För att trygga den allmänna ordningen och demokratin har amerikanska soldater redan utplacerats i omkring 120 av jordens knappa 200 länder. Trots detta sägs medborgarna i många länder fortfarande hata amerikanerna. Eftersom jag lovat skriva om den nyutkomna boken Why do people hate America? ville jag också fråga irakiern Muhanad al-Nawas om hans syn på orsakerna till det eventuella hatet.

Som alltid när vi träffas har jag svårt att komma till sak; speciellt som jag inte hör vad Muhanad har att säga. I det starka sorlet från grannborden i bortre delen av Café Strindberg urskiljer jag bara ordet ”Saddam”.

Under det förra kriget vid Persiska viken genomförde Café Socis en chockhöjning av priset på en kopp te, utan resultat. Antalet debattörer kring hörnborden med arabiska som främsta språk minskade inte. Men en tid efter det hotellchefen al-Nawas anlänt som flykting till Helsingfors år 1993 genomfördes en ny chockhöjning, denna gång av priset på en kopp kaffe, och nu bet det, araberna försvann. Nu verkar Främre orienten-klubben på Strindberg vara så aktiv att man kan undra om nästa krig leder till höjda priser också där.
För att kunna höra varandra flyttar vi till ett kebabställe, trots att jag vet att Muhanad inte har höga tankar om kebabutbudet i Helsingfors. Den hårda konkurrensen har gjort att man på vissa ställen lär blanda t.o.m. 30 procent bröd i köttet.

Irak svårt att placera

Att placera Irak, som under de senaste 34 åren letts av baath-partiet, på den politiska kartan är inte lätt. När finländarna på 70- talet drev en framgångsrik handel med Irak, som blivit rikt till följd av de stigande oljepriserna, beskrevs landet som det största hoppet i regionen, ett dynamiskt arabland som tillämpade en moderat socialism, t.o.m. som nästa regionala stormakt.
Jag hoppas jag har fel när jag tippar att när finländare nästa år beger sig till Irak för att dela i återuppbyggnadsarbetena kommer landet på nytt att karakteriseras som en arabstat med en spirande demokrati.
Fast att definiera Irak har aldrig varit lätt ens för irakier. år 1972 fängslades Muhanad för 18 månader i en isoleringscell, bara för en dum fråga. När professorn i ekonomi beskrev skillnaderna mellan socialism och kapitalism hade Muhanad gjort misstaget att undra vilkendera det irakiska systemet mera påminde om.
Muhanad borde som politiskt medveten studentledare ha vetat att baath-partiets stora mission var att skapa en stat som förenade alla araber och som tillämpade en arabsocialism av eget märke. För att uppnå detta mål förklarade sig Irak bedriva en antiimperialistisk politik riktad framför allt mot sionismen och imperialismen.

Kuppernas decennium

Till Muhanads tidigaste med baath förknippade minnen hör skrik av smärta från polisstationen i hemstaden Nasiriah under de första dagarna av baath-partiets första statskupp år 1963. Polisstationen låg nämligen bara två hus från familjen al-NawasÕ hem.
I historieskrivningen betecknas kuppen 1963 som den dittills mest våldsamma i det moderna Främre orienten. Att bereda sig på våld krävde enligt Muhanad dock träning av baath-partiets elit. När baaths version av panarabism började vinna insteg i Irak vid sidan om ”nasserismen” i slutet av 50-talet utgjordes kärnan av unga män från goda män i den övre medelklassen, som studerat vid det amerikanska universitetet i Beirut, med Muhanads ord ”chokladpojkarna”.
Baathpartisterna behövde vana dråpare. Ett kuppförsök 1961 skulle inledas med ett mord på militärregimens ledare general Abd al-Karim Quasim. För att leda operationen värvade man en yngling som gjort sig känd för sin våldsamma framfart och hette Saddam Hussein. Mordet misslyckades, men Saddam blev ändå känd i vissa kretsar som en hjälte.

Behov av en slaktare

I dag är den officiella sanningen att Saddam sårades svårt i operationen. Men enligt en god vän till Muhanad, en läkare som undersökte skottskadan, var den uppenbart självtillfogad. Den officiella hjältesagan berättar att Saddam flydde till Syrien genom att simma över floden Tigris, en prestation som firas i Irak varje höst.
Därefter försvann Saddam för ett par år. Enligt egen utsago studerade han juridik i Egypten, vilket inte förefaller sannolikt eftersom han veterligen inte gått i gymnasium. Enligt de vildaste ryktena fick Saddam utbildning i Israel.
Under kuppen 1963 växte Saddams rykte som slaktare. Att man i alltför hög grad förlitade sig på våld var enligt Muhanad en delorsak till att baath förlorade greppet om makten efter nio månader av terror. Juntans ledare Ahmad Hasan al-Bakr kastades i fängelse tillsammans med sina närmaste män. Saddams rykte växte när han lyckades rymma under en ”studiepermission”.
Senare försattes al-Bakr i husarrest. Myndigheterna försökte systematiskt förhindra kontakter mellan honom och baathledare på fri fot. Den lilla flickan Atra, senare gift med Muhanad, numera arbetslös hotell- och restaurangskolechef i Brobacka i norra Helsingfors, bar i sina kläder hundratals meddelanden in i och ut från al-Bakrs hus. Flickan, som i förberedelserna för nästa revolution fick kodnamnet ”Lawrence”, träffade också Saddam många gånger.
Namnvalet var ironiskt. Enligt den mest salongsfähiga historieskrivningen ”väckte” T.E. Lawrence araberna, han uppmuntrade dem uppriktigt att kämpa för sin egen enhetliga arabstat. En lite mer kritisk historiker ser dock ”Lawrence av Arabien” som ett redskap för britterna när de med piska och morot och med en politik av splittra och härska erövrade fotfäste i ruinerna av det ottomanska väldet som drog sina sista suckar.

USA:s män i regeringen

Den nya versionen av det baathska revolutionsskådespelet inleddes den 17.7.1968. Under ledning av Atras fasters man marscherade baathtrogna officerare till presidentens palats och krävde hans avgång. Enligt Muhanad, som hade informationskällor på högsta nivå (hans fars kusin var mångfaldig minister, bl.a. utrikesminister, åren 1958-66), är det klart att också amerikanerna reserverat viktiga biroller för sig i manuskriptet. Enligt honom hade två av den nye presidenten al-Bakrs närmaste män i uppdrag att ta tillvara USA:s intressen.
Atras far utverkade i förhandlingar kurdernas och ryssarnas stöd för den nya regimen. Den legendariske kurdledaren Mullah Mustafa Barzani utlovades autonomi och ryssarna fick en försäkran om att kommunisternas verksamhet inte skulle försvåras.
På de första bilderna står Atras fasters man närmast al-Bakr, sedan följer ”USA:s representanter” och mer i bakgrunden ser man Saddam. Ordningen förändrades dock snabbt: Den 30.7 gjorde en klick från Saddams hemstad Tikrit en palatsrevolution med kalasjnikovarna i högsta hugg.
Saddam ville på platsen låta mörda bl.a. de båda ”representanterna för USA”, som fungerat som premiär- respektive försvarsminister. I detta skede lyckades den övriga baathledningen ännu lägga band på hans blodtörst. Både Muhanads och hans kommande hustru Atras släktingar förlorade i detta skede sina poster i statsledningen. Atras fasters man klarade sig med ett par år i fängelse och hennes far ofarliggjordes genom att han sändes till Kuwait som ambassadör.

Övertygande skådespelare

Muhanad går för att köpa cigaretter. En turk vid grannbordet frågar vad han är för en figur. När jag svarar ”en irakier från Brobacka” menar han att ”Saddam är ett stort problem i tidningarnas ögon”.
Sedan han blivit vicepresident började Saddam rensa ut alla element i partiet som kunde hota hans egen makt. Den viktigaste orsaken till att skräckregimen kunde uppstå var att Saddam lyckades isolera al-Bakr genom att skära av alla förbindelser mellan presidenten och partiets kadrer. Saddam koncentrerade sig på att att utveckla spionage- och säkerhetsorganen (läs: angivarnäten, tortyren av anhållna, likvideringen av farliga politiska medtävlare) och hade snart alla viktiga trådar i sina händer – också i trafiken. Al-Bakrs son och svåger dog kort efter varandra i ”trafikolyckor”.
År 1973 hade Atra ärende till Saddam. Vicepresidenten hade inte glömt de tjänster ”Lawrence av Arabien” hade gjort baathpartiet. Han tog hjärtligt emot sin gäst. Såhär berättade Atra senare om mötet:
– Jag blev undantagsvis inte kroppsvisiterad då jag steg in. Jag berättade för Saddam att min far håller på att dö av tristess i Kuwait, och saknar sitt gamla jobb på statens järnvägar. Saddam beklagade att min far förfallit till kraftigt drickande. Jag svarade att ”det beror på ert partis politik”. Saddam uppskattade uppenbarligen min rättframhet, och det att jag inte förstod att vara rädd för honom. Han var hygglig och lyssnade länge till min klagan och lovade till slut att ta sig an saken. Snart fick pappa också förflyttning tillbaka till järnvägen.
€ven under senare besök visade sig Saddam mottaglig för de bekymmer Atra presenterade för honom. Atras evaluering av Saddam: Ingen dum kille; kan vara angenäm om han så önskar; en skrämmande övertygande skådespelare.

Ett strängare klimat

Det politiska klimatet blev dock snabbt strängare. år 1978 förbjöds militär personal med hot om dödsstraff från att delta i någon som helst politisk aktivitet som inte var orkestrerad av baath. I ett ytterst militariserat samhälle som Irak kom förbudet att gälla praktiskt taget hela den manliga befolkningen. Med hänvisning till förbudet fängslades, dödades eller deporterades hundratusentals irakier. Blev man anklagad för ”spionage för Israels eller USA:s räkning” betydde det en säker död.
Samtidigt närmade sig dock Irak västländerna och de så kallade moderata arabländerna. Diplomatiska kontakter till USA återknöts 1980. Och finländare bedrev handel i vanlig ordning.
år 1980 hade Muhanad hunnit gifta sig med Atra, då han nu arresterades för andra gången. Fabricerade anklagelser resulterade i tio månaders fängelse. Saker hade förändrats, Saddam hade inte längre tid att träffa Atra, som oroade sig över sin mans öde. Saddam konstaterade per telefon, att det var bäst att låta den revolutionära domstolen ta hand om saken.
Enligt Muhanads juristvänner innebar detta inget gott. Ingen hade hittills klarat sig utan åtminstone ett långt fängelsestraff från den domstolens behandling. Men Muhanad klarade sig – till stor överraskning för de domare som försökt hjälpa honom. Större makter hade haft sina fingrar med i spelet.

USA bakom Khomeini?

Jag beställer te och Muhanad kaffe. Mannen på kebabstället säger att han inte kan servera oss någondera, även om menyn erbjuder båda. Vi förstår vinken, det är dags att byta ställe.
år 1978 började det blåsa kring shahen. Något måste göras emedan Iran var USA:s viktigaste allierade i Främre orienten, näst Israel. Den sovjetvänliga regeringens tillträde i Afghanistan 1978 hade fått amerikanerna på fötter: man hade inte råd att förlora också Iran. Till och med en islamsk teokrati vore ett bättre alternativ än en regering ledd av kommunistpartiet Tudeh.
Enligt Muhanad är det klart, att USA förde ayatolla Ruhollah Khomeini till makten, sedan man insett att shahens saga var all. Klart var också att Saddam, då han i september 1980 gick till anfall mot Iran, trodde sig snabbt kunna underkuva landet som befann sig i kaos. Därtill väntade han sig stöd av väst och oljemonarkierna, vilka befarade att de iranska revolutionära tankarna kunde tänkas ha exportpotential. USA igen fann det lämpligt att grannarna ödslade sin energi mot varandra, så länge status quo i området inte rubbades. Vapenförsäljarna levde gott medan irakier och iranier föll i fattigdom och dog.
Från 1984 framåt stödde USA och oljemonarkierna öppet Saddams härjningståg, eftersom man ansåg att de bidrog till den regionala stabiliteten. Kuwait och Saudi-Arabien stödde Irak med sammanlagt 140 miljoner dollar, och ”lånade” ytterligare en lika stor summa till landet. Saddam prisade upprepade gånger Kuwaits militära bistånd till Irak, även om det till sist var USA:s stöd som avgjorde Irans nederlag.
Muhanad berättar att samarbetet mellan Irak och CIA tätnade i medlet av 1980-talet. Då Muhanad den första januari 1985 började sitt nya jobb på Bagdad Sheraton, avslöjade hotelldirektören för honom ställets stora hemlighet: hotellet inhyste ett fyrtiotal amerikanska marinkårsofficerare. Och flera hemligheter låg på lut. En representant för ett amerikanskt oljebolag berättade om USA:s och Iraks gemensamma planer på att dra en oljeledning via Jordanien till Akaba. Projektet förliste emedan Israel ville ha sin del av vinsten i utbyte mot att skydda pipelinen.
Den 25 juli 1990 visade irakisk TV utdrag ur ett möte mellan Saddam och USA:s sändebud April Glapsie, där Saddam redogjorde för skälen till varför Irak ansåg sig tvunget att ockupera Kuwait. Enligt vad Muhanad kan minnas, hade Glapsie enligt irakiska media konstaterat att det enligt USA rörde sig om en familjedispyt som de två brödrafolken gott kunde lösa mellan sig. Ett PM från mötet bekräftar att Glapsies utsaga faktiskt kan ha tolkats som grönt ljus för ett anfall.
”Shit”, var Muhanads första ord då han hörde om ockupationen. ”Now it hit the fan”, tillade svågern.

Tillräckligt korkad…

Attacken var en chock för Muhanad, han hade aldrig kunnat föreställa sig att Saddam vore så korkad. Efter kriget blev det kurder och irakierna själva som fick motta hämnden. Muhanad själv åkte i fängelse igen, och trodde att slutet var kommet. Upphängd på krokar ämnade att lyfta bilar, insåg Muhanad att det inte fanns plats för honom i Saddams rike.
Idag har Muhanad och Atra utrymme, det enda de lider brist på är arbete. I dyningarna av kriget mot terrorismen verkar dock utrymmet också kunna snörpas åt. Nyligen då Muhanad besökte Malms polisstation, blev han tagen för en terrorist, på grund av att han ser ut som en sådan. Då polisen och hans kollega som nyss gjort sitt livs kap insåg misstaget, bad de honom istället att genast rapportera ifall han råkar på någon terrorist. Efter utdraget sökande verkar det alltså som om Muhanad äntligen fått ett jobbÉ
För övrigt tror Muhanad också att Bush nog är tillräckligt korkad för att anfalla Irak.