Jan-Erik Karlsson har läst Noam Chomskys senaste, och konstaterar att ”fördelen med att läsa Skurkstater är att man inte behöver vara ensam med sina mardrömmar; nackdelen att man blir fruktansvärt arg, också på sig själv”.

På sätt och vis är det lite paradoxalt att Noam Chomsky kan skriva som han gör utan att hamna i ”muilutusbilen”. Likaså paradoxalt är det att man genom att köpa hans ”antiamerikanska” böcker (via direkta och indirekta skatter) hjälper med att finansiera den stormaktspolitik som USA bedriver, låt vara att summan är obetydlig. Det är inte så svårt att bli cynisk i sina slutsatser: USA behöver Chomsky för att allt ska förbli som det är, om inte annat så för att visa att yttrandefriheten inte är en chimär. Men å andra sidan: så länge orden betyder något finns det en chans.

Noam Chomsky behöver knappast presenteras för Ny Tids läsekrets. Men jag vill ändå säga att han är en klassisk intellektuell i den bemärkelsen att han uttalar sig i ärenden för vilka han saknar formell kompetens att uttala sig om. Utanför det vetenskapliga samfundet är han väl nog mera känd som samhällskritiker än som lingvist. Man skulle kanske kunna säga att han sysslar med nånting så omodernt som att uppfylla sin medborgerliga plikt i ett demokratiskt samhälle, det vill säga deltar i det också i egenskap av medborgare, och inte enbart som specialist.

Skurkstater består av ett antal artiklar och föredrag från åren 1997-2000, vilket leder till att en viss upprepning i argumentation och exemplifiering inte kan undvikas. Det genomgående temat är USA:s demagogiska utrikespolitik där nationella politiska eller ekonomiska intressen maskeras som moraliska ställningstaganden och som i sin tur ofta leder till konkreta ingripanden i andra staters interna angelägenheter. Här varierar metoderna från direkta militära operationer och ekonomiska sanktioner till mer förfinade diplomatiska påtryckningsmetoder. Kännetecknande för denna utrikespolitik är att den ständigt underminerar FN:s spelregler. President Bill Clinton formulerade utrikespolitiken i ett nötskal när han meddelade att USA agerar ”multilateralt om möjligt men unilateralt om nödvändigt”. Och då menade han nåt mer än att enbart försvara det nationella territoriet mot yttre angrepp (vilket FN-stadgan tillåter). ”Man skulle med viss rimlighet”, skriver Chomsky, ”kunna hävda att en ytterligare nedbrytning av världsordningens regler inte betyder något, lika lite som det gjorde det i slutet av 1930-talet”.

Det är kanske värt att tillägga att i detta spel har mänskoliv mycket lite värde såvida de inte kan utnyttjas i den retorik som utpekar vissa länder som skurkstater medan andra minst lika sunkiga regimer får gå fria. Chomsky granskar retoriken och vänder på steken: det land som i många avseenden är mest lämpat att betecknas med epitetet ”skurkstat” är USA, för det är ofta USA som bryter mot internationella avtal och som ser till att alltid vara den första att sätta sig vid bordet när det gäller att dela världens rikedomar, framför allt energitillgångarna.

Ett färskt exempel på den otroliga konsten att utfärda regler för andra som man inte tilllämpar själv är den amerikanska utrikesministern Colin Powells anförande den 19 november om USA:s Mellanösternpolitik (se t.ex. Hbl 21.11): ”Palestinierna måste förstå att hur legitima deras krav än är, så kan de inte höras, än mindre tillgodoses genom våld.”

Listan över stater där mänskor tuktats med amerikanska vapen och pengar samt amerikansk ”know how” är lång och blodig: Östra Timor, Kambodja, Guatemala, Colombia, Nicaragua, Panama… I den politiska jargongen har målet i allmänhet varit att garantera ”stabiliteten”, en eufemism som i praktiken går ut på att man låter en vänligt sinnad diktator styra landet till de multinationella bolagens bästa.

Flexibilitet = de fattigas plikt

Chomsky visar också hur utrikespolitiken blir en förlängning av inrikespolitiken lite på samma sätt som kolonialpolitiken en gång i tiden. Det gäller att maximera de inhemska företagens vinst, dels genom att öppna marknader för dem, dels genom att garantera tillgången på ”konkurrenskraftig” arbetskraft och genom att skydda dem mot konkurrens utifrån genom subventioner och tullar. Här intar de internationella handels- och finansieringsorganisationerna en viktig uppgift; med mer eller mindre hårda metoder ska de se till att staterna indoktrineras i det marknadsekonomiska tänkandet: den förda politiken ska inte sträva efter jämlikhet och allmän välfärd utan effektivitet, konkurrenskraft och marknadsanpassning, det vill säga ”flexibilitet” på arbetsmarknaden. Men, som Chomsky påpekar, är det främst de fattiga som ska anpassa sig till marknadens hårda villkor medan de rika får skörda frukterna av deras arbete.

Situationen idag påminner väldigt mycket om den som rådde på 1800-talet. Statens uppgifter inskränks allt mer till att skydda de inhemska och utländska investerarnas kapital mot ”rovgiriga” medborgare och invandrare. Finland är inte sent att vända kappan efter vinden. Det som hände under depressionen på 90-talet var en märkvärdig inkomstöverföring från de fattiga till de rika (egentligen borde man tala om ett återinförande av fattigdomen i Finland). Idag talar politikerna gärna om behovet av en måttlig eller rentav negativ löneutveckling samtidigt som direktörerna förtjänar mer än nånsin tidigare. Vidare subventioneras kapitalinkomsterna med lägre skatter samtidigt som man klagar över att pengarna inte räcker till för att bevara välfärdssamhället. Men när till exempel Sonera behöver några miljarder för att fixa finansieringen finns det plötsligt pengar. Visserligen talar man om att skydda sina tidigare investeringar, men det återstår att se om inte staten genom denna handling åtagit sig att bli med Svarte Petter i handen för att trygga kreditgivarnas intressen. Det som Chomsky skriver om USA gäller tyvärr i allt högre grad också för Finland: ”Inom näringslivet är man naturligtvis förtjust över allt detta: det offentliga betalar och tar på sig riskerna (ett slags ’socialism för de rika’) medan vinster och makt privatiseras – detta är den faktiskt existerande marknadsteorin”.

Att de finländska vänsterpartierna sitter med i regeringen passar kapitalisterna utmärkt: på det viset är det mycket lättare att hålla fackföreningarna i schack. Men om man betraktar den förda politiken så kan man nog inte komma till en annan slutsats än att dessa partiers naturliga plats är i oppositionen. Jag tror också att diskrepansen mellan den socialistiska ideologin och regeringsansvaret är en av orsakerna till att de sämre lottade överger vänstern för en spirande högerradikalism, vilket gör det ännu lättare att stigmatisera de fattiga som omoralisk ohyra. I och för sig passar också detta kapitalismen utmärkt. En annan sak är att det underminerar demokratin.

Det gäller att komma ihåg, påpekar Chomsky, att marknadstänkandet är en ideologi skapad på 1700-talet i England och inte ett objektivt faktum som beskriver mänskans oföränderliga villkor. Kanske är detta första steget på vägen bort från ett mångpartisystem där partierna tävlar om vem som bäst kan förverkliga den enda rätta vägen som tycks leda till armod för de flesta. Också det ”kapitalistiska experimentet” har sina bortglömda offer. Utgående från den indiska ekonomen och nobelpristagarenAmartya Sens undersökningar om betydelsen av investeringar i hälsovård och livskvalitet drar Chomsky slutsatsen att det kapitalistiska experimentet sedan 1947 ”vållat fler dödsfall än kommunismens ’hela kolossala, helt misslyckade experiment’ i världen som helhet sedan 1917: över hundra miljoner döda fram till 1979 och tiotals miljoner sedan dess, enbart i Indien”. Och låt oss nu understryka, för att undvika missförstånd, att Chomsky nog inte vill återinföra statskommunismen utan snarast dämpa vårt självberöm när vi speglar oss mot tredje världens ”obegripliga ondska”. ”There is no such a thing as a free lunch” brukar marknadsfarbröderna och -tanterna säga i mer inofficiella sammanhang, kanske över en lagom blodig biff som de betalat med skattebetalarnas medel.

Fördelen med att läsa Skurkstater är att man inte behöver vara ensam med sina mardrömmar; nackdelen att man blir fruktansvärt arg, också på sig själv. För det värsta är att Chomsky inte egentligen avslöjar någonting; han endast beskriver det som försiggår inför våra optiska instrument, nånting som vi redan känner till men av någon orsak väljer att inte låtsas om. Jag antar att det var just med den inställningen som de som inte omplacerades i koncentrationslägren arbetade, ölade och knullade i Tredje riket.
”Var och en som har läst historia vet att olydnad är människans viktigaste dygd”, skrevOscar Wilde en gång för länge sen. Kanske han helt enkelt hade rätt.

 

Noam Chomsky: Skurkstater. Den starkares rätt i världspolitiken. Översättning: Gunnar Sandin. Ordfront 2001.

Jan-Erik Karlsson

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.