Våren är hysterins tid. Vanlig form av hysteri är fönstertvätts-, gardin- bytes-, båtskrapar-, bytalägenhets- och förälskelsehysteri. Jag har en viss erfarenhet av alla dessa, men då anfallen trots allt infaller rätt sporadiskt d.v.s. inte alls varje vår och ibland vilken årstid som helst, tänkte jag koncentrera mig på det som kommer garanterat samtidigt då det är -25 grader ute och lite varmare inne och snödrivorna ligger tjocka och vita, d.v.s. fröhysterin. Som barn kunde jag inte tåla att peta i jorden, småbrukardotter som jag är. (Att jag är småbrukardotter fick jag visserligen reda på först då jag för några år sen läste min fars testamente från 1970, fram till det hade jag trott att jag var fiskardotter. På sätt och vis var det en lättnad, nu behöver jag inte låtsas att jag kan fiska eller att jag skulle tycka bättre om kruttorr gammal gädda än läcker grynkorv i honungssås.) Jag tyckte alltså inte om att rensa jordgubbsland, vända potatisland eller plocka stickiga gurkor, men så småningom blev till slut också jag intresserad av odlandets ädla konst och i dag är jag närmast besatt.


För ett antal år sen gjordes en undersökning om vad som gör folk lyckliga (den citerades också i Ny Tid). Några ville bli instängda över en natt i Stockmanns varuhus (allra helst i delikatessavdelningen), nån ville allra helst se Sverige gå under och nån önskade sig en söndagsman med hår på bröstet och hela tänder, en man som kommer och går sin väg när man vill. Ingen har frågat mig, men om nån frågade kunde jag gott tänka mig att önska att jag fick vara Aagot Jung för en dag, även om jag inser att ingen hinner vara det på en enda dag, men ändå. Efter det skulle jag veta allt jag behöver veta om det mesta som gäller sånt som växer i jorden.
Typiskt för fröhysterin är att den alltid kommer för tidigt. Redan i februari dimper frökatalogen ner i postluckan och inom fem dagar har man köksbordet fullt av exotiska fröpåsar, vars nästan osynliga frön man sedan barn har vetat att på inga villkor får petas ner i jorden förrän tidigast i maj. Gör man det blir de ljusa, långa och kingliga och inte ens hästgödsel kan rädda dem. I tillfällig frösinnesförvirring går man och beställer också sådana frön som ingen förr hört talas om och som högst antagligt aldrig kommer att klara sig i vårt klimat. Själv har jag bl.a. satsat på någonting så osannolikt som magnolia, ett träd med vidunderligt gudomligt fulländade vita-rosa jättestora blommor. Enda lilla kruxet är att jag aldrig sett ett sådant träd i Finland, däremot nog i södra Skåne där jag i min begeistring var nära att ringa till nummerupplysningen för att få numret till Exotic Garden i Nämpnäs. Det var bråttom, jag hade ju sett stora blommande magnoliaträd och då skall man ha fröna omedelbart, det fanns ingen tid att spilla. När jag sen fick mina 8 ynkliga och dyra frön insåg jag att det var slut på brådskan: de skulle förstås kallbehandlas och det var därmed ingen idé att sätta dem i jorden förrän sent på hösten. Nu ligger de dyrbara fröna sida vid sida intill min utetupp i Nagu, nergrävda enligt alla konstens regler. Försökte lägga flytvästen över för att skydda dem mot allt ont, men det såg inte riktigt klokt ut så jag satte den på min splitternya gräsklippare Odin i stället (den övervintrar inne i utetuppen). Blir det nånting av de fröna lovar jag sätta in en betald annons i Ny Tid om händelsen. Samt sälja plantorna dyrt. Eventuellt.
Jag har numera också dille på stockrosor. De är fortfarande rätt ovanliga i Finland, så jag tog för givet att mina små egenhändigt uppdrivna plantor antingen blir till ingenting eller små prydliga växter utan en enda blomma. Så gick det inte. I april i fjol hittade jag mitt i rosenlandet en halv meter hög främmande växt. Det var en bortglömd stockros, som växte så det knakade och blev redan i juli nästan 3 meter hög och hade innan november (då jag var tvungen att ta ner den med såg och yxa) haft hundratals stora röda blommor. Den stjälpte förstås vid första bästa storm och varken stegar, stolar, små bord eller stockar fick den någonsin riktigt rak. Och otvivelaktigt störde dessa ting helhetsintrycket av mitt rosenland. Men odla gärna stockrosor, de är fullkomligt onyttiga och växer som ogräs.
Redan av ovannämnda beskrivning kan nån gissa sig till att jag hör till dem som gillar att odla onyttiga växter från lika onyttiga frön. Såna som bara är vackra. Många trädgårdsodlare ser med förakt på såna som mig och det tog sin tid innan jag förstod varför jag inte hade lyckats bli medlem i ”Hyötykasviyhdistys” på svenska ev. nyttoväxtföreningen. Det var helt enkelt fel förening för mig. Potatis, morot och rädisa är just det som mina otaliga gula rotmaskar älskar. Rotmaskar kan man, om man är ekologisk, fånga i ansjovisburkar som man delvis gräver ner i jorden, men nu har jag glömt om man skulle lura dem med mjölk eller med vad. I alla fall har jag inte hunnit med det för all min tid går åt till att bekämpa sork. Jag får god hjälp av mina ormar och ugglor, men det räcker inte. Sorkarna förstör allt och flyttar irisen ut på gräsmattan och nejlikorna in i vildrosbusken. Jag har prövat allt: gamla disktrasor indränkta i bensin som petas in i deras hål (tygbitarna försvann hastigt, sorkarna åt väl upp dem), metallstänger stående i jorden med spikar som hänger i en tråd och klingar mot stången då det blåser (så hårt blåste det aldrig och gjorde det nångång det flög hela stången omkull), stenar som jag fyllt deras gångar med (följande dag är en ny gång byggd bredvid stenrösena). Bästa resultatet fick jag då systers vita hund var på besök, den åt upp halva sorksläkten. Visserligen strök också ett antal harungar med, men de åt å andra sidan upp min redan från förr ynkliga dill så det gick jämnt ut. Det trots allt allra bästa tipset i fråga om sorkbekämpning är små lökar som jag inte minns namnet på men som har beteckningen ”avvisande mot sorkar”. Det har fungerat och de blåa blommorna är vackra.
Jag har nog sanningen att säga också potatis växande hos mig, men det beror på att jag aldrig hinner ta upp dem på hösten och följande år blir det nya av dem som var nya föregående år. Och så kan det fortsätta i all oändlighet. Men de är ju i vägen för alla sköna onyttiga perenner så jag försöker flytta potatisen (alltid då jag hittar nån) ut i vasshögarna där potatis växer jättebra utan nån som helst skötsel, bara man sen inte blandar i hop dem med snokäggen förstås. Kanske kokt snokägg är gott, det vet jag inte. Vasshögarna består av samma material som varje år i maj ligger utspritt över hela gräsmattan efter isens framfart. Varje år släpar jag vassen tillbaka till sin egen plats, uppblandad med bryggändor (andras, min begav sig i väg på 80-talet), mehukattidunkar, söndriga öskar, senapstuber, döda råttor och metkorkar. Varje år är avsikten att bränna upp vassen, men i början är det för vått och senare för torrt. I fjol tog jag undantagsvis mod till mig under den vackra påskhelgen och tuttade eld med den påföljd att alla sommargäster på de närmaste 10 holmarna höll på att kvävas av min vassrök som prydligt lade sig rakt över allas stugor och hölls där i flere timmar. Det vara bara att hälla vatten över och bära allt tillbaks igen.
Folk är otroligt vetgiriga då det gäller växter. Denna vetgirighet tog sig en gång uttryck i radion i form av s.k. potatistimme (perunatunti på finska). Jag höll på att skratta i hjäl mig då jag hörde programmets namn, men det var inget att skratta åt, det var ett ytterst seriöst program. Den inkallade unga kvinnliga potatisexperten i studion utdömdes av varannan lyssnare som ringde, ”hon kan ju ingenting”. Alla som ringde (det var ständig kö) visste däremot allt om potatis. Mot slutet ringde nån mindre vetande från Peräseinäjoki och frågade var man kunde få den utmärkta men tydligen utdöda sorten Sankt George. Då tänkte jag kasta mig på telefonen, för det är precis den sort jag har i min vasshög bland snokäggen. Men innan jag hann göra något var en kvinna från Satakunta på tråden och hon visste att denna utsökta men ovanliga potatissort finna att köpa på Salo torg. Tur att jag är ointresserad av potatisodling.
Då jag som riksdagskandidat en gång i mars delade ut fröpåsar på torget var jag 10 gånger populärare än Esko Aho som stod och höll tal på andra sidan torget. Folk knuffades och trängdes för att få just den påsen de ville ha, och debatten mellan nytto- och onyttoväxtodlare gick het (jag hade klokt nog valt både blommor och grönsaker). Att få en syl i vädret om utrikespolitik eller barnbidrag eller ens pensioner var helt dödfött, men goda råd om hönsgödsel och ekologiska loppdödarmedel gick däremot hem. Sällan har jag känt mig så klok som den lilla halva timme mina 100 fröpåsar räckte. Sen var det lika tomt omkring mig som omkring Esko Aho. Undrade ju nog efteråt om jag hade köpt mig röster genom att utnyttja helt oskyldiga malvafrön och ännu ogrodda rosenbönor. Men jag lovade ju ingenting, utom att persiljeplantor bland rosorna håller lössen borta.

 

Nina Söderlund

 

Lämna en kommentar