DISKUSSIONEN SOM SPÅRADE UR

Själva biffen i mitt resonemang handlade ju inte alls om ifall man bör behandla depressioner med psykoterapi eller med piller. Eftersom jag i mer än trettio år har skött patienter på sjukhus och i öppen vård som lidit av olika slags depressioner, är det för mig självklart att alla behandlingsformer som kan lindra eller bota – mediciner, olika former av terapier individuellt eller i grupp, i vissa fall t.o.m. el-behandlingar, kognitiva terapier, beteendeterapier, familje- och nätverksterapier, ljusbehandlingar, fysikaliska behandlingar o.s.v. – bör användas vid skötseln av depressiva sjukdomstillstånd. Annat vore ju både ansvarslöst och grymt och ett missbruk av det terapeutiska mandatet som läkare.
Min utgångspunkt var att ifrågasätta den biologiskt orienterade mänsko- och sjukdomssyn som under senare tid blivit allt mera dominerande inom psykiatrin och som, enligt mitt sätt att se, reducerar mänskan till blott och bart ett konglomerat av biokemiska reaktioner som det gäller att spåra upp och rätta till med de rätta kemiska ”nycklarna”.
Jag vill försvara den mänsko- och sjukdomssyn som Siegmund Freud som en av de första framförde, om mänskan som en produkt av sitt genetiska och sociala arv, men också som en produkt av sin individuella historia och som en del och medaktör i ett nätverk av närrelationer, föräldrar, syskon, vänner, arbetskamrater, ovänner och rivaler. Såhär skrev jag i min kolumn:
”Psykoanalysens motståndare, antingen det handlar om dem som ser mänskan som en invecklad maskin som det bara gäller att lära sig ”reparera”, eller dem som ser mänskan som en produkt av arv och inlärning där den psykiska sjukdomen ses som ett ”inlärningsfel” som kan rättas till med olika kognitiva metoder, har föga förståelse för den freudianska betoningen av mänskans fördolda krafter, den infantila sexualiteten, det under- och förmedvetna, drömmarna, barndomens tidiga trauman och vikten av att i behandlingen på nytt bearbeta sådana händelser och upplevelser som blivit oförlösta och därför destruktiva och sjukdomsalstrande.”
Märk väl: jag ansåg och anser att psykiska sjukdomar, allvarliga depressioner bland dem, alltid bör behandlas med alla sådana metoder som skänker lindring och botar eller förkortar sjukdomen. Jag är alltså ingen ”terapifundamentalist” som både Rosenberg och Roos vill låta påskina. Men att vägra se komplexiteten och det mångdimensionella i depressionernas bakgrund och orsakskedjor och att inte betona den empatiska inlevelsen som den viktigaste grunden för all mänsklig förståelse, för att istället överbetona det organiska, biokemiska eller neurologiska i depressionernas etiologi, ja det leder oss snabbt in i en dehumaniserad tankevärld, en teknokratisk dystopi där vi inte längre är mänskor med mänskliga behov och egenskaper, utan dockor, datorer, enzymreaktioner. Det är denna utveckling vi bör motarbeta. Det var det jag försökte säga, fast jag måste ha sagt det dåligt, att döma av alla konstiga reaktioner det åstadkom.
En annan synpunkt: jag vidhåller min rätt att uppleva livets ”normala” sorger och motgångar, förluster och tillkortakommanden utan att behöva tillgripa vare sig ”prozac”, stimulantia, sedativer, hasch, sprit eller sömnmedel. Numera är det inte ovanligt att läkaren krävs på tre veckors sjukledighet och ett recept på lugnande depressionsmedel efter det att någon förlorat en nära anhörig. Är detta rimligt?
J.P. Roos gör sig förfärligt lustig över att jag ändrat min inställning till det europeiska samarbetet – blivit positiv till ett alleuropeiskt samarbete och vän av en bestående fred i världen – efter att ha deltagit i den Europeiska Unionens arbete mycket konkret i egenskap av kulturminister och medlem i EU:s kulturministerråd.
J.P. Roos anser att jag borde ha drogat mig med ”prozac” för att bättre ha kunnat försvara de fattigas sak som medlem av statsrådet. Bevare mig väl! Om jag kan anses mentalt tillförlitlig bara i prozac-påverkat tillstånd, med ett kemiskt förändrat sinnelag, då tycker jag nog att J.P. Roos, hur klok och allsmäktig han än är, är ute och seglar. Är denna hans åsikt framförd med eller utan prozac?
Hur ser den av J.P. Roos rekommenderade livsstilen ut? Om jag är ledsen över att nånting går på tok, i samhället, i världen, i mitt liv: sluta hänga med huvudet. Ett par prozac löser problemen. Om jag ligger vaken och grubblar och grämer mig över att, för att ta ett aktuellt exempel, Ariel Sharon – med avskyvärda meriter från Sabra och Shatila – bringar mera våld och död till mänskorna i Mellanöstern – tag några prozac så blir allting bra igen? Men kanske J.P. Roos bara skojade. Och jag som inte begriper skämtet, inte utan prozac i alla fall.
Nu är jag inte heller ute efter att försvara Siegmund Freuds alla teorier. Jag är ingen rättrogen ortodox freudian. Jag har fått min egen utbildning inom Therapeia, som är en mera existensanalytiskt inriktad terapiskola. Mycket av det Freud förde fram har inte hållit för tidens tand. Men själva grundsynen, att mänskans beteende och hennes ”sjukdomar” kan förstås genom att lyssna till vad hon säger och vad hon låter bli att säga, vad hon berättar om sina drömmar och dagdrömmar – denhär insikten, att vi genom att lyssna på varandra kan ingå i en djup och meningsfull dialog och att denna dialog kan vara terapeutisk och befria från lidande och sjukdom, denna insikt var han den första och den viktigaste att föra fram.
Ur denhär grundläggande insikten har sedan otaliga modifieringar och variationer vuxit fram, somliga vidareutvecklingar av Freuds egna idéer, andra mera radikalt i direkt opposition till många av Freuds centrala idéer. Men det gemensamma för alla dessa terapiformer, antingen de betraktar sig som Freuds efterföljare eller upplever sig ta strid med Freud, är insikten om den lyssnande dialogens centrala och oersättliga betydelse för förståelsen av vad mänskan upplever och vad ”sjukdomen” har för ett fördolt budskap. Och insikten att det viktiga som händer i den terapeutiska dialogen sker i transferensen, i överföringen. Det gör det möjligt att i den terapeutiska relationen gå igenom, återuppleva och bearbeta tidigare livsviktiga relationer som gått snett och som blivit traumatiska, kanske sjukdomsframbringande.
Kärnan i de terapiformer jag känner till och som jag respekterar, ligger i att mänskan behandlas med respekt och inlevelse och att vi alla har rätt att bli hörda och sedda, på våra egna villkor. All läkande terapeutisk dialog börjar där, inte bara i terapin utan också i all växelverkan mellan oss mänskor, i kulturen, politiken, samhället.