Afghanistan är ett ganska speciellt land, ett land där den högsta beslutsmakten i praktiken för några år sedan köptes upp av en religiöst färgad hemlig grupp.Detta var möjligt eftersom landet aldrig haft en stark centralmakt och eftersom landets ekonomi är så underutvecklad att köpet var billigt.

Landet är dock så delat att det bara var den pashtunska delen som Osama bin Ladinsal-Qaida-nätverk kunde köpa.
Eller snarare hyra. Ordspråket säger att man aldrig kan köpa en afghan, bara hyra. När någon bjuder högre byter afghanerna sida. De är bara lojala mot sig själva, inte mot någon annan. Till en del speglar de senaste årtiondenas krig i Afghanistan detta: USA kunde Ð med hjälp av saudiska pengar Ð bjuda över Sovjetunionen.

Den andra bevekelsegrunden var religionen. Den modernisering, som det afghanska kommunistpartiet inledde efter att ha tagit makten genom en kupp och som Sovjetunionen stödde, var alltför radikal och väckte ont blod speciellt på landsbygden. (Många av radikalerna hade studerat vid tekniska högskolan i Kabul, så man kan kanske tala om en ingenjörsrevolution. Om de senaste decenniernas afghanska historia, se intervjun med Anssi Kullberg i Ny Tid 18.12.01.) Men resultatet av satsningen på religionen i kampen mot de ogudaktiga kommunisterna blev att pendeln slog över från den ena ytterligheten till den andra. Det fundamentalistiska raseriet drabbade framför allt afghanerna, men till slut också USA, i form av attacken den 11.9.01.

”Jag mot min bror”

Huvuddelen av talibanerna var pashtuner, så därför är det meningsfullt att speciellt granska den pashtunska kulturen. Pashtunerna inte bara utgör den största och av tradition dominerande folkgruppen i Afghanistan, de utgör också en viktig etnisk grupp i Pakistan. Redan britterna fann pashtunerna vara ganska omöjliga att styra och än i dag har den nordvästra gränsprovinsen en speciell status Ð pakistanska myndigheter och lagar har inte stor tyngd här och utlänningar släpps inte gärna hit.
Den skotska journalisten Isabel Hilton tog sig dock in i området i oktober förra året och hennes rapport (www.newyorker.com/printable/?fact011203fa_FACT1) ger en sällsynt inblick i det pashtunska samhället.
Ett pashtunskt ordstäv lyder ”Jag mot min bror. Min bror och jag mot våra kusiner. Vi och våra kusiner mot fienden”. Så kan det förstås i viss mån fungera också på andra håll i världen, men knappast någonstans så genomgripande som här.
Den här logiken har också styrt de senaste decenniernas krig i Afghanistan. Först förenades i stort sett alla folkgrupper i kampen mot den yttre fienden, den sovjetiska ockupationsmakten. När den fördrivts fortsatte de olika folkgrupperna att kriga mot varandra, likaså olika pashtunska klaner. När talibanerna trädde fram fick de ett starkt stöd bland pashtunerna. Och när de i sin tur angreps av USA efter den 11.9 var en mycket stor del av de pashtunska männen i både Afghanistan och i Pakistan redo att ansluta sig till ett jihad mot USA. I krigets första skede kunde ingen Hilton talade med i Peshawar föreställa sig att talibanerna skulle förlora.
En antropolog har sagt om pashtunerna att det är som de omformat DescartesÕ tes ”Cogito, ergo sum” till: Jag har fiender, alltså är jag till.

De svaga och de starka

Våldet utgör en central del av pashtunernas Ð liksom många andra bergsfolks Ð kultur. Hilton hänvisar till den amerikanska antropologen Cherry Lindholm, som tillbringade nio månader i kvinnornas del av ett pashtunskt hushåll. Hilton, som själv har lång erfarenhet av Asien, kallar Lindholms beskrivning ”hårresande”. Medlemmarna i en pashtunsk familj är engagerade i en ständig och ofta våldsam kamp om makt där man erkänner bara två slags mänskor Ð de svaga och de starka. ”De starka överlever, tar makten och får anseende”, skriver Lindholm, eftersom de från sina tidigaste år lär sig värdet av ”aggression, självförgudning, stolthet och oförskräckthet” och måste vara ”skickliga i konsten att manipulera och intrigera och framför allt inte lita på någon”.< br> Våld i hemmet anses som ”huvudunderhållningen i byalivet”, och kvinnorna uppvisar ofta blåmärken och sår som deras män tillfogat dem. Termen för en man som inte slår sin hustru är ”en man utan penis”.
Hilton talar i Islamabad med den tidigare kärnkemiingenjören Adam Nayyar, som gav upp sin karriär när Pakistan började bygga kärnvapen, och nu sysslar med etnisk musik och är en expert på pashtunsk kultur. ”Pashto är det enda språk jag känner där ordet för ’kusin’ är det samma som ordet för ’fiende'”, säger han.

Z, Z och Z

Pashtunw‰li, pashtunernas ”lag”, baseras enligt Nayyar på absoluta förpliktelser till gästfrihet, fristad och hämnd. (Principen om fristad hänvisade man ofta till i anslutning till Osama bin Ladins öde.) Lagen reglerar dispyter och relationer mellan klaner och den kan vara viktigare än landets lag och islamsk lag, shariÕa. Enligt ett talesätt tror pashtunerna på halva Koranen.
Pashtunerna baserar nog sin identitet på islam, de anser sig vara ättlingar i direkt nedstigande led till Qais, en följeslagare till Muhammed, men deras tolkning av islamska lagar utgår från deras egna stamkoder. Som exempel tar Nayyar att flickor enligt islamsk lag kan ärva Ð dock inte bland pashtunerna.
I det pashtunska stamsamhället är tre saker enligt honom väsentliga, de börjar alla på pashto på z: zan, zar och zamin Ð kvinnor, guld och land. Att äga dessa ting är livsviktigt för en pashtunsk man ”Om du förlorar dem Ð om du förlorar din mark eller om dina kvinnor vanäras Ð är du ute. Det finns inget kastsystem, så det är inte möjligt att komma in i samhället på någon lägre punkt på den sociala skalan. Du är helt ute. Du slutar som nattvakt i Karachi eller något liknande.”
Nayyar ger ett exempel på vanära. Han upplevde en lokal jirga Ð det pashtunska stamråd som avgör frågor på alla nivåer, från byn till nationen Ð avgöra en äktenskaplig konflikt. En soldat upptäckte att hans hustru hade ett förhållande med en skräddare och hade bett jirga sammanträda för att utfärda straff för denna kränkning av hans ära. Domen blev att hustrun och skräddaren skulle bindas vid ett träd och skjutas. Alla bybor samlades för att bevittna verkställandet av domen. Efteråt sade Nayyar till en pashtunsk vän att det varit förfärligt. Vännen höll med om det och sade att det var en skam för trädetÉ

åter till 600-talet

Pashtunw‰li ses som ett av elementen i talibanernas filosofi. Men de drev den ännu längre, till dittills osedda ytterligheter. Enligt Hilton var deras kulturella bakgrund pashtunernas, men deras ideologi var mer fundamentalistisk, de tålde inga kompromisser i sin strävan att återföra samhället till den renhet som rådde på Muhammeds tid på 600-talet. Inställningen till kvinnor var extremt sträng.
Purdah, seden att hålla kvinnorna så isolerade som möjligt för att minska risken för att de frestar främmande män, är allmän i regionen och förekom redan före islam, för att sedan bli ett centralt inslag i islam. Purdash var pashtunsk praxis, men talibanernas offentliga misshandel av kvinnor som ansågs gå alltför ljudligt till var inte det.
Ett udda utslag av strävan till purdah nämner den danske författaren Carsten Jensen i en artikelserie efter en resa i Afghanistan i vintras. Han hade förundrat sig över varför talibanerna hade förbjudit duvslag och fick höra att talibanerna inte hade något mot fåglarna. Felet med brevduvorna var bara att man brukar ha dem i burar uppe på taket. är man uppe på taket kan man kika ned på grannens gård och kanske få en skymt av grannens hustru eller dotterÉ
Om problemen är av dethär slaget kan man förstå att de styrande inriktar sig på att föra utvecklingen bakåt i stället för framåt.
Carsten Jensen tycker sig nog i Kabul se utslag av en dröm om Afghanistan som en modern statsbildning, som jordens andra nationalstater. Men han tror inte på den: ”Detta är ett land som inte kan eller vill vara en nation i någon som helst modern mening.”
Talibanernas återgång till forntiden innebar bl.a. att ekonomin kördes i botten. Snart blev Usama bin Ladin (som själv inte föraktade moderna hjälpmedel) regimens nästan enda inkomstkälla och hans armé på 25 000 man var också större än talibanernas på 20 000man.

Olika kulturer, olika språk

Talibanerna bestod främst av koranskolestuderande och deras ledare av mullor, landsortspräster, som mulla Omar, vilket stärkte avståndstagandet från moderniteten. Tidigare hörde den pashtunska eliten som styrde Afghanistan huvudsakligen till aristokratin, och det gängse språket var också i detta skikt det med farsi (persiska) besläktade dari, som är det främsta kulturspråket i landet. Under talibanernas tid skedde en övergång till det folkliga språket pashto, men nu talar man i Kabul på nytt allmänt dari.
När den talibanska regimen under sitt femåriga välde Ð vid behov med hjälp av milisen Ð framtvingade en övergång till pashto upplevdes det av många som ett slags hämnd för den bättre utbildade dari-talande norra landsdelens långa dominans äver den fattigare, mindre utbildade, pashtotalande södra delen.
Också om det inte finns särdeles mycket litteratur på pashto är språket mycket gammalt. Om det vittnar t.ex den episka dikten Weara från 800-talet, en dikt om stolthet och vikten av att försvara sitt hem. Det är teman som är kärnan i pashtunw‰li och fortfarande är centrala för pashtunerna.
Det byte av dominerande språk i Kabul som nu pågår innebär därför också i viss mening en kulturell förändring. Men fortfarande är man mycket försiktig med sekulariseringen. Från talibanernas 600-tal har man visserligen återkommit till en betydligt senare period, kanske 1600-tal? Men den modernisering som skedde på 1970-talet aktar man sig noga för.

Rädslan för modernisering

Det är förståeligt att man inte vill framprovocera islamistiska reaktioner, men samtidigt innebär det att man utnyttjar bara en del av landets intellektuella resurser. En stor del av den afghanska intelligentsian och utbildade urbana medelklassen som nu är i medelåldern arbetade på 70- och 80-talen för regeringen när den styrdes av demokratiska folkpartiet, d.v.s. kommunisterna, och moderniserade landet.
Dessa mänskor är fortfarande i yrkesmässig karantän och de som befinner sig i exil i Moskva uppmuntras på inget sätt att återvända.
Enligt The Guardians veteranjournalist Jonathan Steele har dessa mänskor nu fått känna att de inte är önskade. Hamid Karzais regering domineras av gamla rojalister och av högersinnade mujahedin-ledare för vilka alla personer med band till den forna kommunistregimen är ett rött skynke. Detta trots att partiet enligt Steele ”om det inte varit för banden till Moskva i dag hade prisats som de mest kompetenta moderniserarna i afghansk historia”. Nu hoppas Steele dels att det igen uppstår ett modernt sekulariserat vänsterparti som kan konkurrera med rojalister och mujahedin, dels att regeringen ser ett värde i den utbildade expertis av läkare, ingenjörer och lärare som trots allt finns både i landet och i exil.

Islamisternas makt

Men antagligen skulle det innebära självmord för Karzais regering att genomföra alltför stora reformer. Dess makt sträcker sig inte långt utanför Kabuls gränser, ute i landet härskar olika mujahedinska krigsherrar ganska oinskränkt över sina provinser.
När loya jirga, högsta rådet, vid sin session i juni beslöt att den nya regeringen skulle kallas ”Afghanistans islamiska övergångsadministration” togs ordet islamisk in på förslag av Abd al-Rabb al-Rasul Sayyaf, pashtunsk ledare för en av landets mäktigaste islamistiska grupper, Ittihad-i-.Islami. (Han har för övrigt gett namn åt den islamistiska och gisslantagande Abu-Sayyaf-gerillan på Filippinerna.)
Sayyaf deklarerade att Gud valt islam som både landets religion och dess politiska system. Han varnade Karzai: ”Det är vår plikt att lyda Karzai som vi lyder Gud och Muhammed. Men om Karzai inte lyder Gud och shariÕa-lagarna, då kan vi inte lyda honom.”
Och Sayyaf kan sätta makt bakom sina ord, hans grupp upprätthåller fortfarande en slagkraftig armé.

Kung Kalasjnikov

Att hålla ihop Afganistan trots de religiösa, etniska och politiska konflikterna är en nästintill omöjlig uppgift. Ett omfattande stöd från det internationella samfundet är en nödvändig, men kanske inte tillräcklig förutsättning för att det ska lyckas.
Situationen påminner om den på Balkan, men är på många punkter värre. I danska Information gör Bente Bundgaard en intressant jämförelse:
”Afghanistans pashtuner är på god väg att bli de nya ’serberna’ i den meningen att de uppfattar sig som den dominerande gruppen i den lokala folkblandningen, en grupp som borde respekteras, men som både blir marginaliserad hemma och missförstådd i omvärlden.” Det innebär att man kan befara nya konflikter. De etniska spänningarna har redan ökat. Bitterheten över den talibanska, huvudsakligen pashtunska diktaturen riktas nu mot de pashtuner som levat i områden i de norra delarna av landet där de utgjort en minoritet. Det pågår redan en flyttningsrörelse, eller flykt, söderut, eller österut, till Pakistan. Den situationen skapar lätt nya väpnade konflikter, varnar Bundegaard:
”Och Afghanistan är på god väg att bli ett nytt Balkan, där kalasjnikoven är kung och varje liten lokal ledare med ambitioner ser som sitt främsta mål i livet att skapa sig ett eget, helt personligt furstendöme efter medeltida mönster.”
Så finns det de som, liksom serberna, vill samla sitt eget folk i samma stat, ett Pashtunistan, som skulle omfatta områden som nu ligger i Afghanistan och i Pakistan.
Utsikterna är alltså inte särdeles uppmuntrande.