Ta till exempel nittonåriga Frida som besvarar en fråga om hur hon röstar med orden: ”På sossarna. Det är sådant som bara sitter i fast jag egentligen borde vara mer insatt men jag röstade på dem i alla fall.”

Båda Fridas föräldrar röstar också på socialdemokraterna trots att det bara är fadern som har arbetarbakgrund och trots att han numera är egen företagare. Modern röstar på socialdemokraterna därför att hon som ung lärare på landet blev varse klasskillnaderna men kanske framförallt som en akt av solidaritet med sin man som hon gifte sig med trots föräldrarnas motstånd. Fridas röstningsbeteende kan definieras som familjekulturellt, menar Uppsalasociologen Hedvig Ekerwald, och tycker också att det i undersökningar av varför folk röstar som de gör egentligen borde finnas ett svarsalternativ som lyder ”Det bara blev så.”

Ibland kan det vara bra att vända sig till verkligheten. Tittar vi på det senaste årtiondets mest berömda sociologiska teoretiker – en Anthony Giddens, en Thomas Ziehe, enZygmunt Bauman eller en Richard Sennett – så är bilden densamma: alla hävdar de att människan i dag står lösriven från snärjande traditioner och fritt kan välja såväl personlighet och kropp som sociala sammanhang. Och det inte en gång utan på nytt och på nytt. Men den konkreta verkligheten – det som i vetenskapliga sammanhang kallas empiri – talar ett annat språk. I sin nyutkomna bok Varje mor är en dotter – om kvinnors ungdomstid på 1900-talet (Symposion) har Hedvig Ekerwald intervjuat trettio kvinnor, tio kedjor av mormödrar, mödrar och döttrar, och har kunnat visa att de sociala relationerna i själva verket är ”hopsittande, sammanvävda och organiskt framvuxna”, att det finns gott om ”mönsteröverföringar, upprepningar och beteenden, som har sina djupa rötter i familjehistorien”, att vi med andra ord långtifrån är så fria som postmodernismens filosofer försöker få oss att tro.

Nej, det är inte självklart att kontinuitet i familjemönstren är av godo och Frida är ingalunda Ekerwalds mest bekymmersamma exempel: hon visar också att exempelvis häftigt negativa reaktioner på döttrarnas sexuella uppvaknande kan upprepas från generation till generation. Samtidigt finns det forskning som visar att förändringar av våra familjemönster faktiskt kan leda till ett större ansvarstagande.

I en avhandling som kom för några år sen, När man blir pappa. Föräldraskap och maskulinitet i förändring (Nordic Academic Press), visar etnologen Charlotte Hagströmhur det en modern papparoll innebär något annat och mera än en traditionell fadersroll: ”pappa är inget man är utan något man blir genom träning och engagemang. Pappablivande är en process vars mål är en nära relation till barnet.”

För all del, det finns gott om män som är noga med att vara närvarande vid förlossningen och ivrigt byter blöjor de första veckorna utan att för den skull senare ta ut någon särdeles stor del av föräldraledigheten. Och åtskilliga av de hemsidor som nyblivna pappor ivrigt gör för sina barn uppdateras överhuvudtaget inte efter barnets första levnadsåRr.

 

Merete Mazzarella

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.