltog, genom ett totalt onödigt och onyttigt käppviftande mot poliser.
I stort verkar ändå ”de vita overallerna” ha ett möjligt svar på hur man kan upprätthålla ickevåld och lugn på stora demonstrationer genom att fungera som en sorts människomur. Den fråntar också en del av ”legitimiteten” hos våldsamma grupper som framhåller sig som det enda ”effektiva” alternativet.
De ”vita overallernas rörelse” har sina rötter i den italienska husockupationsrörelsen, ”Centri sociali”, som är en starkt lokal proteströrelse som genom ett effektivt nätverksarbete också lyckas vara aktiv på det nationella planet. Deras kampanjer kring genteknik, för en human drogpolitik och som stöd för albanska illegala immigranter är baserade i de autonoma zoner som de ockuperade socialcentra utgör. Ur dehär husen mynnar också kampanjen mot ekonomisk globalisering i Italien. Som tillägg till den ”top-hopping” som resorna till toppmötena utgör krävs det lokal verksamhet, också i Finland. Kanske ett ockuperat hus med lokal verksamhet skulle sitta väl? Känner ni till något tomt hus?
Markus Drake
