Det värsta är att leka. Man borde säga nej. Man borde säga, med en säker och vuxen stämma, nej, mamma leker inte, mamma har inte tid, för mamma gör viktiga saker, stora människors saker, mamma läser tidningen, röker cigarrer eller pratar i telefon. Mamma vill inte leka, mammas lekgen är utsuddad, borttappad, urvuxen, mammas lekgen är död och vill inte bli uppstånden. Försöker inte ens bli uppstånden.

För mamma vill inte leka.
Mamma vet inget tråkigare än att leka.
En sandkaka kan jag baka.
Kanske två.
Men när det är dags för den tredje sandkakan, då blir mina ögonlock tunga och mina tankar rymmer.
När den fjärde sandkakan är färdig somnar jag.
Jag gör det faktiskt.


Ändå vägrar jag inte. Jag kan inte vägra när den lockige står och ser ut som om det han mest i hela världen vill är att jag ska leka med honom. Så jag bakar sandkakor. Jag somnar vid sandlådskanten och får konstiga blickar av de andra mammorna och papporna som fattat att komma dit i klump så de har någon att marra med. Jag gungar tills allting snurrar. Jag flyttar små plastdjur från plastlastbilar till plasttraktorer. Om och om igen.
För att han vill.
För att jag inte har någon säker och vuxen stämma som vet.
Jag har svag vuxenkaraktär.
För egentligen är det så här.
Vuxna människor behöver inte leka.
Vuxna människor föredrar att läsa tidningar, att röka cigarrer eller att prata i telefon.
Vuxna människor får vara vuxna.
Något som kallas barnasinnet verkar bli mer och mer eftertraktat. Man ska vara tassig. Man ska tycka om att leka fast man är vuxen. För då har man barnasinnet kvar. För då är man festlig. Man har roligt, och det är det som räknas. Att ha tråkigt är synden nummer ett, att vara allvarlig eller ta saker hårt är pinsamt. Genom att vara glad och utåtriktad får du vilket jobb du vill, och en massa vänner. Och det är ju det vi alla vill ha.
Hela tiden.
För några veckor sedan visades ett reseprogram om Hawaii på TV. Hallåan meddelade att nu får vi se ett reseprogram om Hawaii, stället vi alla drömmer om att åka till.
Nej.
Jag drömmer inte om att åka till Hawaii.
Jag vill inte ha en ljusröd plastblomkrans ($ 7) runt min hals och trampa ihjäl natur och gapa över sevärdheter och exotik som sedan länge är cocacoliserad.
Och jag är nog inte den enda.
Det värsta någon kan säga när jag fyller hundra är att jag fortfarande har barnasinnet kvar.
På TV händer andra hemska saker.
Som Suuri Seikkailu, och dess släktingar.
Där syns barnasinnesglorifierandet allra tydligast.
För vad är dessa artificiella tävlingssituationer om inte lek för lekens skull. Varför kan man inte visa verkliga tävlingar, tävlingar mot sjukdom, förstörelse – föräldrar som sköter sina sjuka barn, eller barnträdgårdslärare, eller sjukskötare, eller miljövårdare? Varför är det mer spännande att följa med hur folk paddlar i ödemarksåar och skriker Perkele när de håller på att vinna sin kvasikamp, än att se folk sköta handikappade barn?
För det svåra vill vi inte se.
För det svåra påminner oss.
Det svåra är ute. Otrendigt. Livet är lycka. Ska vara. Vi är barn och vill så förbli. Det onda får andra ta hand om. Vi vill inte ha krav på oss. Vi vill ha roligt. Hela tiden.
Hur har det blivit så? Kan det vara att generationerna före min hade för lite lek, för mycket vuxenhet för tidigt. Och att de sedan ville ge allt de kunde åt dem som kom efteråt. De ville att vi skulle få leka och inte bekymra oss med ansvar.
Eller är det det att allt redan finns, att man inte behövs. Att det verkliga arbetet görs av maskiner, av andra, att det enda vi kan göra för att döda vår tid är att leka bort den. För att det i alla fall inte finns något annat att göra.
En gång när jag var fem var jag i pulkabacken med min dagmamma och andra barn. Efter en stunds snöfarande satte jag mig på min pulka och funderade en stund.
Det var fel.
Det dröjde inte länge förrän dagmamman kom. Det fanns någonting i hennes röst – förakt? oro? – när hon sa att jag såg alldeles apatisk ut.
Apatisk.
Hon använde det ordet.
Lekhysterin finns inbyggd.
Man ska leka.
Hela tiden.
När solen skiner ska man gå ut.
Och leka.
Man måste.
Att sitta inne och till exempel läsa är brottsligt.
Fast om det är serietidningar man läser kan man möjligen bli förlåten.

 

Malin Kivelä

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.