I en konflikt mellan en stark och en svag part har den svaga ett stort behov av en skiljedomare. Så här är det mellan Israel och palestinerna och också mellan Indien och Pakistan, säger Mikko Zenger och försöker få ett svar på frågan om det blir krig i Kashmir eller inte.

Finländska officerare har för FN:s räkning i flera år inspekterat hur vapenstilleståndet i Kashmir håller. Man kan fråga sig om finländska soldater i framtiden kommer att eliminera kashmiriska frihetskämpar? Naturligtvis i den internationella terroristbekämpningens namn. Dagens jokerfråga lyder: vem blir först medlem av Nato, Finland eller Indien?”Eftersom Indien har förenat sig med USA och Europa i kriget mot terrorismen ’stöder vi av vårt fulla hjärta’ att landet tas med i ett utvidgat Nato.”
Det var inte Indiens halvkoloni Bhutan som erbjöd sitt stöd (enligt ”överenskommelsen” mellan länderna ansvarar Indien för Bhutans utrikes- och försvarspolitik), ännu mindre något nuvarande Natolands utrikesminister, inte ens Tony Blair. Dessa ord, som så smickrar Indiens politiska ledning uttalades nyligen av utrikesminister Shimon Peres på besök i New Delhi. Redan i dag är Israel Indiens näststörsta vapenleverantör, efter Ryssland.
Under det kalla kriget roffade Indien effektivt åt sig strategiskt manövreringsutrymme genom att balansera i gränslandet mellan USA och Sovjetunionen och dra nytta av deras inbördes fientlighet. Indien tände inte på förslaget då Israels försvarsminister Ariel Sharon 1983 erbjöd landet samarbete med att förinta Pakistans kärnanläggningar: Israels bombplan skulle ha behövt indiska flygplatser för operationen.

”Civilisationens” kamp mot ”monstret”

Det tog sin tid innan Indien befäste sin plats under USA:s befäl. Då monstret som allmänt kallas ”den muslimska fundamentalismen” steg fram (eller lyftes fram) som fiende nummer ett för vad som groteskt nog kallas ”den civiliserade världen” närmade Indien sig civilisationen. Indien hade ju också sitt eget alltid lika användbara muslimska monster, Pakistan. Den slutliga nedgången mot civilisationen upplevde Indien dock först år 1998 när makten övertogs av en regeringskoaliation ledd av det högerhinduiska, väldigt fosterländska och framför allt muslimfientliga BJP-partiet.
BJP har på senare tid marknadsförts i väst som ett tolerant högerparti, som det nya Indiens budbärare, som rakryggat har bromsat ”den muslimska terrorismens” framryckning i Sydasien. Få se vem som är först med att krona det till väktare av Mahatma Gandhis arv? Trots att Indien inte är något Österrike i centrum av Europa borde resten av den civiliserade världen kasta en blick på partiets fascistiska släkttavla, som förutom för Indiens minoriteter inte bådar gott heller för resten av

Sydasiens kättare.

I hindunationalisternas arbetsfördelning har det politiska redskapet BJP i uppgift att framstå som en tolerant, ”demokratisk” variant av den politiska hinduismen. Partiets ideologiska bas finns dock i den halvmilitära Nationella frivilligorganisationen RSS, som grundades på 1920-talet och som ideologiskt sett härstammar direkt från Italiens fascister. Det skarpt muslimfientliga RSS:s målsättning är att göra Indien till en så ren hinduisk stat som möjligt. Liksom andra BJP-ledare har Indiens premiärminister Atal Behari Vaypayee upprepade gånger försäkrat att han nu och alltid i första hand är en orubblig medlem av RSS.
BJP:s andra ideologiska bakgrundsorganisation Hinduernas världsorganisation VHP har blivit känd för sin kampanj att bygga ett hinduiskt tempel helgat till guden Rama på den 1992 av extremhinduer förstörda Babri-moskéns plats. Vid sidan av muslimfientligheten har byggandet av Ramatemplet under de senaste 15 åren varit BJP:s centrala – och bland de hinduiska väljarna obestridligt framgångsrika – valtrumf.

Lillebror Pakistan måste få sig en läxa

Sedan grundandet 1981 har BJP – framförallt inför val – krävt att Pakistan måste få sig en läxa, främst för sin stöddighet i Kashmir. Tidvis har man krävt att det skulle göras med de kärnvapen som Indien länge inte hade officiellt. Partiet hade deklarerat att man gör Indien till en officiell kärnvapenstat så fort man kommer till makten. Löftet infriades: Indien gjorde sina kärnvapenprov våren 1998, några månader efter att BJP kommit till makten. Följderna känner vi till: Pakistan gjorde sina egna prov tre veckor senare.
Det brittiska Indiens traumatiska upplösning är fortfarande kännbar för såväl Indien som dess lillebror Pakistan, för att inte glömma Bangladesh.
Värst lider Indiens 130 miljoner muslimer, och så Pakistans lilla hinduminoritet. Dock är vissa fortfarande mer jämlika än andra på den indiska halvön, det högsta priset för delningen av Indien betalar kashmirerna – såväl muslimer som områdets små minoritetsgrupper – på båda sidor om den gräns som drogs vid vapenstilleståndet 1949.
Nu är Asiens tid inne. Under det 21:a århundradet spelar Asien en huvudroll på den internationella scenen. De experter inom indisk politik som upprepar detta mantra glömmer inte att betona vilken central roll som har reserverats för deras land i detta skådespel. Indien nöjer sig inte längre med att bara vara Sydasiens ordningspolis, som försöker hindra ”andra stormakter” från att lägga sig i saker inom landets intressesfär. Ledningen för landet som skrävlar med ett kärnprogram som har kapacitet för interkontinentala hämndaktioner suktar i dag efter en mycket större roll.
Händelserna både i New York den 11 september och New Delhi den 13 december har noga markerats i BJP:s ”terrorismkalender”. BJP har enträget för världen försökt marknadsföra sin uppfattning om Pakistan som utbildningscentral för internationell terrorism, naturligtvis inte utan grund. Redan efter den 11 september skröt BJP med sin framsynthet: vi varnade er ju. Att budskapet skulle nå fram till civilisationens kärna förhindrades dock av att väst så desperat behövde Pakistan i sitt krig mot terrorismen: Talibans skapare vet själv bäst hur man förgör dem. Indien å sin sida meddelade att man motsatte sig att Pakistan inkluderades i fronten mot terrorism.
Efter attentatet den 13 december steg BJP:s tilltro till den egna terrorismversionens marknadsvärde brant. Jag citerar Indiens inrikesminister, BJP:s militanta andraman L.K. Advan: ”Situationen har utvecklats på ett sätt som ger Indien en möjlighet att med den internationella opinionens stöd tvinga Pakistan att ge upp terrorismen som ett instrument i sin nationella politik”.

Musharraf gör vad han måste?

Pakistan står i en återvändsgränd. Dess desperata försök att ”låna kraft” för att stärka sig själv i striden mot storebror Indien har fallit på sin egen omöjlighet. Afghanistan har aldrig ockuperats bestående. Pakistans egen ”talibaniserade” version av att ”erövra” sitt grannland har stått det mycket dyrt.
I Kashmir skulle räkningen för profilsänkningen bli ännu större, för där handlar det också om ideologisk valuta. Pakistan, som upprättats som hemstat för alla Sydasiens muslimer, anser sig vara endast en torso utan Kashmir. Eftersom Kashmir i världens ögon – och kashmirernas egna – mer än tidigare blivit en affär mellan två parter i stället för tre (d.v.s. kashmirerna själva), klingar det hänsynslösa ridandet på kashmirernas självbestämmanderätt numera rätt tomt.
Nödvändigt eller inte, general Pervez Musharraf verkar ha dragit de rätta slutsatserna: han har förbjudit de organisationer som talar för befrielsen av Kashmir, och som samtidigt hotar att återinföra det islamiska styret i hela Indien.
BJP:s Indien har dock sin egen, inte särskilt heliga, ko i diket ifråga om kriget mot terrorismen. Ett av BJP:s centrala krav har varit att den autonomi som enligt landets grundlag garanterats den del av Kashmir som hör till Indien, ska inskränkas eller helt strykas. För BJP, liksom för de andra indiska maktpartierna, existerar kashmirernas folkresning över huvud taget inte. Den är lika med Pakistans försök att roffa Kashmir åt sig själv. De muslimer som motsätter sig det indiska styret är offer för Pakistans falska propaganda. Om man tuktar terrorismen som väller in över gränsen, ebbar folkresningen också ut, deklarerar Indiens ledning.
Tidningen Frontlines respekterade kommentator Praful Bidwai hänvisar till högtstående källor inom försvaret, enligt vilka Vaypayees regering hade en färdig plan för att ge Pakistan ”en läxa” redan före den 11 september. Också andra krigsplaner var aktuella, men händelserna i New York gjorde förverkligandet av dem onödigt.
BJP:s iver ifråga om det lilla ”Kashmirkriget” har långt förklarats med inrikespolitiska orsaker. De delstatsval som anger riktningen för hela Indiens politik står för dörren i landets största delstat Uttar Pradesh. Valkampanjen förklarar dock enligt mig endast en del av BJP:s krigsiver. Visserligen skulle en valseger i UP underlätta BJP:s talko för att bygga en militant hindunation. Men att krossa Pakistan i Kashmir har också sitt egenvärde. Indien vill ge Pakistan en likadan läxa som år 1971, då det forna Östpakistan, dagens Bangladesh, med Indiens hjälp blev självständigt.

När får Kashmir sin egen Arafat?

I en konflikt mellan en stark och en svag part har den svaga ett stort behov av en skiljedomare. Så här är det mellan Israel och palestinerna och också mellan Indien och Pakistan. Israel motsätter sig med näbbar och klor en utomstående förmedlare i Palestinafrågan. Samma sak gör Indien i Kashmir. Är det berättigat att fråga varför? Vad skulle det demokratiska Indien ha att frukta av en folkomröstning övervakad av FN, somNehru lovade kashmirerna redan i början av 1950talet? Då skulle vi få veta hur mycket kashmirerna älskar Indien.
Kärnvapenupprustningen i Sydasien och kriget mot terrorismen har medverkat till att allt färre orkar påminna kashmirerna om deras rättigheter. Jag ser på bilderna på Vaypayee och Musharraf på den utmärkta indiska litteraturtidningen Biblios pärm och funderar hur kashmirerna kunde göra sin frihetskamp mer känd i världen. När får Kashmir sin egenArafat, på gott och ont?
Men ändå – förvåning är ett milt uttryck för det jag känner när jag försöker förstå de journalister som buntar ihop de 30 000-50000 människor som dött under folkresningen i Kashmir åren 1989-1996 med offren för kriget mot den muslimska terrorismen. Härnäst får vi säkert läsa om de 20 000 libaneser och palestinier som dog på 1980-talet i Israels krig mot terrorismen.

Blir det krig?

Jag ringer ett varv till bekanta i Indien. Blir det krig? Den nordindiska väderprognosen skiljer sig markant från den sydindiska. En sociolog anställd vid kvinnornas utvecklingsforskningsinstitut tror att storebror USA sköter om att det inte blir det. En ung man som studerar politisk forskning konstaterar å sin sida att Pakistan måste göra mycket mer för att ”vi ska vara nöjda”.
Mina bekanta i Kerala återigen förfasar sig över att pojkarnas krigsiver i norr. Också de tror och hoppas att sabelskramlandet hålls inom Indiens gränser.

övers: SA

Mikko Zenger

 

Lämna en kommentar