Idag finns det Mumintroll nästan överallt. De existerar bl.a. i form av kylskåpsmagneter, reflexer, kex och mjukisdjur. De syns på TV, video, bio och i serietidningar.

I Juhani Tolvanens bok Vid min svans! tecknas Mumintrollens uppkomst, utveckling och erövring av världen. Tolvanen är serieredaktör för Ilta-Sanomat och har översatt serieböckerna Mumintrollet 1-24 till finska tillsammans med Anita Salmivuori. Vid min svans! är synnerligen väl översatt till en lättflytande svenska. Ur texten strålar Tolvanens entusiasm och intresse för serier i allmänhet och kanske Mumintrollet i synnerhet.

Mumintrollet föddes en sommardag i början av 30-talet i familjen Janssons sommarhus i Pellinge skärgård. Figuren, som senare skulle kallas Mumintrollet, var Toves inlägg i en debatt med brodern Per-Olov. Syskonen brukade debattera i form av dasskriverier och Per-Olovs sista inlägg var ett citat av filosofen Immanuel Kant. Tove kunde inte finna ord att svara så hon tecknade en så ful figur hon kunde och skrev Kant under den. Så uppstod Mumintrollets figur. Artnamnet mumin kom från morbrodern Einar Hammarsten som såg bilden av Kant. Tove Jansson började medverka i skämttidningenGarm 1929 och tidningen blev plattformen där Mumintrollet utvecklades. Tove var tidningens ordinarie medarbetare från mitten av 30-talet till dess nedläggning 1953. 1943 dök Mumintrollet upp i tidningen i form av en vit långsmal figur med nos och kallades då Snork. Två år senare utkom den första muminliknande boken; Småtrollen och den stora översvämningen. Tove skrev den redan 1939 som en reaktion på den ångest som vinterkriget framkallat. 1947 utkom Kometjakten som idag anses vara den första officiella Muminboken.

Ny Tid som trampolin

Ny Tid var Mumintrollens trampolin ut i serievärldens vida vatten. Chefredaktören för Ny Tid, Atos Wirtanen, tillika författare, politiker och filosof, bad sin goda vän Tove Jansson att teckna en serie för tidningen. Resultatet blev Mumintrollet och jordens undergång. Den stora premiären ägde rum 1.10 1947. Mitt bland artiklar om det socialistiska ungdomsförbundet i Tjeckoslovakien och de finländska folkdemokraternas verksamhetskampanj, dök Mumintrollet upp under ett paraply. Med det ena pekfingret lyft ackompanjerades mumin av texten: ”Världens undergång! Rysligt spännande följetong börjar på fredag! Förbjudet för mycket små barn! OBS!”.

Två dagar senare fanns Mumin på förstasidan med reklam för den kommande serien. Samma vecka publicerades också en artikel om konstnären Tove Jansson. Muminserien publicerades varje fredag fr.o.m. 3.10 1947 t.o.m. 2.4 1948. Varje avsnitt bestod av sex rutor och sammanlagt publicerades 26 strippar. Några av läsarna ansåg att serien var kapitalistisk då Muminpappan läste Rojalistbladet. En del tyckte även att serien var feodal och borgerlig så till den grad att Wirtanen bad Tove rädda Mumintrollen snabbare än planerat. Mumintrollen ersattes senare av Påhittiga Johansson.

I Mumintrollet och jordens undergång ingick Mumintrollet, Muminmamman och Muminpappan, den filosofiska Bisamråttan, Rådd-djuret (Sniff), Snusmumriken, hattifnattarna och Hemulen. Wirtanen var tillsammans med Toves bror Lars förebilden för Snusmumriken. Snusmumrikens slitna gröna hatt är direkt lånad från Wirtanen. Seriens handling byggde på boken Kometjakten som utkommit ett år tidigare. När man i dag läser Mumintrollet och jordens undergång i sin helhet märker man tydligt att varje avsnitt bara slutar tvärt. Det är ännu en bit kvar till att varje avsnitt kulminerar i spänning, något Jansson lärde sig senare. Jansson har kommenterat starten av serien som ett missförstånd då hon inte visste hur dagstidningsserier ”skulle se ut”. Istället för pratbubblor levererade hon teckningarna med text under och skrev rubriker som ”Följetong med fortsättning i nästa nummer”.

Men Tolvanen finner en mening med tillvägagångssättet och försvarar Jansson. Tolvanen menar att hon medvetet eller omedvetet ville hålla sig kvar i den europeiska serietraditionen med text under rutorna. Poängen med detta var att slippa förstöra bilderna med pratbubblor. Jämfört med det Mumintroll som de flesta av oss känner i dag, visar Jansson överraskande i inledningen till Mumintrollet och jordens undergång muminfamiljen drickande grogg på verandan! Jansson skapade även en vinjett till Ny Tids barnspalt. Mumintrollet och jordens undergång finns bevarad i Tammerfors konstmuseum.

Resan mot England

Tove Jansson fortsatte att skriva och illustrera böcker om Mumintrollen. 1948 publicerades Trollkarlens hatt, 1950 Muminpappans bravader och 1952 bilderboken Hur gick det sen?. Böckerna översattes till engelska av Elisabeth Portch som kommit till Helsingfors för att undervisa i engelska. 1950 publicerades Trollkarlens hatt under namnetThe Finn Family Moomintroll och ett år senare Comet in Moominland (Kometen kommer). Böckerna gjorde succé. I januari 1952 kontaktades Jansson av Charles Sutton, syndikatchef för tidningsgruppen Associated Newspapers. Sutton förhandlade med Jansson och menade att ”de förtjusande varelserna också kunde användas i serieform för att satirisera vår så kallade civiliserade livsstil”. Jansson blev mycket glad över erbjudandet då hon skulle kunna befrias från penningbekymren och på så vis kunna ägna mer tid åt det konsnärliga skapandet.

Jansson hade studerat teckning och dekormålning vid Konstindustriella skolan i Stockholm (Konstfack) under åren 1930-33. Därefter studerade hon vid ritskolan i Ateneum. Hon växte upp i en konstnärlig familj där modern var Signe Hammarsten Jansson, alias Ham, som ritade politisk satir och karikatyrer för skämttidningen Garm. Fadern varViktor ”Faffan” Jansson och var bildhuggare. Vid mitten av 40-talet var Jansson en erkänd bildkonstnär som hade ställt ut på Årsutställningen och också haft privatsutställningar. När hon började teckna Muminserien fick hon många påringningar om att hon sålt sin konstnärliga själ till kommerisalismen, men Jansson själv var stolt över sitt nya yrke.

Hårdlansering

Mumintrollen började nu med framgång lanseras av Charles Sutton. Jansson och Sutton korresponderade och diskuterade allt från seriens syfte – Sutton ville att den skulle tilltala vuxna – till hur många antal rutor den skulle innehålla. I samma veva åkte Tove Jansson till England för en utbildningsperiod i serietecknandets abc. Muminserien publicerades sedan i The Evening News och premiären den 20.9 1954 var noga planerad. Jansson och Sutton hade då haft kontakt i nära två år och man hade inväntat rätt erbjudande. The Evening News var 1954 världes största dagstidning med en upplaga på 12 miljoner exemplar. När muminserien lanserades hade varje leveransbil en två meter hög Muminfigur på taket och veckan innan premiären dök Mumintrollet dagligen upp i tidningen för att väcka läsarnas nyfikenhet. Man publicerade också en artikel om Tove Jansson. Denna lansering slog an tonen och snart var hela tillverkningen av Muminfigurer i gång.

För Tove innebar serien ekonomisk frihet och till en början tyckte hon att arbetet var roligt. Samtidigt som hon teckande och skrev manus till serien deltog hon i konstutställningar och gjorde väggmålningar. Snart såldes serien till ytterligare två engelska tidningar och senare även till Sverige (1954), Danmark och Finland (1955). Succén var given och Sutton var hjärnan bakom marknadsföringsstrategin, bl.a. lät han skicka ett brev till alla tidningsägare undertecknat av Mumin själv. Med brevet följde också ett erbjudande och följden blev att Muminserien fick många nya kunder. Det dröjde inte lång tid förrän Sutton bad Jansson att rita Muminslipsar och inför seriens två-årsdag kontakades en kompositör som fick tonsätta Muminsången.

Tove fick ägna mer och mer tid åt att designa Muminsaker, rita, skriva manus och delta i diverse tillställningar. I september 1956 arrangerades det Mumindagar på Stockmann i Helsingfors, vilket gav henne ännu fler beställningar på Muminprodukter. Samtidigt deltog hon i konstutställningar och hann även färdigställa en ny Muminbok, Trollvinter (1957).

Ett slitigt äktenskap

Tecknandet började mer och mer likna ett slitigt äktenskap och Tove bad om hjälp med textningen av serien på våren 1957. Hon hade också diskuterat med Phipps om de kunde hitta någon som kunde åta sig att skriva manus. Lösningen var brodern Lars som anlitades manusförfattare 1957.

Lars Jansson var en god stilist och hade publicerat sin första bok vid 15 års ålder, och det var också han som översatte Toves texter till engelska innan de sändes iväg. Med andra ord så var han väl insatt i Muminvärlden. Serien hade nu spridit sig till 17 olika länder och 58 tidningar. Men trots avlastningen i arbetet tappade Tove Jansson lusten att teckna serien och ville bryta sjuårskontraktet med Associated Newapapers. Den 25 maj 1959 sände Jansson iväg sin officiella avskedsansökan. Lars tog nu också över tecknandet. Han hade aldrig tidigare tecknat utan började nu öva sig och blev snart godkänd av syndikatet. Han lyckades upprätthålla Toves standard och tecknade serien ensam i femton år.

16 april 1975 utkom den sista Muminserien. Serien hade då publicerats utan avbrott i nästan 21 år. Mumintrollen fick den framgång Sutton arbetat för och serien publicerades som mest i 40 länder och i 120 tidningar. I dag återanvänder tidningar runt om i världen Muminserien som nu har blivit en levande klassiker. 1990 blev den första animerade serien klar. Den producerades av finländaren Dennis Livson och tecknades i Japan, till stora delar baserad på syskonen Janssons serie. Animationsserien och filmen (som gjordes av samma bolag), Kometen kommer, har bidragit till en flodvåg av Muminprodukter. I samband med filmen har två nya serietidningar lanserats med tecknare och manusförfattare från Finland, och sedan 1993 nyproduceras serier för dagstidningar. Lars Jansson övervakade den konstnärliga kvaliteten och innehållet i serierna, ett värv som nu övertagits av hans dotter Sophia Jansson.

Mellanbalkarnas revolution

Vid min svans! är en hyllning till Muminseriens skapare, och Tolvanen visar bland annat att syskonen Janssons kännspaka sätt att dela in serierutorna med hjälp av mellanbalkar var revolutionerande. De kunde föreställa allt från flaggstänger, käppar, rep och blommor till termometrar, facklor och gafflar. Detta var helt nytt och unikt på 50-talet och är också idag relativt sällsynt. I Muminserierna lyckas syskonen tilltala såväl det visuella som det litterära smaksinnet. De lyckas också underhålla både barn och vuxna, samtidigt.

Vid min svans! som är tillägnad Tove och Lars Jansson, är stilfullt utformad med många illustrationer, foton och tidningsklipp. Något som tydligt framkommer är den massiva marknadsföring som låg bakom lanseringen av serien. Suttons taktik är nästan som en bok i marknadsföringens abc. Idag kan man inte annat än konstatera att han lyckades, men det är kanske inte så underligt med tanke på grundmaterialets kvalitet! Som jag skrev inledningsvis finns det många sätt att möta ett Mumintroll, idag kan man till exempel åka till Nådendal och möta Mumin livs levande eller besöka dem på webben på Mumins befrielsefront!
Juhani Tolvanen: Vid min Svans! Tove och Lars Janssons tecknade muminserie, Schildts, 2000.