För en tid sedan ville jag skriva om vad som kunde tänkas höra till vår gemensamt nedärvda mänsklighet. Texten började med att vi har vant oss vid att se vissa djupa känslor som allmänmänskliga. Den här synen betonar att vi alla känner rädsla, hunger, ilska, förvåning och lust. Sådana känslor kallas ofta för primitiva och djuriska. (I Hbl:ssorglustiga prostitutionsdebatt skrevs det sålunda ofta om männens primitiva drifter, vilka antingen saliggjorde eller fördömde köp av sexuella tjänster, beroende på vem som tyckte.)

I den vevan menade jag att det är allmän kännedom att vi delar den här typens grundkänslor med andra däggdjur. Att t.ex. älgen också känner rädsla, smärta, hunger, ilska och lust. Min avsikt var att gå vidare och tala om i vilken mån också sofistikerade och reflektiva tankemönster kunde vara medfödda anlag. Jag ville ifrågasätta en människosyn där naturen är det grova råmaterialet och kulturen det sofistikerade, intressanta snideriet.

Men jag avbröts av min vän filosofen.

Vad, sa filosofen, hur så har djur känslor? Hur kan du säga något sådant? Hur kan du veta att älgen känner smärta? Smärta – det är ju bara ett ord. p> Förvirring inträdde. å ena sidan hade jag en hög böcker med definitioner, mätningar, laboratorieexperiment och slutsatser om vad olika arter kan anses känna och förstå. å andra sidan hade jag en uppskattad väns och kollegas totala ifrågasättande. Jag ville kunna lita på vardera: att böckerna inte ljuger eller förvränger; att vännens (vetenskaps)politiska intuition stämmer. Men det gick ju inte riktigt ihop.

Mitt i förvirringen besökte jag semiotikernas vinterskola i Imatra. Där talade Dario Martinelli, som nyligen disputerat i ämnet Hur musikalisk är en valfisk?

Just Martinelli skulle antagligen uppskatta titelns rim i svensk översättning. Hans ömsinta humor och öppna intellekt gör boken helt fascinerande läsning också om man inte vet just något om valar, musikforskning eller semiotik. Italienaren har vid Helsingfors universitet handletts av Eero Tarasti, vida känd för sina semiotiska tolkningar av musik och konst. Men mänsklig sådan. Martinelli är däremot fascinerad av zoömusikologi, alltså djurens musik (prickarna på andra o:et finns, förklarar han, så vi inte ska tro att det handlar om zooparkers musik).

Doktorsavhandlingar brukar starta långsamt men i det här fallet är det helt nödvändigt. Kan man alls säga att djur gör musik? Varför har det så länge varit något otänkbart?

Där filosofen och jag diskuterade djurens känslor, ger sig Martinelli ut på mycket djupare vatten (haha) med sina valar. Har djur en kultur? Och framför allt, hur kan vi alls säga något om den? Går det att förstå valars ’musik’ utan att vara en val, utan att vi ens kan höra alla valarnas toner?

Martinelli tycker inte oväntat att det går – åtminstone går det att försöka. Med lite inlevelseförmåga och mycket tvärvetenskaplig forskning. Hans bok har därför flera nyttiga förteckningar över artspecifika universaler.

Här är en av dem, som i alfabetisk ordning räknar upp egenskaper som inte alls är unikt mänskliga, utan som vi delar med flera andra däggdjur (och också många fåglar och vissa insekter): Dialekt, drömmar, efterhärmning, kultur, känslor, intelligens, intentionalitet, instinkt, inlärning, lek, lögn, minne, ritualisering, självuppfattning, fritid, språk, tanke, tradition, att vara uttråkad.

Den lista för oss redan långt från de klassiska grundläggande känslorna (ilska, lust) som jag nämnde i början. Och avsikten med listan är inte – som jag misstänker att min vän filosofen kunde tro – att slutgiltigt slå fast djurens egenskaper och på så sätt indirekt säga vad de saknar. Tvärtom handlar det om att vid varje påstådd egenskap ställa nya och tvivlande frågor och få oväntade svar, som vidare kan ifrågasättas och diskuteras.

När jag läser listan invänder jag själv först: nämen nu överdriver han! Men exemplen är alltid övertygande. Kan djur ljuga? Apor kan åtminstone avsiktligt dölja att de parat sig med någon de inte borde ha gjort det med. Hanen skyler könsorganen, medan honorna är så skickliga på att ge sig iväg nattetid att inte ens forskarna insåg vad de gjort förrän dna-test tagits av både ungarna och grannflockens hannar. Men hur är det med den groda som lånar en annan grodas giftiga färg, trots att den själv saknar gift? Är det lögn? Om inte, är all mänsklig, d.v.s. riktig lögn medveten? Kräver den alltid ord?

Martinelli resonerar sig mjukt och exakt vidare. Han når småningom valarnas sång och en lista över de musikologiska regelbundenheter som där gäller ifråga om ljud, repetition, rytm. Ett av hans fascinerande resultat gäller förhållandet mellan valarnas rörelsemönster och sångernas struktur. Valarna simmar i cirklar – i mindre cirklar runt varandra, som ungen runt sin mor, och i vidare cirklar i haven. Valarnas musik följer samma utdragna, dygnslånga upprepningar.

Martinelli når förstås också frågan om varför olika valarter överhuvudtaget sjunger. Djurs beteende bör ju numera förklaras ur ett resurseffektivt perspektiv: det naturliga urvalet sållar bort allt som inte på sätt eller annat bidrar till artens fortbestånd. Standardförklaringen för fåglar är att sången utvecklats genom sexuellt urval (honorna väljer de mest välkvittrande hanarna) och för att bevaka reviret (hanarna skrämmer och kör bort andra hanar). Det håller Martinelli på det stora hela med om. Hos valen sjunger hanarna oftare och mångsidigare än honorna, och i regel just för att locka dem och/eller för att vinna tävlingen om dem.

Men samtidigt lyckas Martinelli låta bli att reducera valsången till något entydigt funktionalistiskt. Minns listan över universaler. Sång förekommer också då knölvalen leker, härmar, lär sig dialekter. Och om valen kan vara uttråkad, så kan den ju också sjunga för att ha något att göra, eller hur? Det viktiga är förstås att musicerandet inte hindrar dess chanser i parningen, genom att trötta ut den eller så. Men en av de starkaste bilder som boken framkallar hos mig är den av en enorm val som rör sig i djupen och börjar sjunga, inte av någon särskild orsak, utan för att det känns rätt att pröva stämbanden just då.

Emellanåt vänder Martinelli siktet mot oss själva. Varför har människor musik? Vilka tre sånger kan du lättast minnas just nu? Handlar de inte om antingen kärlek eller försvar, av land och idéer? Vilken var nu alltså den enorma skillnaden mellan syftet med människors och valars musik?

Martinellis valforskning känns så uppfriskande för att han nyfiket ser omkring sig med både etologens och kulturforskarens blick. Det blir inte bara – som så ofta hos populationsgenetikerna – ett enda prat om intressen, strategier och överlevnad. Här är kulturen i fokus, en rik och varierande kultur som samtidigt är djurisk och en del av just det här djurets medfödda natur.

Och jag börjar se lugnare på min dispyt med filosofen. Nu tänker jag att vi troligen är ute efter samma sak. Att vi skärrar för de ord och invanda tankemönster som hindrar oss från att se det förbluffande, outtömligt mångsidiga, levande, hos allsköns varelser.

För tillfället är de ord som vi tycker att hindrar eller befriar vårt tänkande för all del ganska olika. Men jag gissar att filosofen kunde bli förtjust i tanken på att en av de upplevelser vi delar med valarna är den av att ensam vandra framåt och plötsligt brista ut i sång.

***
Dario Martinelli: How Musical is a Whale? Towards a Theory of Zoomusicology, 2002.