För en tid sedan fanns det en liten notis i tidningarna om att den israeliska armén i december hade trängt in i den Palestinska Statistiska Centralbyrån, förstört data och fört bort maskiner. I förhållande till alla andra israeliska ”vedergällningar” var detta en närmast obetydlig detalj. Jag har sedan länge ansett att den israeliska politiken – med dess automatiska vedergällningar, tortyr av fångar, hinder för lagligt byggande av palestinska bostäder i Israel, kolonisering och isolering av palestinierna i ghetton med hundratals kontrollpunkter där människorna dagligen blir bemötta på ett förnedrande sätt, o.s.v. – är alltmer motbjudande och att Israel definitivt inte längre kan kallas en demokratisk och ”västerländsk” stat. Ändå var förstörelsen av den statistiska centralbyrån ett chockerande symboliskt illdåd. Det räcker inte att Israel med alla medel gör livet omöjligt för palestinierna, man försöker också neka dem en statistisk och demografisk existens. Den svenska upplagan av Le Monde Diplomatique har en trovärdig analys av Sharons taktik och sannolika målsättning, skriven av Dominique Vidal. Den är enligt sina egna kriterier ”briljant”: först gör man ”legitima” terrordåd, d.v.s. dödar palestinska ledare som straff för ”påstådda terroristdåd, utförda eller kommande” (somEdward Said formulerar det). Det leder till precis sådana icke-legitima terrordåd, oftast självmordsattacker, som sedan berättigar ett allt större förtryck av den palestinska befolkningen. Avsikten är att skapa separata palestinska bantustans utan någon central figur eller ledning. Som Dominique Vidal uttrycker saken: ”Sharon vill helt enkelt bli av med alla erkända förhandlingspartners såväl inom som utom landet, i syfte att inte längre behöva förhandla.” För tillfället har Israel goda chanser att lyckas med den här taktiken, i vilken förstörelsen av den statistiska centralbyrån är ett viktigt led.

Till all lycka har byrån, PCBS på engelska, överlevt åtminstone virtuellt: se www .pcbs.org. Vi vet därmed något om att den palestinska befolkningen lever nästan två gånger så trångt som israelerna, eller att palestinierna med den nuvarande befolkningstillväxten kommer bli en majoritet om ett trettiotal år. Israels bruttonationalprodukt per capita är jämförbar med det europeiska medeltalet, medan de palestinska siffrorna inte nämns i FN:s statistik! Enligt PCBS själv är nationalinkomsten per capita 1 800 USD i de palestinska områdena. Men uppgifterna är allmänna och opålitliga och det saknas detaljstatistik: befolkningsutvecklingen på olika områden, antalet olika konsumtionsvaror, o.s.v. Varför måste sådan statistik förstöras eller hemlighållas?
Vad kan vara så värdefullt i den Statistiska Centralbyrån, eller vad för slags straff utmäts då man förstör den? (Det verkar som om Israel inte väntar sig någon större reaktion då det samtidigt dödas en massa människor och våldet på båda sidor bara trappas upp.) Jag kan bara gissa: om man vill hindra framväxandet av en stat, att en nation blir medveten om sig själv, att staten kan administrera sitt område, samla skatter, o.s.v. – då eliminerar man det statistiska underlaget.

Det lönar sig att minnas att Finlands unikt långvariga folkbokföring påbörjades under den svenska tiden och fick fortsätta under hela tsartiden. Den utgör i dag ett unikt dokument för alla slags socialforskare och historiker.
Effekterna av israelernas intellektuella förstörelse är mycket långvarigare än när man dödar en människa, t.ex. en palestinsk ledare, men avsikten är antagligen den samma: Palestina måste förstöras som en fungerande enhet, och allt hopp skall fråntas palestinierna.

För några dagar sedan skrev Benoit de l’Estoile från samhällsvetenskapliga avdelningen vid École Normale Superieure i Paris till de europeiska sociologernas e-postdiskussionslista om PLSB under rubriken War on Statistics. Han föreslog att sociologerna och deras professionella organisationer skulle ta ställning och protestera mot aktionen mot palestinierna. Han fick snabbt alla de sedvanliga (och några osedvanliga) motargumenten: vi vet inte avsikten med åtgärden, kanske råkade statistikbyrån befinna sig på ett område med strategisk betydelse, vi borde inte ta ställning för den ena parten eftersom det försvårar fredsprocessen, vi borde ta ställning till dödandet av människor, de är cyniskt att intressera sig bara för statistik. Och sist men inte minst: sådana här aktioner är oroväckande symptom på den nya ”judeofobin” som man borde akta sig för.

Förstörelsen av statistikbyrån nämndes i förbigående av Edward Said i London Review of Books (1/2002: Is Israel more secure now?), som berättar att Israel gjorde samma sak 1982, några dagar före massakrerna i Sabra och Shatila. Said fick i en insändare i följande nummer en kommentar av David Sheddon, som upprörts av händelsen och beskriver den som en modern form av bokbål. Sheddon noterar också att en av orsakerna till attacken kan ha varit att Statistikbyrån delvis finansieras av EU och de nordiska länderna (dock inte Finland)

Döm om min förvåning när en israelisk sociologiprofessor från Hebrew University of Jerusalem, Baruch Kimmerling, skrev ett koncist svar:
”Strategisk betydelse. Hah! Är du expert på strategi? Den israeliska statsterrorismen och dess strategi har en enda målsättning, att avveckla palestinierna som politisk enhet och att försäkra sig om permanent kontroll över de palestinska territorierna och en fortsättning på Israels koloniseringsprojekt.” Och han fortsätter: ”Israel bör ensidigt och så snabbt som möjligt dra sig ur alla de områden som ockuperats efter kriget år 1967 och erkänna den palestinska statens självständighet. Sedan finns det en möjlighet till symmetrisk dialog mellan två stater som kommer att ha flera gemensamma intressen.”
Ord och inga visor.
Själv har jag föreslagit att det europeiska sociologförbundet, ESA, tar initiativet till en protestskrivelse till Ariel Sharon angående förstörelsen av PCBS. Det är vårt professionella ansvar. Vi kan som medborgare ha olika meningar om Israels politik, men även då kan vi som sociologer inte ha olika meningar om förstörandet av statistik och sociologisk information. Där ligger vårt ansvar.

Som vanlig medborgare vill jag upprepa att Israels nuvarande politik mot palestinierna är det mest cyniska och vidriga vi sett på länge. Det är verkligen cyniskt att själv skapa situationer där man vet hur vissa palestinska organisationer kommer att reagera, just efter att de gått med på att inte göra självmordsattacker (som respons på Arafats krav, på begäran av Israel!), och sedan utnyttja självmordsattentaten för att rättfärdiga de egna attackerna. Det fungerar mediamässigt, och det biter på den amerikanska och israeliska folkopinionen. Men de långsiktigare följderna kan vara ödesdigra: ytterligare radikalisering av palestinierna, återvändsgränder, allt desperatare vapen. Snart får vi kanske höra Sharon ångra inte bara att han inte dödade Arafat, utan att han inte tog till den slutgiltiga lösningen.

Medan jag skriver detta kommer en kommentar från Hilary Rose där hon håller med om att de europeiska sociologerna bodre ta ställning i just denna fråga. Hon föreslår att vi som sociologer också borde initiera en kulturell bojkott av Israel och t.ex. kasta ut landet ur de europeiska organsationer där det nu är medlem. Skälen är desamma som då vi tidigare bojkottade Sydafrikas apartheidpolitik, vilken alltmer framstår som Israels förebild. Jag stöder Roses förslag till hundra procent. Samtidigt gäller det förstås att inte bojkotta utan stöda enskilda israeliska medborgare, likt den vettiga Kimmerling ovan. En del av den israeliska officerskåren lär vägra att utposteras till gränsområdena. Detta är egentligen det mest hoppfulla man hört från Israel på länge.