Skandalen som blev känd under namnet Clearstream tog sin början för drygt ett år sedan när den franska boken Révélations (Avslöjanden) av Denis Robert och Ernest Backes kom ut på det lilla förlaget Les Arènes i Paris. Robert är en fransk grävande journalist som bl.a. medverkat i tidningen Libération, Ernest Backes ett bankproffs från Luxemburg och den tredje högste mannen i Cedel (ett clearingföretag för internationell värdepappershandel) i början av 80-talet. Idag är Backes sjukpensionerad och Cedel som ändrat namn till Clearstream är världens ledande internationella värdepapperscentral.

Det kan hända att Clearstream t.o.m. är för stort för att bara vara en skandal. Den rör inte en person som Watergate. Å andra sidan kan Clearstreams chef André Lussimycket väl jämföras med president Richard Nixon. Båda fick sparken från höga poster. Clearstreams direktion sade nämligen upp André Lussi i maj 2001, fyra månader efter publiceringen av Révélations.

Clearstream som har sitt säte i Luxemburg är till skillnad från t.ex. tragikomiska Enroninte ett storföretag bland andra, låt vara att också skandalen runt det amerikanska energibolaget Enron och dess konkurs har en räckvidd som når utöver bolaget. Clearstream handskas nämligen med hela världens kapital.

De största bankerna i Schweiz, London, Frankrike, Italien, Saudiarabien, Ryssland, New York, Tyskland, Norden etc utnyttjar Clearstreams finansiella maskineri. Till vad? Formellt endast för klarering eller clearing inom värdepappershandeln och penningtransaktioner av teknisk art.

Men i verkligheten används Clearstream också för att dölja skumma och kriminella penningtransaktioner. Detta avslöjades av Denis Robert och Ernest Backes.
Mycket har hänt under det senaste året. Révélations, en bok på 455 sidor, har sålts i över 30 000 exemplar. Franska Canal+ visade ett tv-program, ”Hälarna”, om Clearstream av Denis Robert och andra journalister. Under de första månaderna försökte emellertid tidningarna och de övriga medierna nedvärdera avslöjandena.

Genombrottet i de franska medierna inträffade i maj 2001 då Le Monde publicerade en artikel – ”De globaliserade finansmarknadernas svarta lådor” – av fem internationellt kända domare. Enligt artikeln, som baserade sig på Révélations, hade Clearstream-skandalen bara börjat.
Efter långa dröjsmål inledde de juridiska myndigheterna i Luxemburg äntligen en rättsprocess för att reda ut anklagelserna mot Clearstream. På basen av misstankarna avskedades André Lussi och sex andra direktörer inom bolaget.

Vad är clearing?

Vad sysslar en clearingcentral för internationell värdepappershandel egentligen med? Man får en uppfattning om de uppgifter som Clearstream och Euroclear (som verkar i Bryssel och är Clearstreams enda konkurrent) handhar när man beaktar de åtgärder som handeln med värdepapper förutsätter. Ännu på 60-talet måste själva värdepappret övergå från försäljaren till köparen. Det här gav upphov till postnings- och transportkostnader som med den växande internationella värdepappershandeln blev en betydande utgift. Transporterna kunde ta veckor i anspråk, då hundratusen aktiebrev fraktades från New York till Rom i ett stort paket.

I slutet av 60-talet kom bankerna överens om att grunda ett system, där värdepappren deponerades permanent i vissa banker (depository banks). Detta system möjliggjorde att den internationella värdepappershandeln kunde koncentreras till clearingcentraler, där värdepappren registrerades på bankernas referenskonton. Det var inte längre nödvändigt att frakta själva pappren. Nu överfördes endast uppgifter om dem i elektronisk form. Sedan dess har man kontinuerligt effektiverat och försnabbat det internationella clearingsystemet med datateknikens alla till buds stående medel. ”Cedel-Clearstream är egentligen ett dataprogrammeringsprojekt”, säger Ernest Backes, den andra författaren bakom Révélations.

Clearing för internationell värdepappershandel inleddes i Luxemburg år 1972, då Cedels första dataprogramversioner blev färdiga. Sedan dess har tillväxten varit enorm. År 1999 sammanslogs Cedel med Deutsche Börse Clearing under namnet Clearstream International. I början av det nya milenniet klarerade Clearstream redan internationella transaktioner till ett belopp om ca. 50 biljoner euro per år.

Hemliga konton

Trots sin omfattning är clearingverksamheten väldigt dåligt känd också bland affärsjournalister, nationalekonomer och ministrar. Hur många av oss har ens känt till att det existerar sådana globala notarier som övervakar sig själva i skydd av banksekretessen.
Clearstream publicerar årligen en lista över sina kunder och deras referenskonton. Ernest Backes och Robert Denis avslöjade att Clearstream också har andra kunder och flera andra referenskonton än de som nämns i de officiella årskatalogerna.

Ernest Backes är en av pionjärerna inom Cedel-Clearstream. I början av 70-talet deltog han i planeringen och utvecklingen av Cedels tekniska system. År 1982 var Backes den tredje högsta direktören och han verkade i nära samarbete med företagets dåvarande VDGérard Soisson.

Enligt några italienska bankers önskemål genomförde Soisson och Backes en viktig reform i medlet av 70-talet: referenskonton öppnades också för bankernas filialer. Dessa skulle emellertid underställas bankernas huvudkonton. Men man behövde inte publicera dem i de officiella årskatalogerna.

Soisson och Backes förstod att systemet med huvud- och underkonton måste underkastas stränga regler och myndigheternas kontroll. Men Cedels styrelse delade inte Soissons och Backes farhågor om att systemet kunde missbrukas. Detta ledde slutligen till att Soisson och Backes blev åsidosatta.

Soisson dog plötsligt på Korsika år 1983. Dödsorsaken hängde sannolikt ihop med att han visste för mycket om den katolska Ambrosiano-bankens skumma affärer och dess kontakter med maffian. Ungefär samtidigt blev Backes uppsagd från sin tjänst på Cedel.

Penningtvätt

Backes höll dock fortfarande kontakt med sina gamla kolleger på Cedel. Tack vare dem fick han tillgång till listorna över Clearstreams alla konton och kunder för åren 1995 och 2000. Jämförelsen av de officiella och inofficiella katalogerna avslöjade suspekta fakta. Det existerar många inofficiella konton, och de är inte ens alltid underställda bankernas huvudkonton.
T.ex. Crédit Lyonnais, en av de banker som grundade Cedel, har 55 konton i den inofficiella listan för år 1995. Av dessa nämns 32 i den officiella katalogen. Ett officiellt referenskonto hörde till bankens filial i Manila. Men den här kända franska banken hade alltså också 23 hemliga referenskonton. Av dessa fanns ett också i Filippinernas huvudstad.

Backes påpekar: ”Det lönar sig inte att försöka övertyga mig om att Crédit Lyonnais’ filial i Manila behöver både ett officiellt och ett inofficiellt referenskonto”.
I den officiella årskatalogen för år 1995 fanns det 2 200 referenskonton. I den inofficiella listan fanns dessutom ca. 2 000 hemliga konton. De här kontona, sammanlagt 4 200 stycken, hörde till kunder i 73 olika länder.
Av de enskilda bankerna hade Banque Internationale à Luxembourg mest hemliga konton år 1995 (309 stycken). Sedan följer Citibank i USA (271 stycken), brittiskaBarclays Bank (200), franska Crédit Lyonnais (23) och japanska Nomura (12).

Åtminstone en del av dessa hemliga konton används uppenbarligen för penningtvätt, och de bildar således en del av den organiserade brottsligheten. I vissa fall har man inte hemlighållit själva kontona, däremot nog hemorten för de kontoägande organisationerna.

I den officiella katalogen för år 1995 nämns Citibank N.A. Colombia (konto 70289) ochBanco Internacional de Colombia Nassau (konto 70292). Enligt den officiella listan hör ifrågavarande konton till Citibank och till den colombianska bankens filial på Bahamas (som ägs av Citibank).

I den inofficiella katalogen står det för samma konton Banco Internacional de Colombia Mrs Maria Elena García (konto 70289) och Banco Internacional de Colombia Nassau (konto 70292). Men nu uppges kontoinnehavarnas hemort vara Colombias huvudstad Bogotá.

Kontona hör dock i sista hand till Citibank, en av världens största banker. Orsaken till att man dolt kontoinnehavarnas verkliga hemort torde vara att USA:s regering i medlet av 90-talet inledde flera utredningar mot Citibanks verksamhet. Dessa anknöt till den penningtvätt som de colombianska kokainkartellerna sysslade med.
Clearstream och Finland

Finland nämns en gång i Révélations. På Clearstreams webbsidor www.clearstream.comhänvisas för Finlands del till Nordea.
Jyrki Partanen, chef för Nordea Custody Services finländska avdelning, bekräftade i telefon att Nordea också har öppnat inofficiella konton i Clearstream.

– Banken vill hålla kundernas medel och egna medel skilt för sig, förklarade Partanen, och tillade att vissa kunder kräver egna inofficiella konton i Clearstream ”av säkerhetsskäl”.

Frågan hur många konton Nordea har i Clearstream idag blev utan svar.
Även om jag behandlades artigt och sakligt på Nordea Custody Service så är jag inte nöjd med de uppgifter jag fick. Efter Roberts och Backes bok är det mycket svårt att tro på förklaringar som vädjar till rent tekniska skäl och till kundens säkerhet.

Kremlingate

Under åren 1995-2000 växte antalet officiella och inofficiella konton i Clearstream kraftigt. År 2000 fanns det redan 15 000 konton och kunder från 103 länder på den inofficiella listan. Ca. hälften av kontona var hemliga.
Mot slutet av 90-talet öppnade framför allt sådana banker och företag som registrerats i skatteparadis nya konton i Clearstream.

År 1995 hade ryska banker fem konton i Clearstream, år 2000 hade de redan 37 konton. Citibank har numera 37 hemliga konton enbart i Colombias huvudstad Bogotá, där drogkartellerna frodas.

I slutet av 90-talet öppnade också andra företag än banker flera nya konton. Och vissa företag som t.ex. Siemens öppnade ett antal nya hemliga konton.

Här stöter vi på en annan strukturell orättvisa som vid sidan av de otaliga hemliga kontona (även sådana som anknyter till skatteparadis) väcker starka misstankar om huruvida Clearstreams verksamhet håller sig inom lagens ramar. Enligt Clearstreams egna regler kan som företagets kunder upptas endast kända och pålitliga banker. Man borde alltså inte få godkänna andra företag än banker som kunder.

Clearstream borde inte heller få ha sådana hemliga bankkunder som den ryska bankenMenatep, som Clearstreams direktör André Lussi tycks ha värvat till värdepapperscentralen år 1997. Menatep har nämligen blivit känd som de ryska politikernas bedrägerikanal. Under den s.k. Kremlingate-skandalen år 1999 blev det känt att president Jeltsins närmaste krets via Menatep hade transfererat ca. tio miljarder dollar från Internationella valutafondens lån till egna konton i olika skatteparadis.

Menatep är alls inte den enda av Clearstreams bankkunder som saknas i den officiella listan. Som ett andra exempel kan vi nämna den schweiziska Bank von Ernst, vars kontor i Monaco har ett hemligt Clearstreamkonto.

I de inofficiella listor som Backes och Robert avslöjat finns även stora industriföretag (t.ex. Siemens och Unilever), storföretag inom servicebranschen (t.ex. den franska hotellkedjan och tågcateringkoncernen Accor Wagons-Lits), och t.o.m. statliga myndigheter (t.ex. Luxemburgs finansministerium).

Det är också minst sagt uppseendeväckande att Franska centralbanken har ett hemligt Clearstream-konto. I anknytning till detta gjorde Robert och Backes en felbedömning, på vars grund bankerna och de dominerande medierna försökte ifrågasätta Révélations trovärdighet. På ifrågavarande referenskonto står det nämligen DGSE. Förkortningen är den samma som den som franska arméns underrättelsetjänst använder (Direction générale des services extérieurs).
Eftersom Denis Robert inte lyckades få en kommentar av representanter för underrättelsetjänsten antog han att ifrågavarande konto användes till att finansiera hemliga operationer. I detta fall stod DGSE emellertid för franska centralbankens utrikesavdelning (Direction générale des services étrangers).

Men till vad behöver centralbankens utrikesavdelning ett hemligt Clearstream-konto? ”För att kunna ingripa i marknadsutvecklingen genom att köpa franska aktier och obligationer under en eventuell attack mot den franska francen”, erkände en tjänsteman vid centralbanken för Le Monde. Men i så fall skulle den franska centralbanken göra sig skyldig till ett ekonomiskt brott som på den internationella finansiella marknaden kallas dumping.

Nya avslöjanden

I La boît noire (Den svarta lådan) som utkom i våras kommer Denis Robert med en spännande historia om det som hänt efter publiceringen av Révélations, d.v.s. från februari 2001 till februari 2002.

Titeln på den nya boken syftar på flygplanens svarta lådor med vars hjälp man kan utreda orsakerna till flygolyckor. T.ex. när det gäller att spåra terroristnätverk är de uppgifter som lagrats i det digitaliserade finansmaskineriet emellertid en överlägsen informationskälla i jämförelse med flyplanens svarta lådor.

Eller snarare: det vore en överlägsen informationskälla om bankirerna gick med på att öppna sin svarta låda. Men p.g.a. banksekretessen vill de inte avslöja sin egen helgedom för världen.

Sekretesskyddet, som bankirerna så gärna hänvisar till, är onekligen ett av de största problemen i 2000-talets informationssamhälle. Men det är också offentlighetsskyddet. Information som rör överföringar av tiotals, hundratals och tusentals miljoner måste vara fritt tillgänglig – annars kan vi inte vara fria.

Den centrala informationskällan i La boît noire är dataingenjören Régis Hempel som varit anställd av Clearstream. Under hård press gick Hempel även med på att hjälpa rättsmyndigheterna i sitt hemland, Luxemburg – bara för att konstatera att dessa gjorde allt för att dölja och undangömma det som han ville berätta. Slutligen ”talade” Hempel till penningtvättkomissionen som tillsatts av franska parlamentet.

Hempel erkände att han gjort sig skyldig till grova databrott vid Cedel-Clearstream i början av 90-talet, alltså över tio år sedan, vilket innebar att brotten blivit preskriberade. På sina uppdragsgivares begäran ändrade Hempel flera gånger och tillfälligt koderna för vissa av Clearstreams dataprogram. T.ex. en transaktion som dataprogrammet skulle ha behandlat enligt metod A behandlades nu enligt metod B, vilket innebar att ifrågavarande transaktion inte lämnade ett normalt spår efter sig. En dylik ändring i programkoden gjordes t.ex. så att den gällde under en timmes tid. Därefter normaliserade Hempel programkoden.
Hempels bekännelser överstiger den ovannämnda problematiken med de svarta lådorna. Förfarandet föranleder frågeställningar som man kanske kunde kalla för att ”rycka mattan under fötterna”. Det tär ju på förtroendet gentemot Clearstreams elektroniska registreringsteknik och -etik, på vilka det moderna globala finanssystemet i själva verket bygger.
Enligt de senaste nyheterna kommer man troligen att upplösa Clearstream. De tyska bankirerna och politikerna spelar räv med sina brittiska bröder om vem som ska få makten i den nya fusionerade internationella värdepapperscentralen som knappast kommer att heta Clearstream (Klarström, som tvättar alla pengar!) eller Euroclear…

(övers. JEK)

Denis Robert & Ernest Backes: Révélations. Les Arènes. 2001.
Denis Robert: La boît noire. Les Arènes. 2002.