Teaterfältet har angripits av en sjukdom som på en gång är dödlig och lätt att bota, den heter stagnation. De laglösa teatrarna kämpar mot en till synes orubblig och föråldrad teatersyn, och för sin egen existens.

År 1993 antogs en ny teaterlag med syftet att trygga institutionsteatrarnas existens under depressionen genom kraftigt höjda statsanslag. I beredningsskedet gjorde man dock ett misstag som skulle komma att få långtgående konsekvenser för teaterlivet. Man skar nämligen samtidigt ner understödet till de fria teatergrupperna från tio miljoner mark till en miljon. Detta är upptakten till den akuta kris som råder inom den finländska teatern i dag.

En förändrad verklighet

Under de nästan tio år som gått har det skett stora förändringar på teaterfältet. Gränserna mellan olika verksamhetsområden har luckrats upp så att det numera snarare är regel än undantag att dramatiker regisserar, skådespelare dramatiserar, regissörer uppträder som skådespelare o.s.v. I de fria teater- och arbetsgrupperna arbetar man som sammansvetsade team, inom vilka man så långt som möjligt har raserat de hierarkiska system som fortfarande gäller inom de stora institutionerna. Man delar både på det konstnärliga och det ekonomiska ansvaret och alla viktiga beslut fattas gemensamt.

Den här trenden började redan på 70-talet men har hela tiden vuxit sig starkare. Allt fler regissörer, skådespelare m.fl. väljer de fria grupperna framom institutionsteatrarna, vilket syns på den mängd nya teatrar som hela tiden ser dagens ljus. Detta är inte enbart ett finländskt fenomen, situationen är den samma i hela Europa.

Trots detta är de fria teatrarnas belägenhet värre än någonsin – den nya teaterlagen var föråldrad redan från början. I själva verket är situationen sådan att begreppet ”fria” teatergrupper har ersatts med det mer bestickande ”laglösa” teatrar (lainsuojattomat teatterit). Dessa är, för tydlighetens skull, de professionella teatrar som faller utanför teaterlagens stödsystem. De är många, och de blir allt fler.

De laglösas kamp

De laglösa teatrarna har inte stått handfallna, tvärtom. Redan 1999 grundades rörelsen ”det fria fältet” (vapaan kentän liikehdintä) som har kämpat för att få till stånd en förändring och utveckling av teaterlagen.

Största delen av de laglösa teatrarna är med i rörelsen och man har också fått stöd från Skådespelarförbundet och Regissörsförbundet. Rörelsen har bl.a. gjort en utredning om de laglösa teatrarnas ekonomiska situation och skrivit brev till kulturminister Suvi Lindén och till riksdagen. Förra året bar de gemensamma ansträngningarna frukt och det statliga understödet höjdes med en miljon mark – kosmetika, menar många – man hade ansökt om tio miljoner, vilket var stödets storlek före teaterlagen. Dessutom har tilläggsmiljonens fördelning kritiserats för att ha gått till de mest etablerade bland de laglösa teatrarna, medan arbetsgrupper, engångsprojekt och andra kortvarigare former av teater inte fick något alls.
Ännu en gång visade det sig att politikerna inte vill stöda utveckling och mångfald, eller att de inte vet hur teater görs idag, trots alla brev och andra försök att informera dem om detta (ett färskt exempel på politisk enfald är också det massiva ointresse man har visat Rasande Rosors vara eller inte vara).

Sjukan heter stagnation

Det märkliga är att den ojämlikhet som råder inom teatervärlden inte kan bero på att den är svår att få syn på – det är ju inte frågan om att någon får lite mera än någon annan. Eller att de laglösa teatrarna är en marginell företeelse som man kan sopa under mattan. Nej, här är det frågan om en uppenbar ojämlikhet som staten upprätthåller. Eller vad skall man kalla det när de laglösa teatrarna producerar nästan en fjärdedel av alla teaterföreställningar i hela landet och får 1 (en!) procent av statens teateranslag?

Från början var tanken att den grupp teatrar som omfattas av teaterlagen skulle utökas varje år. I början fungerade detta och laglösa teatrar som t.ex. Viirus och Q-teatteri upptogs bland de ”lagliga”. Sedan tog pengarna slut. Det som i någon mån var tänkt att vara ett rörligt system inom vilket gränserna kontinuerligt justeras, har blivit orörligt. Orubbligt.
Det är inte bara strömmen av teatrar från den skuggiga till den soliga sidan av gatan som har hejdats, de som redan befinner sig i solen kan känna sig lugna. I princip kan en teater som har upptagits inom teaterlagen göra hur dålig teater som helst, utan att förlora sin plats. Teaterfältet har med andra ord angripits av en sjukdom som på en gång är dödlig och lätt att bota, den heter stagnation. Då kan det verka väldigt konstigt att beslutsfattarna väljer att hålla inne med medicinen (i synnerhet som de har fått receptet).

Den goda teatern

Nu väntar man på att den utredning som undervisningsministeriet har beställt av Hannu Hakala, verksamhetsledare för Pori Jazz, skall bli klar. Det är bara att hoppas på att han mycket noga har studerat vad de olika teatrarna och projektgrupperna sysslar med och har lyckats skaffa sig kunskaper som hans uppdragsgivare inte besitter.

Till slut skall jag citera Tuija Kokkonen, regissör och dramatiker för arbetsgruppen Maus ja Orlowski (Teatteri 7/01):

”Teaterlagen födde en uppdelning mellan de teatrar som befinner sig innanför lagen och de som faller utanför, tilläggsmiljonen en uppdelning mellan grupper och arbetsgrupper. Hoppeligen kommer utredningen att vara klok nog att ge en tillräckligt vid och mångsidig bild av de olika sätt på vilka man kan göra teater.

I jakten på ekonomisk tillväxt belönar samhället stabilitet, fasta konstruktioner, väggar, egendomar, förhållanden. Det enda alternativet – förutom olika slags folkrörelser – till vinstmaximeringssamhället är konsten. Då måste också dess värderingar och verksamhetssätt vara andra. Och då måste det inom teatern också finnas utrymme för annat än etablerade och starka grupper, starka konstnärsegon och starka prestationer. För att till exempel lätthet, flyktighet, känslighet, svaghet, långsamhet, tystnad och anspråkslöshet skall vara möjligt.”

 

  • De grupper som befinner sig utanför teaterlagen fick år 2000 cirka 1 procent av statens teateranslag. Summan på 2,5 miljoner mark fördelades mellan 14 teatrar. Många grupper och oräkneliga frilansare blev helt utan stöd. Institutionsteatrarna (här de som faller inom teaterlagen) är sammanlagt 57 och delar på 167 666 602 mark.
  • Samtidigt har de laglösa grupperna en stor publikandel. År 1999 hade de 460 417 åskådare, d.v.s. 16 procent av teatrarnas totala antal.
  • År 1999 var antalet föreställningar 3 860, vilket utgjorde 24 procent av det totala antalet teaterföreställningar. Dessa siffror är betydande, i synnerhet om man beaktar att de har uppnåtts i varierande utrymmen med bristfällig utrustning, en obefintlig marknadsbudget och i det stora hela med oavlönad arbetskraft.

Källa: Informationscentralen för teater i Finland.

My Lindelöf

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.