John Swedenmark kallar My Lindelöfs diktsamling alla deras namn ”en stark återkomst och en väsentlig hantering av existensens ramverk på en nivå högt över vanlig neurotisk vantrivsel i kulturen.”

My Lindelöfs nya diktsamling innehåller tre serier av variationer på ett tema kring frihet och gränssnitt. Perspektiven och berättelserna skiftar, liksom stilarterna; men den grundläggande impulsen av flykt undan naturens okontrollerbara mångfald – och antydningsvis även människolivets alltför komplicerade turer – är genomgående och strong. Lindelöf gör det inte lätt för sig i sitt självpåtagna halvvägs utanförskap, och frukten av denna ansträngning är en hel del egenartade och friska ställningstaganden i välkända poetiska dilemman.

Inledningsdikten, med den vackra förstaraden ”Köld rådde i kärnan”, etablerar en förbindelse mellan ett esoteriskt oändligt växande och en påtaglig (och som det känns positiv) upplevelse av intet. Denna vision ligger kvar som önskedimension i den följande sviten, som på papperet önskar sig tillträde i naturens oöverblickbara hemligheter, men lika mycket handlar om en strävan efter (precis lika orealiserbar) självförglömmelse. Outgrundligheten i skogens myller öppnar liksom principiellt för en möjlig personlig frihet.
Avdelning 2, Den ärvda världen är mer utlevande än tolkande. Hyllningar till mossans och gräsets självklara minneslöshet blandas med kryptiska fabler om de högre djurens fångenskap i sina egna tankevärldar.
Vackrast tycker jag att denna dubbelhet mellan vad Freud kallar primärprocess och sekundärprocess (det omedvetna vs. språket) kommer fram i följande statyettliknande scen:

Det är en vit apinna med armarna
inkörda i muren. Hon sitter på huk
Hon är outtröttlig
Hon är på väg att försvinna
Eller i vardande

Hon har en kropp av ljus
Hon har en kropp av krypande fukt

Ambivalensen i iakttagandet – och det faktum att tidens riktning verkar satt ur spel, som i atomfysiken – gör att man får pejling på vad det egentligen är för slags frihet Lindelöf besjunger, och att den inte är helt avundsvärd.
Den tredje avdelningen, Fåglar som ger luften mening, bidrar med ännu nya perspektiv på tidslighetens mysterier. Benknotor, bärnstensdroppar och frön materialiserar en visshet om framtidens (det okändas) närvaro i själva betraktandet av det förflutna. Eller finns det inte en förvrängningens hoppfullhet i följande kortdikt:

bensubstansen får
liksom
liv igen:

Utifrån
ett kranium, ansiktets
tillbehör, inifrån
en bild som vecklar ut sig

På det formella planet finns gott om fina grepp – ljudlikheter, rim och radbrott – som aktivt är med och nyskapar perspektiven. Koncentrationen är dock inte fullständig utan ibland lämnar både tematiken och versen fasta marken alltför mycket. Men det hindrar inte att ”alla deras namn” är en stark återkomst och en väsentlig hantering av existensens ramverk på en nivå högt över vanlig neurotisk vantrivsel i kulturen.

 

My Lindelöf: alla deras namn. Söderströms 2001.