På en ölbar i en afrikansk huvudstad presenteras jag för en skitstövel. En arrogant skitstövel med alltför öppen skjorta, alltför spända jeans och alltför höga klackar på de nedgångna cowboystövlarna. När vi presenteras blåser han ett rökmoln i ansiktet på mig. Eftersom jag inte försvinner med röken snurrar han runt på stolen för att slippa se mig. När han också misslyckats med att tiga ihjäl mig övergår han till att öva sig i prickskytte där ammunitionen består av fräckheter på engelska eller franska, som han tycks föredra framom sitt modersmål tyska. Ibland breder han på med några lämpliga obsceniteter på ett lokalt språk – han har vistats tillräckligt länge i landet för att ha lärt sig de viktigaste uttrycken.

När barflickan kommer med hans sjätte öl nyper han henne i rumpan. Nej, tar ett grabbtag om hennes skinkor. Hon ler.Han jobbar med något tekniskt och ska följande dag åka iväg på ett två månaders uppdrag till Kenya. Det vet jag eftersom personen som presenterade oss och överlämnade oss till varandras ovilliga sällskap berättade det. Själv berättar han ingenting, ännu mindre frågar han något.

Om ”fem minuter” ska han som presenterade oss vara tillbaka.
Jag ägnar mig åt att betrakta cirkusdjuret framför mig och vid sidan om försöka memorera de lokala fräckheterna – det skadar aldrig att utvidga sitt ordförråd också på den passiva sidan.
Det här är naturligtvis en snyfthistoria. När ”fem minuter” har gått en timme senare hittar vår introduktör oss halvliggande tvärs över bordet som skiljer oss åt, vi pratar i munnen på varandra, vi avbryter varandra på tyska, engelska och franska, vi har ännu inte utbytt adresser eller möjligheter att återfinna varandra men vi kommer att göra det, och han vill absolut lämna mig receptet på surstek – sauerbrat – så som hans farmor brukade tillreda den, nej, han vill komma och tillreda den egenhändigt i mitt tillfälliga afrikanska kök så att jag inte missar några detaljer.
– Det är ju otroligt, sa han som var ansvarig för mötet efteråt. Vad gjorde du?
– Ingenting. Det bara blev så.
– Han talar i princip aldrig med någon. Och nu satt han där och pratade om sin farmor. Han har rykte om sig att vara stans tuffaste kille.

Vid det här laget vet jag rätt mycket om honom, i all synnerhet efter det att vi senare också kom att genomgå en lektion i tålamod under några dagars påtvingad väntan på Godot på ett gudsförgätet landsortshotell, och han vet en hel del mera om mig än jag brukar tala om för någon. Men när han nu frågade…
Det var inte alltid så lätt att svara eftersom många av frågorna var sådana som ingen någonsin förr hade ställt mig, inte ens jag själv.
Hans levnadshistoria var ända sedan barndomen alltigenom lika tuff som hans attityd gentemot omvärlden. Nu bodde han tillsammans med en kvinna som han träffat på en bordell i staden där vi först möttes.
– Hon tjatar om att vi ska gifta oss, sa han, men tillade genast att hon nog undrade var han var eftersom han inte räknat med att vara borta så länge.

På kvällen slog sig några prostituerade ner vid vårt bord. När hans kompis steg upp för att följa med en av dem satt tuffisen till kompisens förvåning kvar.
– Min kvinna därhemma tycker inte om det. Jag har försökt ljuga för henne men hon märker det genast så det är ingen idé.
Mannen som presenterade oss tycker fortfarande att den här killen är en första klassens skitstövel, och skitstöveln själv gör ingenting för att få honom eller någon annan att ändra uppfattning. Tvärtom är han livrädd för att någon ska upptäcka att hans inre inte stämmer överens med hans yttre och hur mycket han saknar sin farmor.
Det var inte snyfthistorien i sig jag hade tänkt berätta. Jag ville bara kommentera den förundran som kommer över mig varje gång något sådant här inträffar. Vid det här laget har jag varit med om det tillräckligt många gånger för att inte snurra på klacken i samma sekund jag konfronteras med en outhärdlig typ.
Man kan också uttrycka det som så att jag har upphört att lita på mitt eget omdöme så helt och fullt och att just det antagligen är något av det nyttigaste som hänt mig.